Förord till ( den kommande) romanen "DET BEIGA HUSET".....

 

FÖRORD.

 

Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Mata ( eller Martha ) Freud, trodde att hennes man inte alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna – då han inte alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som därför fick helt cacheras - sysslade med någon slags pornografi.

Nu kan det ju förvisso vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. ( Helt visst är till exempel psykoanalys för somliga pornografi, för andra inte.) Ty vad som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte för den andre. Nå. Pornografi - vad det nu är för slags ersättning för eller förspel till det verkliga - brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga, det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant.

Nå,, men är inte litteratur pornografi? frågar sig någon.

Kan vara, kan vara. Man kan säga att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur. Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, öppen.

Ofta kan man - apropos pornografi -  i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömske-grepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.”

Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ.

Så handlar romanskrivandet ofta om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela ) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet, nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som inte, likt swb UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången.

 Så kan författeri vara pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett präludium är verklighet, på sitt sätt.

Även det som inte finns, det finns som just det, som inte fginns. Det finns till på det sättet.

Författaren kan alltså genom sina berättargrepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

 Berättandet lever i mycket på att bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad.

Den författare som inte förstår att varje mening måste vara som en boomerang, den har inte i skrivandet att göra.

Skrivandet är liksom läsandet - som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt: "DÄR!"

Allt författande är skrattretande nog om att finna och att mista, och så finna igen.

Kanske är litteratur i den högre formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNOGRAFI.

Vår visdom etsas fram i all sin skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om c varflr Sorgfröken är så orolig över att Men hemligheten om Människan, hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är, vad som är pornografi och vad som är verkligt.Nej, allting i livet är mycket för krångligt för att man skall kunna veta det.

Från den gode läsarens sida fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinterstorm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av författarens ljuvliga ben.

Jojo, säger ni. "Det förstår sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger ni då, Sorgfröken," VARFÖRRRR, skall vi ÄNDÅ HAAAA all denna pornografi eller högre naturlig Jo, förstår ni. Så HÄR kan det vara:

"i har att förhålla oss till två magnifaka Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm, som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter, har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar. Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Ironi är det levande sättet att handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den littertur, vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på färden tillsammans med alla Fantasmens förljeslagarare, följder och belackare.

Så kunde till exempel ingenting vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett listigt drag det där att man, när man sysslatr med myter, kan kontra gentemot den som är skeptisk till myten och säga, raljernade:”Är det bättre med fakta då?”, medan den g frågande i det samma är fullständigt viss om att n¨ågra fkata ladrig nånsdin går att uppbringa.

Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.

En anna motsats till myt, som någon gång kan framställas, är humorn.

Alla llöjliga myter, moderna eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av råa skämt.

Detta är myten beredd på. Ty humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av, som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar tvärtom allt ljus mot humoristerna själva.

Så är alltså inte bara myten en stockkonservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkmkonservativa, efterom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all blodspillan, inte finns fakta.

Sen är också humorn konservativ. Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt taget att bli halshuggen frivilligt.

Men ANNORLUNDA är det med ironin. Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien toleretrar inget översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda, och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk pretentiositet.

Endast två sätt finns att hantera sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat i:

MYT eller5 IRONI.

Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr varann  som pesten.

Så skall vi nu se, när vi tar oss an denna RÖVARHISTORIA, om en ung dams öden, och om hennes eftermäle, hur myt och ironi kan behandla en sådan fantasm som detta liv, detta lilla liv, som började sin flämtande tillvaro en natt 1649 i ett litet j hus på den Skånska Landsbygden.

 "Tror ni på det själv att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, Sorgfröken. Och på det måste jag hosta jakande.

På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste.

 

---------------

 

 

 

Kulissvärldens ontologi.

                     Kulissvärldens ontologi.

                                            CAPUT ETT.

                                      FÖRUTSÄTTNINGEN.

       När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.

       Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning, inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med kulisser och aktörer.

       Ärligt talat var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan, delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.

       Rent konkret så sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:

        När jag hade gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten, på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster mest vätte ut mot den breda Linnégatan.

         För att se efter om husen på andra sidan stod kvar!

         Jag misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser, föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en bedragares synvinkel.

       Jag konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.

        Jag kunde försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen och människorna verkligen ännu var där.

         Vid ett tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.

          Låt oss nu närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att det kunde vara fallet.

