Hur intressanta är människor egentligen?

Hur intressanta är människor egentligen?

Som barn vistades jag mycket hos moster Varja. Hon hette egentligen Valeria. Men kallades alltid Varja. Hon brukade alltid var hemma hos sig, läsa tidningar och röka cigaretter, uppflugen i ett soffhörn i en jättelik, billig, grön tygsoffa.

I hela vår släkt fanns det mycket få personer som var speciellt begåvade, vackra eller rika eller roliga. Den enda som på något sätt kunde ståta med nån begåvning var, så vitt jag begrep, Varja.

Hon kunde ta folk; hon var intrigant och hon var rolig. Sedan hade hon den sällsynta förmågan att få andra människor att må bra och hon kunde få vem som helst att känna sig väldigt begåvad.

Hennes metod var givetvis både den att lyssna, men hon kunde alltså med inpass och med hela sitt agerande så att säga SERVERA verkligheten åt sina medmänniskor, och servera den på det sätt som man just då behövde.

Ofta kom man därför på de mest hisnande sanningar i hennes sällskap, sanningar som man genast fick beröm för av moster Varja.

Åh, vad jag dyrkade moster Varja, för jag FÖRSTOD ju allt detta hon gjorde. ( Denna förståelse hade serverats mig av Varja.)

Så tyckte jag, när jag blev mer vuxen, att denna gamla tant var det mest genialiska som fanns och jag tänkte en dag att HON verkligen var en intressant människa, trots att hon egentligen inte var särskilt KUNNIG inom något område, utom i sin umgängesmetod alltså.

Så sade jag en eftermiddag i Maj månad, när jag som vanligt var på besök, medtagandes en röd ros, att hon ju var en särdeles intressant människa:

-         Åh, vad du är intressant! sa jag.

-         JAG? Nä, nu ska jag tala om för dig vad jag tror.

-         Jaha.

-         Jag tror att alla människor är ungefär likadana, och att vad vi kallar det intressanta egentligen beror på vilken omgivning slumpen har placerat en människa. Om man hamnar i en rolig omgivning, så blir man intressant. Annars blir man ganska så ordinär.

-         Men visst finns det oerhört komplexa människor och så sådana som är tråkiga?

-         Att någon skulle vara tråkig är nog en illusion, sa Varja.

-         Jag känner mig ofta tråkig.

-         Man kan tänka sig att människor som Churchill eller som Shakespeare eller som Einstein skulle vara intressantare än en specerihandlare på hörnet, men det är ju helt fel. Vad som är intressant är Människan som sådan. Allt övrigt är enbart lite fernissa, lite stil och lite allmän eftertanke och omtanke.

-         Jaha, så du menar att alla människor är lika intressanta?

-         Det som är intressant är Människan.

-         Jaha, och det är därför det känns så in i norden fel att till exempel beundra någon. Trots att man ju kan dyrka en och annan….., sa jag.

-         Exakt, sa Varja och drog upp fötterna under sig i soffan. Det enda man kan göra med människor, förutom att studera dem som människor och vara anständig i umgänget med dem, det är att älska dem. Att mena att den ena är intressantare än den andra, det förvillar bara blicken och rör till det i huvudet på en. Förnuftets boja är skör, och vad folk säger och vad de gör är inte så märkvärdigt egentligen, men det är mer en pågående byggnadsprocess som mer liknar tekniken – som ju är självgående – än något annat. Så mår man bäst och får mest ut av livet om man bestämmer sig för att ingen människa är intressantare än någon annan, men att alla är rena underverk, eftersom de alla är människor. Jag tror nog att de var så Freud menade. Att Människan är fantastisk, men att var och en människa är ganska så enkel. I jämförelse. Förstår du

-         Du är otrolig, moster Varja!

-         Äsch, du förstår inte! Det är Människan som är otrolig. Inte jag. Vill du ha en kopp kaffe till kanske? Har du pengar så du klarar dig då? Och hur går det med kärleken?

               Jag log och slöt ögonen där jag satt i fåtöljen hos Varja och tänkte att jag just då var lycklig.

