Franz Kafkas bildspråk I.

            I. 

Vad gäller Kafkas bildspråk, så är det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln. Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes självklara:

       Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.  

        Regel No. två [ 2 ] , för berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang med det,  som explicit faktiskt sagts, och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot DIAU, regel [ 2 ]. Däremot håller han sig alltid till DIAU-regel [ 1 ].

        Ett bra exempel på bygge av en bildvärld inom romanen - i Kafkas fall - , som AVVIKER från DIAU, är onekligen det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel - i den nuvarande versionen av Amerika - är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än början ^[1]och man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så lekfull.

        Karl Rossmann har här – efter att ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för anställning i Den Stora Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en hästkapplöpningsbana. Man inser /tror att denna bana är så stor som en hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana,  att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken. Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land, - ( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske indianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot i indianernas land ). Kafka hade dock en släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker  och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta – men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade dock på,  att det han beskrev var "det moderna Amerika".^[2]

      Antagningen till Naturteatern ( som påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går till  så att man, via en man som sorterar folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för "Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".

       Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,^[3] så växer antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor. ( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala ting, som t.ex. dispyten om Karls för registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.

                                                      "Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri.

                                                   Rena ofoget. Sånt måste  man lämna åt sidan. Med

                                                   djupsinne kommer man inte framåt. Djupsinne är en

                                                   dimension för sig, just djup - där med andra ord inte

                                                   ett dyft kommer i dagen."

                                                                                            ( Bertolt Brecht om Kafka )^[4] 

---

[1] Kap.1. Eldaren.

[2] Dit han gissningsvis då och då drömt om att ”fly”.

[3] jfr. byråkratins födelse vid denna tid, automatiseringens och taylorismens.

[4] se : Benjamin., Bild och dialektik. s.243.

Greve Vaktels äventyr. Kap.22.

Kapitel 22.

Plysch.

       Redan efter en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram - upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch, som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga, när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande, och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym, exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran i ett monotont och avigt stilla dunkande.
     Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.
      ( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga. Alla andra hade ju förträffliga glansiga klargula eller grå väskor med hjul på.)
     Så slumrade vi alltså till.
------
    Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i oss. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten:
- Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken.
- Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg.
- Det har jag inget minne av.
- Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst." Jean-George Vaktel." sade jag. ( "Vem e karln egentligen?" hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.)
- Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag." Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är - som bekant - kungsvägen till det omedvetna!
- Kungsvägen. sade Pram instämmande. ( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.)
- Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet.
        Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande:
Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan, ljusare med vaga "s", var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst, inför hela vagnskupén, med adress: "Snälla Davidovitch!" eller " Men Davidovitch, då!". Och så referarade Ivanov - som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört.
      Det Ivanov refererade var följande :

Greve Vaktels äventyr. Kap 21.

Kapitel 21.

Avfärd.

