I.
Vad gäller Kafkas bildspråk, så är
det här lämpligt att till att börja med tänka på den allmänna ”regel”, som gäller för berättande
och bildspråk. Vi kan kalla den regel för ”Där inget annat utsäges”-regeln.
Förkortat: DIAU-regeln. ( min terminol.). Den innebär följande – till synes
självklara:
Vanligt berättande utgår ifrån regel No. ett [ 1 ]: förståelse av omvärlden utifrån hjälten och
hjälten utifrån omvärlden, såsom ett ( dialogiskt ) växelspel.
Regel No. två [ 2 ] , för
berättande, lyder: Där inget annat utsäges ( DIAU ) förflyter
händelseförloppen normalt. ---- Allt berättande följer normalt denna regel. Man
kan citera ur vilket berättande verk som helst, och ur deras beskrivningar av
världen dra samma slutsats. ( DIAU ). Det man avstår från att explicit redogöra
för i omgivningen kring en romans hjälte , det förutsätts alltså stå i samklang
med det, som explicit faktiskt sagts,
och med det som är normalt i det samhälle, den tid och den miljö , som det
refereras till eller det måste antas att den refereras till. Kafka bryter mot
DIAU, regel [ 2 ]. Däremot håller han sig
alltid till DIAU-regel [ 1 ].
Ett bra exempel på bygge av en
bildvärld inom romanen - i Kafkas fall - , som AVVIKER från DIAU, är onekligen
det s.k. Naturteaterkapitlet i Amerika. Detta långa avslutningskapitel
- i den nuvarande versionen av Amerika
- är skrivet långt efter det första kapitlet, och har en annan karaktär än
början [1]och
man ser här mer utmejslade "kafka-grepp". Tonen är en annan, inte så
lekfull.
Karl Rossmann har här – efter att
ha följt rådet från affischer: ”Auf nach Clayton!” ( lite av frälsningsrörelse
över det hela ) - alltså äntligen nått så långt som till antagningsområdet för
anställning i Den Stora
Oklahoma-naturteatern. Denna antagningsplats är provisoriskt inrättad på en
hästkapplöpningsbana. Man inser /tror att denna bana är så stor som en
hästkapplöpningsbana normalt är. Man kan ana,
att den är något avlägset belägen, i någon mellanamerikansk halvöken.
Kafka hade relativt – ja, mycket - begränsade kunskaper om Amerika, som land, -
( något á la Karl May, den bl.a. av Hitler beundrade tyske
indianboksförfattaren, som aldrig satt sin fot i indianernas land ). Kafka hade dock en
släkting i Amerika, samt läste ju alla möjliga böcker och tidskrifter, allt han kom åt, - ofta –
men inte alltid - i den lättare genren, som biografier och sådant. Han insisterade
dock på, att det han beskrev var
"det moderna Amerika".[2]
Antagningen till Naturteatern ( som
påminner något om antagningen till krigstjänst - kapitlet skrevs år 1914… ) går
till så att man, via en man som sorterar
folk, förhör sig om deras bakgrund och utbildning. Allt efter de svar han får
så sänds var och en av de ansökande till olika "bås", där det finns
skyltar för olika kategorier människor. Så finns alltså t.ex. ett bås för
"Europeiska mellanskoleelever." och ett annat för "Europeiska
mellanskoleelever med viss lägre teknisk utbildning".
Om man då betänker vidden av ( potensen i ) denna kategorisering,[3] så växer
antalet bås, och därigenom hela arenan utöver den vanliga storleken på arenor.
( Jfr. Hotell Occidental, med dess mängd hissar och hisspojkar.). Vi befinner
oss i en oöverskådlighet, där det samtidigt händer ganska små, triviala
ting, som t.ex. dispyten om Karls för
registratorn uppgivna namn, "Negro", o.s.v.
"Bilderna är ju bra. Men resten är hemlighetsmakeri.
Rena ofoget. Sånt måste man lämna
åt sidan. Med
djupsinne kommer man inte framåt. Djupsinne är en
dimension för sig, just djup - där med
andra ord inte
ett dyft kommer i dagen."
( Bertolt Brecht om Kafka )[4]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar