KAPITEL 16 ( andra delen ).
Lester
började kratsa den lilla taburetten på benet, och sa sen:
-
Jag kommer ihåg
hur det kändes när jag blev överkörd av den där pansarvagnen i lumpen. Hur
larvfötterna pressade ner min bröstkorg i ett litet dike invid vägen, och hur
blommorna vek sig, nästan in i munnen på mig. Blo´n rann ur öronen, och ett
befäl skrek att man skulle stoppa vagnen. STOPPA VAGNEN! BACKA. Och så körde
tanksen över mig igen, baklänges. Och ena benet hängde nästan löst. Och jag
kände en väldig smärta i magen. Sen svimmade jag, medan jag hörde motorn i
tanksen rusa så att det dånade högt över hela slätten.
-
”Sen vaknade jag
långsamt upp i en sjukhussal,” fortsatte Lester,” och där satt en flicka i
rutig kavaj bredvid och läste en bok. När jag vaknade blev hon så förskräckt,
att hon tappade boken i golvet. ”Han e vaken! Han e vaken!” ropa hon. ”Vad läser du?” skulle jag fråga, men det
blev inga ord. Jag hade en slang i munnen.
Två
läkare rusade in. Flickan försvann. Utan bok. Jag såg på läkarna, som båda
gapade med munnarna. ”Herre gud.” sa den ena, en liten energisk typ med stora
svarta glasögon.
Under
veckorna som kom, när jag låg som ett paket, ihopspikad och ihopsydd på otaliga
ställen, så var jag komplett lugn. Världen tycktes för mig som en stilla plats,
full av vänlighet och omsorg. Jag var inte rädd för något, inte missbelåten med
vad som hade hänt, och jag väntade mig ingenting. Inte minsta spår av ångest
fanns hos mig. Jag bara låg där och tittade smått överförtjust över allt som
rörde sig. Vårdbiträden, en dörr, en takfläkt, en medpatient. Jag läste böcker, som
Woodehouse.
Problemen kom
först när man sa åt mig att stiga upp.
Det var ju
inte det att det inte gick, och heller inte det, att jag trodde att jag skulle
gå sönder i alla de fogar jag var ihopsatt i. Nej, men jag upptäckte att jag
befann mig i en värld, där man åter ställde krav på mig, och en värld där jag
ÅTERIGEN kunde bli överkörd av något, eller försatt i nån ännu värre situation,
som att förhålla mig ansvarsfullt till någon annan människa, fundera ut vad som
var det allra bästa att göra med mitt liv. Och vad skulle jag nu göra med detta, när jag
förmodade, att det här med pansarregementet var ett passerat kapitel.
Jo, det
kom också upp både en sergeant och en löjtnant från regementet och tackade mig - oklart för vad - och hade
med blommor, samt en check på några tusen kronor, och sa, att det var så starkt
av mig att överleva. Det hade ingen trott, sa dom. Det hade sett så
fruktansvärt illa ut. Ja, båda två sade sen, efter en liten stund, högröda i ansiktet ovan
uniformskragarna, att det inte verkade, som om jag hade FÖRSTÅTT hur ILLA det
varit med mig. Kunde jag inte förstå att jag borde varit DÖD? menade de. Jag
sade då bara, att jag inte visste vad de ville att jag skulle göra. Skulle jag
börja gråta, tänkte jag. Trots att jag inte alls kände för att gråta?
Efter tre
månader på sjukhus var jag hemma hos mina föräldrar, som inte alls ville ha mig
hemma. Dom anklagade mig lite halvt för olyckan med larvfötterna, och de menade outtalat att jag varit på fel plats under fel tid. Och det var ju på sitt sätt
onekligen sant.
Nu
drabbades jag av svindelanfall, av dubbelseende, av partiell blindhet, samt av
fruktan för andra människor. Jag åt ibland inget. Jag vägrade gå ut. Och så
vidare och så vidare. Och jag började då se mig om efter något bedövningsmedel mot
att uppleva det jag upplevde. Det måste ju finnas någon hjälp! Min själ hade
blivit överkörd än värre av livets pansarvagn, tänkte jag, än min kropp nånsin blivit,
där ute på skjutfältet.
Jag fick inte ihop det.
Enda sättet att få ihop det var att be om tusen och
åter tusen av sådana tabletter som fördummar en. Så tiggde jag sådana hos
läkare efter läkare. ” Ja, men bara en kort tid då!” sa dom allihop, efter
varann, och oberoende av varann.
Och så gick
det som det gick.
Efter ett tag
räckte det inte med lugnande. Jag tog alla tabletter som kunde på minsta sätt,
eller på mesta möjliga, förändra mig, så att jag inte var den som var rädd längre. Och
så blev jag en förstaklassens pundare. Och sen blev jag tillika en simpel tjuv.
Så kan det
gå.”
I den lilla
lägenhetens storarum satt de tre åhörarna intagande ganska neutrala, men ändå
vaggande poser. Vaggande och vaggande, såsom vaggande är. Men stämningen var inte neutral. Tvärtom tycktes hela rummet
vara som ett blödande sår, eller som en blomma som just öppnat sig för ett
ljus, som är helt främmande, oväntat och ovälkommet.
Poertz
hade sedan sjunkit ihop. Evas ögon var tårade och Didrik strök oupphörligt, uppifrån och ned, med sin
högra hand över sitt ansikte. Var och en var innesluten i sin förtvivlan, och
ingen sträckte sig denna gång tröstande mot någon annan.
Lester såg
ner i golvet och gick sen och drack vatten. I lägenheten var det nu så tyst,
att allt man hörde, var det stundvisa porlandet i värmeelementen, så typiskt för
en mörk vinternatt.