     Följande dag laddade jag en kanon. Som signal till Pramalan att något var galet. Så gick jag ner till Port Salut med ett litet handbagage, åtföljd av de tre gråa bestarna. Omkring en timme efter kanonskottet kom Pramalan också mycket riktigt seglande med den lilla snipan. Även Elim var med. Jag måtte ha skrämt upp dem ordentligt.
     Redan innan de anlöpt ropade Pramalan:
- Vad har hänt???
- Inget. Överdrev jag." Jag vill lämna ön."
     De två från Auer steg iland och vi satt en stund på en bänk i hamnen och diskuterade saken. Så steg vi ombord. Vargarna också, ty jag ville ogärna att de skulle svälta på Theirs. Hönsen var betydligt fler på Auer.
      Det blev naturligtvis kalabalik på Auer. Petronella skakade av ilska ( barmen hotade spränga klänningen.)när jag berättade om saken vid en liten improviserad lunch.
- Men ungen då!!!!!
    Greta -Lisa satt och såg på mig och åt spagetti med händerna. Hon hade lärt sig prata:
- Ja, ungen då!!! ekade barnet och blicken uttryckte det slags förakt som bara kan vara inplanterat, icke sprunget ur en äkta upplevelse.
       Jag undvek barnets blick.
      Vi beslöt dock att Pramalan och jag skulle följa med Jenisej - som skulle betalas i guld - till Vladivostok påföljande onsdag.
      Så skedde också, och stående i aktern på Jenisejs gamla fiskebåt kunde jag länge den onsdagseftermiddagen stå och betrakta de tre vargarna, som tätt intill varann på en högt belägen klippavsats stod och såg efter den lilla båten och mig tills mörkret gjorde det omöjligt. Och jag fällde en tår, viss om att aldrig mer få se de tre underbara djuren.
Pramalan - eller Pram, som jag nu sade - och jag bodde i lastrummet. Vi diskuterade där länge vårt resmål och beslutade oss ganska snabbt för Paris via den transibiriska järnvägen. Jenisej skulle skaffa pass. Den gick med på att försöka ordna den detaljen mot ytterligare ett par gram. Och vi hade en påse guld var, Pram och jag. Så skulle vi också låta Jenisej köpa oss två kostymer, så att vi kunde stiga iland som något så när respektabla personer.( Vi var närmast klädda i trasor.)
Efter sex timmar var vi i Vladivostok och somnade i lastrummet medan Jenisej gick iland och hem till sin fru.
      Dagen därpå återvände fiskaren med kostymerna och två biljetter till Paris och pass för Jean-George G. Vactel och Pram P. Pramalan.

      När vi ytterligare en dag senare - på fredagen alltså - steg upp på expresståget var vi stiligt klädda i kritstrecksrandiga kostymer ,vita skjortor och mörkblå slipsar. Vem som helst kunde nog tro att vi var affärsmän eller ingenjörer som ville ta det lugnt hem till Europa.
    Så satte sig tåget med en knyck i rullning och färden, den långa, långa, mot Paris tog sin början.
     Jag var själv ytterligt förvånad - och det vill inte säga lite - över vad som hände och sade till Pram:
- Så underligt...
     Vi talade auerska - en slags rotvälska som påminde om tyska. En medpassagerare sade på ryska:
- Förlåt??
- Asch, sade jag på dennes språk, "det var ingenting."

Greve Vaktels äventyr. Kap. 16.

Kapitel 16.

Vetenskapligt arbete.

