INVITATION TILL en gård på landet. Roman.

 

Edward Tegelkrona får ett telefonsamtal från barndomsvännen Herbert, som äger en mindre herrgård i Halland. Det handlar om ett brev som vännen Herbert fått från USA innehållande egendomliga och oroande uppgifter. Herbert ber Edward om hjälp. Edward förstår att detta är början på ett litet äventyr, när han godtar en inbjudan till Herberts gård, Boxeby, med både nyfikenhet och hjärtlighet.

https://www.adlibris.com/se/bok/invitation-till-en-gard-pa-landet-en-roman-9789180576154

Min senaste roman!!

:)

 INVITATION TILL
EN GÅRD PÅ LANDET


Mitt senaste storverk, som kanske kommer ut snart i bokform.....



© 2024 Kaj Bernhard Genell

Denna roman är en roman i en serie romaner jag skrivit de senaste åren.
Dessa innehåller ett skissartat berättande, med ironisk ton, och mycket luckor.
Romanen nu, Invitation till en gård på landet, är en berättelse om en något osannolik godsägare i Halland, som får ett brev där det talas om ett brev som nämner en guldskatt. Han vet inte vad han skall ta sig till med brevet, men bjuder då in till sin gård sin gamle vän, Edward, för att få någon att bolla problemet med.
En mängd personer därnere i Halland får reda på vad som pågår, och sedan serveras läsaren en hel karta med olika personager, som definitivt är intresserade av historien, men som också eventuellt kan var avsändare av brevet, som nämligen är kryptisk, och ursprungsbrevetbrevet som helhet har mystiskt ursprung, och är daterat under WWII.
Edward, mannen utifrån ( från Göteborg ) blir hänförd av livet på landet.







 
    INVITATION TILL en GÅRD PÅ LANDET


Kapitel ett. …………..Edward vaknar till en ovanlig dag
Kapitel två. ……….…Edward genomlider en funderingens natt
Kapitel tre……………Landskapet i Fjerrered
Kapitel fyra…….…… Cantrell Ruthbjörn
Kapitel fem….…....... Slim Thibastvall
Kapitel sex….….….... C. ställer till det
Kapitel sju …….…..... Feydor Conrad Weissman-Schah
Kapitel åtta…..…..…. Ruthbjörn och Stravinsky
Kapitel nio….….….... Slim och Troels – nazistjägarna
Kapitel tio……..….….”Jag har luntat i ditt hjärta”
Kapitel elva …..…..….Boxeby gård
Kapitel tolv…….….....Pauline och Herbert Boxe
Kapitel tretton…...… Inez Blomberg
Kapitel fjorton….….. Torsten Totte ”Tutor” Larsson
Kapitel femton…...... Slim och Zarabeth.
Kapitel sexton…..……Den sällsamma ungdomsboken
Kapitel sjutton…..…..Edward anländer till Boxeby
Kapitel arton….…......Edward i köksträdgården
Kapitel nitton….….... En ödediger taxifärd.
Kapitel tjugo……….... Saker blir annorlunda
Kapitel tjugoett…...... Paleverstej!
Kapitel tjugotvå….… .Mötet i salongen
Kapitel tjugotre….….. Librium
Kapitel tjugofyra.…...Gissningar
Kapitel tjugofem…....Slim, Troels och Sofi
Kapitel tjugosex….…..En lång natt
Kapitel tjugosju….…..Ett avbrutet frieri
Kapitel tjugoåtta…..…Biljettköpet
Kapitel tjugonio…. ....Bort med skrotbilen!
Kapitel trettio……….Agerbyholms gård
Kapitel trettioett…….Boeing 777
Kapitel trettiotvå……..Om retoriken
Kapitel trettiotre……..Sofi lämnar Kreuzerorden
Kapitel trettiofyra……Polisen
Kapitel trettiofem…….Resonemang á deux
Kapitel trettiosex………Nattens vägar
Kapitel trettiosju……….Bergsfilosofen
Kapitel trettioåtta………Pastor Ambrose
Kapitel trettionio………En Fjerreredsbo i metropolen
Kapitel fyrtio……….…Myten
Kapitel fyrtioett………..Ruthbjörn, döden och mångudinnan
Kapitel fyrtiotvå…….. En dam kommer på besök
Kapitel fyrtiotre……… Zarabeths begravning
Kapitel fyrtiofyra….… Herbert städar
Kapitel fyrtiofem….… En borgerlig förening
Kapitel fyrtiosex……… Herbert, Edward och Tutor tar upp båten