Greve Vaktel. ( En roman.) Kap. 20.

Kapitel 20.

Ensamhet och ett val.

        Helt överskattad är - ni kommer att protestera - dialogen. Särskilt när det är frågan om att fatta beslut. Beslut fattas i ensamhet, utan råd från någon. Man kan ha hur mycket dialog som helst. Till sist är man ensam i valet. Och kvalet.

        Vi tror i allmänhet på det fria valet.
        Vad tror vi egentligen att vi väljer fritt? Vad skulle ett val vara om icke fritt? Jag satt följande morgon med en kopp te´ och grunnade över detta. Jag tänkte helt enkelt att hur mycket man än rådgjorde med sina vänner och med sakkunniga så var själva valet ett komplett mysterium. För: hur skulle jag veta om det bästa nu vore att stanna på Kastellön och där skriva en bok ( till exempel ) eller att lämna Kastellön för att åka till Kina eller någon annanstans?
        Det är väl inte utan att ni känner till problematiken…..
Jag hade ju utmärkta rådgivare i Pramalan och vargarna, men ändå kunde jag absolut inte fatta själva beslutet. Hur skulle det gå till att göra det? Jag försökte minnas allt jag lärt mig om beslutets filosofi ifrån mina studier i St.Petersburg. Men det jag nu mindes var inte till mycket hjälp. Som alltid var jag tvungen att göra arbetet själv.
       Att lämna Kastellön var ju möjligt, med hjälp av Pramalan.
       Nå. Beslutet måste jag fatta själv. Och genom ett resonemang med mig själv.
Nu är det - egendomligt nog - så. att när man resonerar med sig själv, så resonerar man oftast inte alls med sig själv, utan med någon annan person som stått en nära, eller varit någon auktoritet. Det är - enligt Hegel - t.o.m. så, att man aldrig tänker något utan att ha en "adressat" i, omedveten, åtanke.

        Detta påverkar givetvis varje beslut. Om nu denna teori är sann. ( Jag är svag för Hegel, ty Hegel var en god människokännare. Mitt i all vansinnig dialektik..) Och enda sättet att bli kvitt denna avvikelse ifrån ett strikt personligt fritt valresonemang är ju att göra sig av med alla bindningar till personer som man då kan tänkas ha som diskussionspartners.
       Man måste alltså göra sig ensam.
----
      Jag har alltid tränat på detta. Och nu trodde jag mig i stånd att verkligen föra en dialog med just mig själv och inte med någon annan.( Nån förälder, vän , foren lärare eller starotsk.)
     Och så grep jag mig an - i förtröstan på att det verkligen bara var mig själv jag talade med - problemet.
     "Skulle ja lämna ön ?"
      I det att jag nu inte var helt van vid att förlita mig …. Alltså: Jag ville ha en uppmärksam åhörare ändå! En som absolut inte sa något. Men som hörde. Så att jag formulerade mig inför mig själv lika väl som jag skulle ha formulerat mig inför den mest kritiske åhörare. Som bekant blir ett musikstycke bäst om man sjunger medan man komponerar, liksom en bok blir allra bäst om man pratar medan man skriver den, som om man riktigt övertygade papperet om att det var detta som skulle stå på det, och sålunda formulerade sig med säkerhet och utan tvekan.
         Jag kallade med en vissling på vargarna, och snart satt de där ikring mig vid solstolen utanför det röda kastellet och såg på mig. Och de satte sig snart på baken och tungorna hängde ut och deras ögon var fästade vid mina. Jag betraktade Grå, Gråare och Gråast och såg hur det brann eldar i deras egenartade vargögon. I sex gula ögon brann det. Och jag började sålunda tala om för mig själv hur problemet nu såg ut.
"Skulle jag lämna ön?"
       Jag yttrade dessa ord:
- Skall jag lämna ön , eller skall jag det inte ?
      Det fanns utan tvivel något kristallklart över frågeställningen. Och det kristallklara har en lockelse, medge det!
       Jag har överhuvudtaget träffat mycket få människor som har gett intrycket av att vara kristallklara i tanken. Men det har ofta berott på att situationerna har varit sådana att de inte inbjudit till kristaller i just tankegången. Allra oftast har jag varit i sammanhang där man nöjt sig med en ad hoc inställning: "Vi gör så här så länge."        Vissa människor har en sådan inställning hela livet.
- Vissa människor ha en ad hoc inställning hela livet. sa jag högt. "Även gäller detta vargar!" tillade jag.
       De tre djuren lyssnade och lade då och då odjuriskt huvudet på sned, liksom för att bekräfta att de förstod, åtminstone så här långt. ( Jag tänkte att om jag nu talat på samma sätt med Gud, så skulle denne icke ha lagt huvudet på sned så där. Denne lär ju förstå allt, till och med på förhand. Alltså skulle han knappast lyssna alls. Han skulle ju veta. Men allt sånt är teologi och absolut icke den korsning av filosofi och psykologi jag själv sysslade med.)
- Men det gives tillfällen i det mänskliga livet då vissa människor inte nöjer sig med en sådan inställning. Ett sådant tillfälle är detta och en sådan människa är jag!
( Jag kände nu hur ensam jag var. Och det var ju en förutsättning för valet, men ack så smärtsamt!)
- Att stanna på en ö, det är att välja ensamhet. Det må vara i enlighet med en integritetens filosofi att stanna i ensamhet, som Simon Styliten, att sitta uppe på en pelare livet igenom och vara en fri ande, en integer, alltså "hel" , och fri. Men till vilken nytta. Hur fritt jag än tänkte och hur riktigt det än blev och hur kristallklar min tanke så småningom flödade, så - vad var egentligen värdet med det? Förutom den extraordinära njutningen ( som ingen anade och avundades). Man borde inte umgås! Så låter eremitens fältrop.

