tänker jag då

            I.  Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:        Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.           Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte ...

Kapitel 22. Plysch.        Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.      Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.   ...

Kapitel 21. Avfärd.      Följande dag laddade jag en kanon. Som signal till Pramalan att något var galet. Så gick jag ner till Port Salut med ett litet handbagage, åtföljd av de tre gråa bestarna. Omkring en timme efter kanonskottet kom Pramalan också mycket riktigt seglande med den lilla snipan. Även Elim var med. Jag måtte ha skrämt upp dem ordentligt.      Redan innan de anlöpt ropade Pramalan: - Vad har hänt??? - Inget. Överdrev jag." Jag vill lämna ön."      De två från Auer steg iland och vi satt en stund på en bänk i hamnen och diskuterade saken. Så steg vi ombord. Vargarna också, ty jag ville ogärna att de skulle svälta på Theirs. Hönsen var betydligt fler på Auer.        Det blev naturligtvis kalabalik på Auer. Petronella skakade av ilska ( barmen hotade spränga klänningen.)när jag berättade om saken vid en liten improviserad lunch. - Men ungen då!!!!!     Gre...

Kapitel 16. Vetenskapligt arbete.           Allt sedan mina tidiga år - efter ett fall uppifrån en gunghäst - hade jag lidit av en latent periodisk epilepsi. Med "latent" menas att något ligger och lurar. När allt är frid och fröjd och som allra bäst och tycks ordna upp sig, då bryter något mycket dåligt in över det stackars objektet. Nu drabbar denna sjukdom ofta snillen men denna dag tycktes jag långt ifrån något anfall. Jag hade dock en benägenhet att tänka på fallandesjukan, vilket i sig var störande.       Som jag antytt, så var det mig fjärran att tänka på att ligga på latsidan. Du milde! Jag hade nu rensat ut en del skräp från bottenvåningen. Till och med affischerna hade åkt i brasan. Och jag förberedde nu ett experiment med loppor, som var djur jag kände till. Man skall aldrig ge sig in i ett vetenskapligt studium av saker man inte har en aning om.       När Pramalan så...