91700 ord.

----------------------------------













E  T  T


EDWARD VAKNAR TILL EN OVANLIG DAG


Det hade börjat blåsa storm en vecka tidigare, men eftersom det var höst, så var det ingen som blev speciellt förvånad över det. Fast det var bara september, vilket gjorde att man lite till mans bekymrade sig. Blåsten var hård, den var ovanligt jämn också, och kom rakt västerifrån, från Brittiska öarna. Vindstyrkan höll sig hela tiden kring 25 meter per sekund. Denna jämnhet var nästan gåtfull, eller den var det, och adderade till företeelsen en air av mystik.
De publika meteorologerna, flickorna och pojkarna som serverade prognoser i tv-kanalerna, dessa människor som vanligtvis håller en lätt ironisk distans till sitt publikum….verkade nu allihop förvirrade, och till och med klentrogna, eftersom en sådan vindsituation inte alls stämde med vad de hade lärt sig om sådana förhållanden på de meteoroligiska instituten. Så delade de – omedvetet och i hemlighet – upp sig i två inriktningar: vissa meteorologer på TV låtasade som ingenting, medan andra i dunkla ordalag antydde att man i vädersituationen hade att göra med krafter som var okända, och som i sin tur förebådade något mycket värre än en stadig västvind på 25 meter i sekunden över Sveriges västkust.
Meteorologer omger sig gärna med en naturlig air av viktighet. En sådan viktighet beror givetvis av det kunskapsområde man företräder, och meteorologers apparition är i inbilskhet endast överträffad av stavningsexperter och tandhygienister.
Men inget slår egentligen det tonfall som just meteorologer har, när de i kvällssändningen proklamerar att det kommer att bli en orkan nästföljande dag, eller att sommarens torka kommer att fortsätta ännu en vecka. Just att de påstår sig veta detta framställs på ett sätt som ans tyder att de själva är i ett ödesmättat förbund med vädrets makter, och att de som officianter vid stora stormar och väldiga skyfall har något med själva styrkan i väderhändelsen att göra, som om de själva besatt vidunderliga krafter.
Sällan hör man dock meteorologer – som ju ändå uttalar sig väldigt vitt och brett om allting – utveckla tankar om den lagbundna psykiska påverkan olika väder har på den mänskliga organismen.
Själv är jag en sådan där väderpsykolog. Det medger jag gärna. Och jag skall berätta lite varför, hur och lite ikring:
Tidigt hade jag en teori om att det var just vädret – jämte magens tillstånd, efter det man förtärt något ”olämpligt” – som kommit människan föreställa sig att hon hade en ”själ”. Denna teori har jag senare utsatt för olika modifikationer och påbyggnadsprojekt.