      Här såg nu vargarna på varann.
Jag insåg också att min inledning ingalunda var kristallklar.
      Det fattades något, och för mig, som studerat kristallografi något föreföll resonemanget något kristallskelettartat, och något kristalläpple fanns helt enkelt ännu icke. Kanske borde jag börja på nytt.
Men vargarna hade nu tröttnat och gått på jakt efter höns.

-------------
       Så var jag nu alldeles ensam, utan minsta beslut.
Jag hade inte beslutat nåt alls.
      Jag började fundera på om jag skulle kasta tärning om saken. Jämnt så gav jag mig av och ojämnt så stannade jag.
      Denna obehagliga tanke sköt jag bort. Tänk om nu tärningarna tvingade mig att STANNA!
      I och med denna känslostorm var ju beslutet klart. Jag skulle lämna ön, utan att först ha resonerat igenom saken. Och för att klara mig skulle jag be Pramalan följa med och vi skulle bege oss till Europa!( En katastrof för gänget på Auer, förstås! )
     Jag studsade upp från solstolen och började dansa av glädje.
Beslutet var fattat utan romber och romboider. Så fåniga människor är. Dom vet svaret innan. Men, som jag sade - inledningsvis - , alldeles själva. Utan att fråga någon.

Det enda vi har är varandra.

Det enda vi har är varandra.

Boken Hovmannen av Castigilone är ett stort blåsvart "Ack och Ve!" över det att leva i världen, uttryckt genom en skildring av en mängd samtal om "dygd i eländet". Boken är jämväl en kärleksförklaring till flera personer, medlevande, eller, "meddöda". Alla personer i boken lider av att de, trots sin utmärkta begåvning och trots sin förmåga att njuta av det som slumpen gett dem möjlighet att njuta ett stycke lyx i ett pestsmittat rike, alligenom inser det futtiga i sin existens och sin stora eviga hopplöshet. I fonden finnes endast intighet. Mot intigheten står då endast denna kärlek till ...varann, en blek uppflammande hetsig blind kärlek, i väntan på en invasion av nästa furste. Att boken i grunden inte är något annat än en stoiskt buren sorg, beskriven, är ställt utom varje tvivel.

