tänker jag då

Adrift! A little boat adrift! Hallå! Båt i fara! En liten båt på drift! Och natten är nära! Kan ingen lotsa den båten Till närmast säkra hamn? Så säger sjömännen, Att igår, just när skymningen var som mörkgråast, Gav så en liten båt upp sin kamp, Och sjönk och sjönk. Men Änglarna säger, Att när morgonljuset åter gnistrande glödde En liten båt, förödd av stormen, Snabbt åter riggade upp sina master och satte alla segel, För att sen, triumflikt, kasta sig fram  över havet. ( Emily Dicksinson ) ( övers. KG.)

The distance that the dead have gone Avståndet som de döda tillryggalagt Framstår inte först så klart. Ty att de kommer åter Det tycks helt möjligt Under många år av vårt hektiska liv. Men en misstanke säger oss nu Alltmer, Att vi har följt med dem. Ty så mycket har vi vant oss Och fäst oss vid Deras varma återblick. Emily Dickinson ( övers. KG. )

I went to heaven....... Jag kom till himlen – En liten stad  fint upplyst av en rubin. Marken beströdd med dun Och tystare än ett daggbestrött fält om morgonen. Så vackert var där Som i en teckning som aldrig nån Nånsin ritat. Människorna var som små silkesknott Knott med Ejderdunsnamn, Helt stilla upptagna av sina spindelvävsplikter. Nästan nöjd skulle jag nog vara I ett sådant unikt sällskap. Emily Dickenson ( övers. KG )

Emily Dickinson. XXVII Jag är ingen. Vem är du? Är du ingen,   du också?? Då är vi två – ... säg inget! Dom kommer att förakta oss, vet du. Så hemskt att vara nån! Så offentligt! Som en groda Som hela livet säger sitt namn Inför en beundrande mosse. (övers. K. Genell )

Emily Dickinson XLVI. En tanke slog mig idag En tanke som jag haft förut. Den var bara början av en tanke. När jag hade den förut, det minns jag inte. Jag vet inte vart den tog vägen Eller varför den kom åter till mig. Inte heller vet jag vad den betydde Det har jag inte begåvning nog att säga. Men någonstans i själen vet jag Att jag mött den förr. Den påminde; – det var allt – Och kom sen aldrig till mig mer. ( övers. K. Genell )