       Kunde det vara fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den ontologiskt och logiskt?

        Det skall vi reda ut här.

        Mest av allt skulle det givetvis glädja den okände regissören, men även mig.

          ( Betänk nu, att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)

Att författa är.....

Att författa är inte att skriva ned vad man ser, eller vad man gör, eller vad andra gör. " En kall vind svepte in." Sådant kallas att föra protokoll. Författeri är något annat.
Att författa är heller inte att berätta för andra vad man har förstått. "Människor är egentligen både onda och belevade, och det beror lite på hur man handskas med dem hur de blir." Nä, sådant är heller inte författeri.
Man kan säga att det, att författa, är att berätta om en händelse eller en insikt, ställt i relation till en för läsaren bekant kod, eller till en myt, eller till en för alla bekant övertygelse eller villfarelse, så att man ser händelsen eller insikten i ett levande ljus, nämligen levande i kontrast till koden, myten, övertygelsen eller villfarelsen. Då finner man ibland, om man har att göra med en talangfull författare, att synen, händelsen eller insikten, som det just är frågan om, får ett eget liv, utöver vad den i förstone varit, och utöver vad alla trodde att den kunde vara.  Långt utöver. Så att man hisnar. ( Lite beroende på hur bra det litterära verket nu är.)
Detta är att författa.

check out kajgenell.com

check out: 
kajgenell.com for a description of my book (2017) on Kafka.

Miljöbovar i midsommarnatten.

De största miljöbovarna är givetvis alla dessa människor som håller på att sprida sina avkommor överallt. Alla dessa män som vill ha barn som för deras usla gener vidare, och alla dessa kvinnor som ploppar ur sig ett barn i varje buskage för att barn är gulliga. Om man ... generaliserar. Det är människor som är hotet mot planeten, men åt detta görs ingenting. Och varför då då? Varför talas det aldrig om detta. Nej, för att i vår kapitalistiska värld finns det ingen som tjänar pengar på en befolkningsminskning. Alla som gör storkovan gör det på att det finns hur mycket folk som helst. Alla tjänar på det. Utom planeten själv.
En uppmaning i midsommarnatten är nu därför till alla människor jorden runt: knulla med kondom, så skräpar ni inte ner i naturen, med barn! ( Så enkelt är det.)
Glad midsommar!

Missuppfattningen. ( Kapitel 1.)

Missuppfattningen.

Kapitel 1.

         För inte så länge sen gav jag ut en bok. Denna behandlade ett mycket udda ämne inom den estetiska filosofin och upplevelseläran och den har inte fått någon som helst uppmärksamhet, och kanske har ingen människa alls lyckats förstå vad jag i detta arbete menade och avsåg.

        Nu har dock inte detta kommit mig att tro att min omgivning består av dumskallar. Nej, slutsatsen jag helt enkelt har dragit är den, att jag i den där skriften – som jag nu förstår att jag arbetade med alldeles på tok för länge – sysslat med att till stor grad elaborera en vanföreställning, vilket i och för sig inte är ovanligt, men att min vanföreställning nog var av det ovanligaste slag.

        Och detta i sin tur har nu bragt mig till den övertygelsen att jag just på grund av detta måste skriva en bok till, givetvis inte i samma ämne som förut, men en bok som övergripande är avsedd att utreda vanföreställningens natur, dess teori och praktik.

       Givetvis är detta en gigantisk uppgift, dels då livet som helhet praktiskt taget BESTÅR av föreställningar och dess avvikelser, dels då då den förutsätter en intim kännedom om bl.a. alldeles normala föreställningars natur, teori och praktik. Och frågan om föreställningar, om syntetiserande av sinnesdata i större upplevelseentiteter, har sysselsatt filosofer från Aristoteles och fram igenom historien via Schopenhauers mäktiga verk om Världen som vilja och föreställning ända till Husserls fenomenologi, så kraftigt kritiserad av Adorno, utan att man kan säga, att man alls tillnärmelsevis blivit klar över vad en föreställning är. Hur mycket svårare då att klura ut vad en vanföreställning är, inte minst för att vanföreställningar nog får förutsättas vara mer krångliga än föreställningar och dessutom nog - rent logiskt - bör överstiga föreställningar mångdubbelt i antal. Det är min förmodan att världen består av ett oändligt antal vanföreställningar vid sidan om så kallade korrekta föreställningar, vad nu dessa är, samt att få människor är i stånd i många fall att se skillnaden, som givetvis i flertalet fall alltså inte ens existerar. ( Vi tänker här på Kafkas ord: ”Att rätt förstå en sak och att missförstå samma sak utesluter inte varandra helt.”)
        Var och en kan dock vara ense med mig om att det är sunt att tala om vanföreställningar och ställa dem mot föreställningar. Hela vår civilisation är uppbyggd på att vi erkänner att det finns en skillnad här.