Den har inget politiskt uppsåt. Den uppmanar inte till att underordna sig eller göra revolt. Den rör sig bortom försök till förändring, i den luttrade resignationen hos en man, som för länge sedan insett, att det "perfekta" är en illusion i denna och i alla andra världar. Budskapet är ett sådant som Voltaires ( denne förespråkade ju en upplyst despoti ) i Candide: "Man måste odla sin trädgård", liksom det är i Johnson´s Prins Rasselas, men i Hovmannen fullständigt utan groteskeri och utan att slita i de bojor som tycks fjättra Castiglione och oss alla.

"Sanningen har inget tonfall." skriver Ludvig Wittgenstein nånstans. Så är det i Hovmannen. Castiglione har faktiskt inte tillstymmelse till tonfall, till distans. Allt berättas med rakhet, med just distanslöshet. Naivt. I motsats till Machiavelli finns det i Hovmannen ingen tendens att förringa någon aspekt av någonting som framställs i hela den vidlyftiga boken. Det finns ingen ironi i Hovmannen, icke ens någon till självberöm förklädd självironi. Här finns inget självmedvetande. Man kan här i kontrast tänka på den (då, 1500) illa sedda Gudomliga komedin, La Divina Comedia (1321) av Dante Alighieri.

Det är en helt annan bok, - ett annat skrivsätt, men även den är i grunden resignation och skriven av en landsflyktig, en som förvisats från ... Florens.

Det egenartade med den italienska renässansen är det, att vad som "pånyttföds" är insikten som de gamla stoikerna hade om intigheten och bländverket,- ja de är alltihop såsom en sorgsen Cicero, som åter talar. ( De oratore var en förebildlig bok för Castiglione. Liksom De ira. ). Och man ropar i renässansens Italien - i de högre ståndsskikten: intet nytt under solen. "Ack, vi är alla som barn!".

Men hur kan då detta alls ropas, t.ex. av Castiglione, om han icke brukar distansering ? Man kan på detta svara, att det är det, som han underlåter att berätta, som med full kraft utropar denna stora klagan över intigheten. ( Om Aristoteles och Platon är det inte frågan här. jfr. bok IV. i LC.).

Hovmannen predikar estetik. Det är icke det, som står i boken, som är budskapet, men det som inte står där. Hovmannen är en klassiker, därför att den äger ett så enormt mått av frånvaro, att man får leta länge, i andra klassiker, för att finna de, som - på andra sätt - har uppmålat en värld med liknande kvalitet av luftighet. Vad som skiljer Hovmannen från andra klassiker med ett sådant mått av frånvaro, är ju det mått av närvaro av den hopplösa kärleken, i vilken man kan nå igenkänning. Så är boken alltigenom tragisk, om man ser den estetiskt. Ser man den etiskt, så är den nihilistisk. Man kan härigenom tro, att en bok som är nihilistisk inte skulle kunna vara till tröst för någon. Det tycks vara tvenne motstridande egenskaper. Men om Hovmannen kan mycket väl sägas, att den mitt i nihilismen är en tröstande bok, i det att den hävdar, implicit, att det enda vi har är vår gemensamma dialog, vårt klängande vid varann, i en värld blottad på vad som allmänt kallas "mening".

Den, som inte tycker om denna slags tröst, och som ändå tror att människan på något outgrundligt sätt kan skapa sig en värld, där åtminstone NÅGOT är perfekt ( solitt, tåligt och på vilket man kan grunda en tillförsikt ), dessa människor har genom alla tider hatat , och kommer alltid att hata denna egendomliga bok.

Det visste med all säkerhet Castiglione, men han hade modet att skriva den för oss andra. Det var ett av hans livsverk ( det andra var diplomatin ) och han satte hela sin personlighet som avtryck i den. Det, som utmärker den inställning, som Castiglione i allt detta visar, är avsaknaden av - eller låt oss rent av säga: friheten från... dumhet. Den egensinnige Egon Friedell - i anden föregångare till Spengler - menar i sin Kulturhistoria att renässansen var tanketom, ofilosofisk och ren självbespegling. Måhända är det självbespeglingen utan insikt men bara med existens som kommer vår tid att välja Castiglione. Castiglione beskriver/framställer en obeveklig självbespegling utan att använda minsta distans. Något av en självmotsägelse. Man kan inte trycka sig intill spegeln under betraktandet av sig själv. Ingen läser givetvis Castiglione idag. Jag retas med er. Jag är en del av den spegel som just ni - ärade läsare - trycker er så hårt emot.