          Allt sedan mina tidiga år - efter ett fall uppifrån en gunghäst - hade jag lidit av en latent periodisk epilepsi. Med "latent" menas att något ligger och lurar. När allt är frid och fröjd och som allra bäst och tycks ordna upp sig, då bryter något mycket dåligt in över det stackars objektet. Nu drabbar denna sjukdom ofta snillen men denna dag tycktes jag långt ifrån något anfall. Jag hade dock en benägenhet att tänka på fallandesjukan, vilket i sig var störande.
      Som jag antytt, så var det mig fjärran att tänka på att ligga på latsidan. Du milde! Jag hade nu rensat ut en del skräp från bottenvåningen. Till och med affischerna hade åkt i brasan. Och jag förberedde nu ett experiment med loppor, som var djur jag kände till. Man skall aldrig ge sig in i ett vetenskapligt studium av saker man inte har en aning om.
      När Pramalan såg min iver ( denne var på tillfälligt besök ) sade han:
- Spräng er icke, herr Greve!
Jag skrattade och satte upp små kolvar och rör på en ställning.
    - Arbete är mitt naturliga tillstånd! försäkrade jag. Det skingrar tankarna.
   - Nja, jag vet inte det …
- Nähä, lille filosofen…, retades jag medan jag byggde en liten eldstad av lera under en kolv.
- Tankearbete skingrar inga tankar. envisades Pramalan.
Jag stannade upp.
- Tänk, så underbart med dessa enfaldiga människor, som till exempel du, som försöker lägga ihop a och b. Eller till exempel likställa x med x. Ni är löjliga! Tankearbete är oftast monotont och följer enkla tautologa mönster och har egentligen inte med någon tankens fullhet att göra. Ack! Om ni enkla människor höll er till ert, medan vi - som förstår - fick utveckla den andens kraft i fred, som betyder grunden och framåtskridandet i världen. Jag är så led på alla dessa s.k. begåvade människor som har så lätt för att lära, för att lära in just mönster för tankearbete, när verkligt tankearbete är att arbete sig UR mönster. Löjligt! Skrek jag och höll på att tappa en kolv.
- Jaha. sa Pramalan. Men varför sätter ni upp en maskin av glas då ?
- För att forska!
- Jaha.
- Ja, för att se om loppor tänker annorlunda vid olika temperaturer och vid vilken temperatur de börjar tappa minnet.
- Jaha. Varför då?
- För graden. Och för att jag ämnar få Nobelpriset!
- Jaha. Pramalan tittade på sitt armbandsur. Ni vill inte ha ett lugnande piller?
        Jag stannade upp och sneglade på Pramalan. Denne brast ut i skratt och vi kramade om varann och jag grät av lycka för att jag hade en sån vän som Pramalan.
- Ta du o ge lite klenettsmet till Petronella!
- Petronella?
- Jaja. Och låt mig nu arbeta, ty jag behöver vila tanken.
    Pramalan gav sig iväg och jag arbetade på och hade snart gjort om halva bottenvåning till ett labb.
    Det var en överraskning till och med för mig själv att jag nu samlade mig till detta. Ett infall hade blivit från mygga till elefant.
     Jag ämnade nu arbeta enligt ett edisonskt mönster, vilket var det mest effektiva om man ville göra vetenskaplig karriär. Alla som vet något om Edison håller med mig. Ni andra kan väl slå på nätet.
     Loppor fanns det gott om. Pulex irritans. Och så skulle dom fångas. Jag satte in vargarna som loppfångar. Dom ilade runt och kom sen med dom en o en i pälsen. Det var bara att plocka. Dom kunde liksom dra till sig lopporna genom att stå stilla en stund o föreställa uppstoppade.
     Jag startade upp en ångmaskin och värmde en kolv och ovan den lät jag loppor krypa i ett tempererat rö där jag sedan hade lagt ut mat vid märkta platser. Ja, alltihop var sinnrikt och enkelt.
    Jag satt sen och förde bok med stoppur i handen och så fortsatte jag dag efter dag efter dag.
    Ni som inte är vetenskapsmän vet inte hur det går till och ni skulle aldrig förstå det heller, men tiden går illa fort när man arbetar så intensivt och tanklöst.
     Då och då fick jag besök från Auer.
     En dag seglade självaste ( ipsissimus ) Elena in i min lilla hamn ( som jag kallade Pearl Harbour, fast den hette Port Salut ) och steg iland i röd klänning och stråhatt , leende och nu fullvuxen både som kvinna och grevinna.
    Vi drack te på en obefintlig balkong. D.v.s. i gräset utanför kastellet.
- Trivs du här? undrade den lilla.
- Jo du. sa jag trilskt.
- Vad?
- Jojo. -------
- Ja men skall det vara på det viset så åker jag! sa hon.
- Nej  nej , jag menade inget illa. Man är väl bara människa!
- Ja, när det gäller dej så tvivlar jag ibland. sa Elena.
     Så fortsatte konversationen ut i det meningslösas töcken ända tills kvällen, då min gäst -helt slut i skallen - vacklade till den väntande båten.
     Jag själv kunde inte annat än le ett sadistiskt leende. Dom skulle inte få krossa mig.       Över huvud taget var det som om jag glömt min dröm och vad den avsett.
Tillbaka vid kolvarna blev jag stående och nu kände jag att något - därför , för att jag glömt …. - hände. Jag började skaka i kroppen , tog tag i en kolv (dumt nog ) och sen minns jag inte mer än vad jag nu skall berätta. Det är aldrig erinringen som föder, - men just glömskan!