lejonsjukan

 PROLOG

 Mitt namn är Samuel Diggerson. Jag var för inte så länge sedan 3:e styrman på m/s Punjab, ett fartyg som ni troligen har hört mycket om i samband med de senaste årens katastrofer. Jag har bestämt mig för, efter viss tvekan, att ge en redogörelse, som ju inte kan bli annat än bättre än alla dessa helt felaktiga berättelser om vad som hände häromåret beträffande fartygets öde. Vad hände egentligen ombord under den 1 långa färden på Atlanten och Indiska Oceanen? Här är nu min historia.

 KAPITEL ETT I LONDONS HAMN 

“Et si le soleil ne revenait par demain … N´est-ce pas, ajoute-t-il, le plus veille angoisse du Monde ? » 1 G. Simenon, Le Roman de l´homme, p.27. 

26 oktober. Allt detta utspelade sig efter att den stora viruspandemin, Covid19, som hade paralyserat världen under flera 1 “Och om solen inte skulle gå upp I morgon? Är inte just det, ropade han, den äldsta skräck som finns i hela världen?” 2 år, äntligen lugnat ner sig lite. Helt skulle den ju aldrig försvinna. Det hade vi lärt oss av experterna. Världsekonomin, moralen och samhällssystemen hade utstått svåra påfrestningar, många över hela klotet hade dött, andra drabbats av hunger och fattigdom, sorg och hemlöshet och man kan ju bara vara glad att det inte blev revolution. I november detta år hade jag blivit sista minuten-anställd av Rattner & Rattner, det stora Londonrederiet, som tredjestyrman på m/s Punjab, ett enormt bulkfartyg av Geared Carrier modell. Med detsamma jag fått beskedet om min anställning efter att ha kallats till personalavdelningen denna dag, begav jag mig till fots från Emmet Street, där kontoret låg, ut till hamnområdet. Ett lätt regn strilade över centrala London och kom den annalkande skymningen att te sig ännu dystrare. Men jag begav mig alltså ändå, glad över att ha en ny anställning, ut till mitt fartyg, som låg vid ankar på redden utanför North West Pier No 3 i yttre norra hamnen. Den brådska, som rådde när jag anställdes, berodde ytterst på ett bråk på en Londonbuss tidigt samma morgon som båten skulle avgå. Den ordinarie tredjestyrmannen - vars namn jag nu har glömt - hade helt oprovocerat blivit påhoppad och misshandlad av ett fyllo på buss 36, och måst tas till sjukhus med bruten arm och ett långt köttsår i ansiktet. Rederiet hamnade nu i ett prekärt läge och behövde snabbt en ersättare för bortfallet av styrmannen. Jag själv, som då var förstestyrman på en annan av rederiets Bulk Carriers - Swanee -, som för tillfället också låg i London, en båt med mindre stressat schema, blev meddetsamma föreslagen jobbet, och jag beslöt att tacka ja, delvis eftersom man erbjöd en bonus. Det var bråttom, bara med några timmars varsel skedde alltihop. Att komma ut till fartyget var besvärligt denna kväll. Mitt ordinarie skepp, Swanee, låg på grund av platsbrist i en helt