Den gamla trädgården. Caput 3.

Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt förlorat. Om jag finner den, så är allt vunnet! Om jag både finner meningen och inte finner den, så är allt tragiskt. Som någon av våra västerländska filosofer en gång formulerat frågan, som än idag hänger i luften med sin aristokratiska och trotsiga förtvivlan:”Vad är ett liv, levt omedvetet, alls värt?”. Som om nu Dåren inte alls skulle levt, medan Diktaren, och den genomreflekterade kan gå fram på en högre nivå, en nivå som är den enda verkliga. De etiskt problematiska i att hänföra det Levande enbart till det Insett Meningsfulla står klart för var och en. Vi är inte utan insikt om att varje Diktares insikt och föreställning kan vara präglad av Dårskap, av Vanföreställning, och av Dumhet, medan varje Omedvetenhet hos en riktigt solid Dåre å andra sidan kan framstå – ur Evighetens synvinkel – som den mest sublima Vishet, och att den fullständigt dåraktiga och omedvetna människan faktiskt kan leva ett liv, som kan befinna sig såsom en integrerad del i en Medvetenhet, som befinner sig på ett helt okänt evigt saligt plan. En egenartad Dåre kan finna Mening i det Meningslösa och det Absurda, varav intetdera kan beskrivas, en mening som del av det kompletta Livet, och det kan vara perfekt, och allt en Dåre erfar kan mycket väl komma att för evigt bevaras nära Världsandens hjärta. Sådant har ingen av oss en aning om. Om det nu inte bara var för den lilla detaljen att det numera inte anses som helt visst att det finns dårar och visa. Det enda som finns är vi. Vi vet emellertid inte heller vad som lurar bakom varje meningsskapande åtgärd, bakom insikten om något Meningsfullt. Det kan stå varje upptäckande Diktare dyrt att stolt framkasta en Mening, och deklarera ett Liv såsom levt, då det bakom en sådan mening och en sådan deklaration kan öppna sig en avgrund i vilken det mest groteska eller absurda kan uppenbaras, för att inte tala om det, som varje tänkande människa fruktar allra mest: att hennes sökande, hennes reflexion och hennes kreativa tänkande skall öppna upp ett gigantiskt fält av Total Intighet. Vi vet inte heller detta.

Nu har vi alltså mer perspektiv på vårt åtagande. Vi kan fortfarande välja att lämna och inte mer beträda Ihågkomstens trädgård för risken att där finna … komplett Intighet, eller vi kan beträda dess mark med den dygd som benämns … mänsklig Tillförsikt.

Vad är då problemet? Vad är det jag menar? Jo: är det någon mening med att försöka minnas ( fel och rätt ) denna gamla trädgård ( med dess hus)?

Helt visst är minnet av Kopparbo – lantstället – den kod som kan förklara mitt liv. Mitt livs enigmakod. Minnet behöver inte göra något annat än att just koncentrera sig på detta, att skapa och använda sig såsom kod. För övrigt kan det lika gärna dunsta. Vad är minne utan översättningsfunktion? Jag vill enbart ha en förklaring! Helst en bra sådan. En bra förklaring bör innehålla åtminstone någon sanning. Den bör åtminstone innehålla nån slags sanning i överförd betydelse. Bör hänga ihop med mig. Få mig att andas lättare. Giv hit koden!

Roglands människa

" Dom flesta har goda sidor." Rogland om klienter i P1. ( Stängde av.) Undra hur de är som inte har några. Jag kan faktiskt inte, hur jag än anstränger mig, föreställa mig en människa utan någon god sida. Dom finns inte i verkligheten och inte i litteraturen heller.