Historiskt misstänker jag att det gått till så att man som människa häpnat över de sinnestillstånd man hamnat i när man ätit något egendomligt, alternativt hur man känner sig när åskväder närmar sig. Man har då tyckt att det har varit egendomligt att man plötsligt känt sig som en annan människa, bara för att hästköttet var gammalt, eller för att det skall just n börja regna. Som kontrast har man till dessa händelser ställt sådant som att möta en osedvanligt vacker människa av det motsatte könet, eller att oväntat få en påse pengar, eller ett hot i ett brev på posten. Att dessa senare händelser påverkat sinnestillståndet har varit förklarligt, och man har inte grubblat över det.
Men att man – sken bart utan orsak, eller på grund av en så långsökt orsak, har blivit som förbytt, det har kommit människan att undra över den egna själens identitet och skapnad.
Det är ju bland annat DETTA som meteorologerna har fått sin status ifrån, - att vädret har han ”mystisk” inverkan på människor.
Inte minst då just blåst.
Ty det har visat sig – enligt min mening – att blåsten påverkar oss mycket mer, och på ett mycket egendomligare sätt än vi i förstone vill erkänna.
Det påverkar vår tankeskärpa, om det blåser kraftigt.
Det har – vid vetenskapliga försök – troligen visat sig att det är svårt att med lätthet addera tvåsiffriga tal under det att man är utsatt för blåst.
Man blir både orolig, och i längden även deprimerad, av blåst.
Civilisationer som byggs i blåsiga trakter på jorden kommer gärna att domineras av ödestro, medan man i mer skyddade atmosfäriska landskap snarare får en religion där man känner sig trygg under en väldig gudsfader, som leder sitt folk genom en ändlös välgång.
Blåst gör allting osäkert, och i blåsiga trakters gudsläror kommer man därför ständigt att se hur gudarna byter gemåler, och hur de rövar döttrar och söner och slavar från varandra i ett hastigt tempo, och utan att kunna redogöra – i sånger, sagor och myter – för de egentliga bevekelsegrunderna. Man vet aldrig hur empyréerna ser ut i blåsiga trakter.
De högsta gudarna har flera olika namn, som de använder i olika sammanhang, som de tycker bäst, och ingen kan med säkerhet säga vilken gud som är mäktigast.
Så har de blåsiga trakterna det svårt, och tanklösheten och de många krigen i de blåsiga trakterna har skapat endast flyktiga kulturer med skulpturer och bilder föreställande helt enkla, klumpiga människor, och hästar som ofta till exempel bara har tre ben.
Det är sådant som subliminalt tränger sig på hos alla människor när det blåser ute. Man är – i djupa omedvetna skikt – rädd att bli som de efterblivna, dumma och vidskepliga folk, som finns i de blåsiga distriken.
Så väntar man – när det blåser – ivrigt på att det skall mojna, så att man kan börja tänka redigt igen, och utan svårighet återgå till att snabbt lägga ihop tvåsiffriga tal och dyrka sina faderslika gudar, vilkas söner och döttrar aldrig blir bortrövade eller ifrågasatta.