        Schopenhauers verk leder oss i rätt riktning, ty vi kan vara säkra på just det, att vår vilja i stor utsträckning bestämmer våra föreställningar. Våra föreställningar är beroende på vad vi vill, och vad vi önskar. Vi kan nog säga att vad vi önskar uppfatta, det uppfattar vi likaså, utom i de fall där omvändningen gäller: det vi fruktar mest, det ser vi.

     Kort sagt kan vi iaktta ett starkt samband mellan begär och föreställning.

           ---------------------------------------------------------

       Detta är det första. Om vi alltså åter tänker på min bok, denna bok som föranlett dessa funderingar, och denna bok som jag alltså misstänker i stor grad är uppbyggd på en vanföreställning, så skulle alltså det förhållande, att den just gör det, bero på att den är grundad i ett begär hos mig, som har fått min syn att koncentreras på aspekter hos mitt studieobjekt som knappast varit relevanta för andra än de som haft samma ganska udda begär som jag, om ens det.

       Men låt oss anta att det just finns ett sådant samband, ett intimt samband mellan den förevarande bokens innehåll och ett dominerande begär hos mig, och att den implicita koncentrationen på detta samband har gjort boken mindre universell i betydelse, så kan den ju ändå – förutsatt att den är ett grundligt och konsekvent och solitt arbete i sig – vara av stort värde utifrån just den premiss jag här tagit upp.

            ------------------------------------------------------------

       Generellt uppstår de flesta vanföreställningar av brist på dialog. Man ser mer vanföreställningar hos ensamma människor, eller i grupper där människor, i analogi med detta, inte talar med varann. Så är jag till exempel övertygad om att människorna i det hyreshus jag bor i har mer vanföreställningar om varandra än i grannhuset, som är en bostadsrätt, just emedan man i bostadsrätten varit tvungna att umgås, samarbeta och finna ut saker om varann.

     Detta är det andra.

      Så kan forskning och tolkningar som berör konst- och kulturobjekt bli sällsynt aparta om sådant arbete utförs av en person som inte har kontakt med andra. Man kan säga att den person som i ensamhet sätter sig med ett konstverk och utför en enskild omfattande och personlig analys av detta konstverk utsätter – medvetet eller omedvetet - både sig själv och konstverket för ett experiment, vilket drabbar både hen själv och konstverket. Men sådana saker behöver ju inte alls vara av ondo, inte om nu alla är insatta i vad det är frågan om. Tvärtom kan detta i längden vidga varseblivningens gränser samt vår kunskap om människa och konstobjekt. Man kan här tänka på hur inom romankonsten en sådan som den store Dostojevskij utsatte sig själv för sådana experiment, där denne kunde avtvinga sig och världen oanade dimensioner, just genom att Dostojevskij ( i Brott och straff, Idioten, Spelaren och Anteckningar från ett  källarhål ) aldrig var rädd för att utforska vanföreställningar, men att denne ( liksom även Gogol, den skämtsamme ) tvärtom var ihärdigt nyfiken på dem, och förmodligen ansåg att just vanföreställningarna var centrala i varje människohjärta.

       Detta är det tredje.

       ----------------------------------------------------------------

     Så har vi nu, redan här, framlagt tre hypoteser, som alla syns rimliga föreställningar, och som berör vanföreställningen.

    forts>>>>>>>

   

       

   

KIERKEGAARD INCOGNITO

                                INCOGNITO

        Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
             Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?

                  Ett onekligen lärorikt problem.:

         Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)

 
                S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
                Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.

       Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.

    "/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for."

        Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
                 Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.

      Sedan, när han snart – under en serie kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne. Detta Att.

         Det är bland annat därför han blir så uppbragt när Goldschmidts Corsaren publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att försvara sig mot.

       Det var det enda han inte räknat med. Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom att rita en figur.

------------------------

Kaj Genell 2017