Kulissvärldens ontologi.

                     Kulissvärldens ontologi.

                                            CAPUT ETT.

                                      FÖRUTSÄTTNINGEN.

       När jag var i 13-årsåldern hände det rätt som det var att jag kände det, som om jag levde i en värld, där någon hade ställt upp kulisser i kring mig, vilket utgjorde hela min omvärld, och anställt en hop skådespelar-människor, barn och vuxna, att skapa mitt sociala sammanhang.

       Vad jag kände var alltså en variant av solipsism, ( av lat. "solus" =ensam, och "ipse"= själv") alltså det att tro sig vara det enda, den ende, som existerar. Fullständigt ensam var jag ju dock, enligt min vaga föreställning, inte, ty det var ju NÅGON, - en högre makt – som styrde och ställde med kulisser och aktörer.

       Ärligt talat var det ju så, att jag inte särskilt smycket funderade av konsekvenserna, de logiska och andra, av min uppfattning, som troligen kom delvis av en fruktan, delvis av ett svagt existentiellt äckel, av att vara den Enda Människan – i alla fall i min värld, en värld styrd av någon Okänd.

       Rent konkret så sysslade jag mest med ”kulissvärlden” om nätterna:

        När jag hade gått och lagt mig för kvällen och inte kunde somna, så började jag alltså, som halvvuxen pojke, att undra om det fortfarande gick spårvagnar på Linnégatan utanför och om det promenerade några människor där. Jag tänkte inte mycket på mina föräldrar som låg och sov i ett annat rum i den väldigt stora lägenheten, på min syster eller bror, som också sov i sina rum. Kring ettsnåret kunde jag alltså dessa nätter försiktigt, barfota, smyga upp ur sängen, ut i den svit av sällskapsrum – ett vardagsrum, ett schack- och radiorum och en matsal – vars fönster mest vätte ut mot den breda Linnégatan.

         För att se efter om husen på andra sidan stod kvar!

         Jag misstänkte alltså, att någon eller några hade släpat fram kulisser, föreställande hus, och ställt dem längs gatan, hyrt spårvagnar och folk att pryda gatan med, och så snart jag gått och lagt mig, skulle nu denne arbetsgivare, - denne bedragare - som enbart sysslade med, som jag inbillade mig, att framställa en värld för mig, plocka bort alla kulisser och allt folk och alla spårvagnar. Trots att det kan förefalla lite oekonomiskt, sett ur en bedragares synvinkel.

       Jag konstaterade alltså ofta att kulisserna var där, på ett förträffligt sätt föreställande hus, och att människor promenerade där, hur naturligt som helst.

        Jag kunde försöka lura ”den store regissören” genom att då åter gå och lägga mig, låtsas somna, och därefter med en rasande fart – fortfarande alldeles tyst – rusa ut i stora rummet och slänga mig fram mot fönsterrutan, för att se efter om husen och människorna verkligen ännu var där.

         Vid ett tillfälle spräckte jag då till och med själva glasrutan, den inre av två.

          Låt oss nu närmare undersöka vad det var för en slags värld, som jag, mycket dunkelt, på den tiden föreställde mig, eller snarare med mina aningar och rädslor implicerade. Ty jag var alldeles för upptagen med att handla utifrån min kulissmisstanke för att vara i stånd till att analysera vad den nu skulle betyda i sin förlängning, om den bottnade i något som var sant i betydelsen att det kunde vara fallet.

       Kunde det vara fallet? Hur såg min vision ut, om vi ser på den utifrån, och betraktar den ontologiskt och logiskt?

        Det skall vi reda ut här.

        Mest av allt skulle det givetvis glädja den okände regissören, men även mig.

          ( Betänk nu, att detta alls inte är något i stil med Truman show. Nej, nej, i min föreställning var den okände kulissmannen, ty det var nog en han, en evig varelse. Ty jag hade själv en stark känsla av att jag var evig.)