----------------------------------

    När den pensionerade gymnasielektorn och docenten Edward P:son Tegelkrona - en legendar i akademiska kretsar bland de moderna Kierkegaardforskarna - vaknade denna otroligt blåsiga morgon i sensommaren eller den tidiga hösten, hade han ryggat inför den, för honom visserligen inte alls ovanliga, framför hans ögon svävande hypnagoga synen av en ung, dansande flicka.
Sådana där syner, vilka är ett slags av organismen helt rationellt framställda föreställningar, som kan drabba mentalt förhållandevis rikt utrustade personer, befinnande sig under hög psykisk press, talas det sällan om. Och om det ändå görs, så sker det urskuldande och räddhågset. Ja, oerhört sällan talar man om sådana upplevelser, som vi gör här, upplevelser som kan utspela sig i bräckningen mellan upplevd natt och dag, som något i grunden positivt. Ofta är det, i istället, skenet av någon påstådd psykiatrisk expertis, som man - som hos gamle Boismont - snarare, och mycket vanligare, får höra om allt sådant i termer av sinnessjukdom, som sviter av långvarigt missbruk, sexuella utsvävande liv eller som tecken på en mycket nära förestående död.
Att tala om dessa, av organismen så fantasifullt, finurligt och färggrant inplacerade avbrott i vardagen, - att tala om dem över huvudtaget, är riskfyllt, inte minst för skribenter, ty man kan då helt enkelt misstänkas för att vara helgalen, och till följd av detta utsätter man sig för den för författare fatala risken att inte vare sig bli publicerad eller läst, samt att allmänt få dåligt rykte. Ty man förknippas – i egenskap då av en som ser syner - lätt med det just nämnda vansinnet. Och vansinne har dåligt rykte.
Vansinnigt dåligt rykte.
Min egen uppfattning - som i viss mån väl får anses gälla här… - är dock att hypnagoga syner och hallucinationer är en berikande aspekt i det mänskliga livet, förutsatt att den är så begränsat förekommande som i Edward´ fall, så att den enbart uppträder morgon och kväll, om ens då. Och dessutom sällan mitt i veckan. Man kan – i Edward´ fall – säga, att det var i undantagsfall som han observerade sina egna hypnagoga vakendrömsyner med något annat än nyfikenhet, präglad av ett visst irrationellt mått av stolthet och känsla av originalitet och rikedom.
Hans stolthet var givetvis inte bara irrationell men även barnslig och liknade den som den aspirerande kriminella gossen i förorten känner, när denne för första gången får känna den kalla metallen i en liten, grå, kompakt revolver från Belgrad, under påseendet av denna i en källare ägd av traktens beskyddarbröder, de båda Saroyans, vars tunga blickar under tiden gör den nödvändiga, konstaterande bedömningen av det mördarfrö, med endast svagt behårad överläpp, som de just skall börja uppfostra till ett mycket mer osäkert och kortare liv än vad ynglingen nyss hade att se fram emot.
Ty att iakttaga sina egna drömmar och inre visionära syner har genom historien bara lett till att man blir författare av ockulta skrifter, Rosenkorslittertur, avantgardepoesi, samt - i Kafkas fall - helt absurda historier, som bara förvirrar folk.
Synen med den dansande flickan var snart glömd denna gång, ty Edward fick syn på mobiltelefonen, som låg på det lilla bordet invid sängen, och att denna hade blinkat till, och skakat på sig, på ett sätt, som den brukade göra, när ett sms anlände. Telefonen inte bara vibrerade, - den svängde på sig lite också.

Att jag alls slösar tid på att berätta detta, är för att understryka hur händelsefattigt l Edward´ liv under denna tid var, innan det sedan – ur vanligt folks synvinkel - riktigt brände till.

Telefonen vibrerade alltså på nattduksbordet. Det visade sig emellertid snart att det denna gång bara var från vårdcentralen, ett ställe som Edward betraktade med en till stupor gränsande vanmakt, då man i stort sett aldrig kunde komma i kontakt med den. Inte bara att de inte svarade telefon, eller aldrig ringde upp en, när man beställt att bli uppringd. Även webfunktionen låg nere. Tider kunde inte beställas detta året. Inte heller nästa eller året därpå. Hur det såg ut ännu längre fram visste inte Edward, men han fruktade att det helt enkelt ALDRIG fanns någon tid på vårdcentralen. Denna tillhörde ju ändå en av de större kedjorna.
Fumligt ritade Edward därför den praktiska koden som han installerat för att skydda sig mot bedragare, och som öppnade upp telefonen:
                                    1212
Han tog upp meddelandet och läste:
      ”Hej Edward!
       Vi vill bara meddela att du har fått en ny kontaktman på vår mottagning. Istället för din tidigare skall du nu fråga efter Jenna. Vi önskar dig en god dag!
                               Hassan.”

Under detta meddelande stod:

       ”Detta meddelande kan du inte svara på.”

Edward stängde resignerat igen telefonen.
Detta var det första sms-meddelande han hade fått under det senaste halvåret, utom spam och meddelande från elbolaget försäkringsbolaget och banken. Han visste att han hade valt att det skulle vara så. Men ändå. Det sved lite. Att han hade en kontaktman på vårdcentralen hade han överhuvudtaget aldrig vetat om.
”Det är väl på det viset man en dag kommer att få veta att Gud ändå finns.”, tänkte han och suckade.
    ”Sucken finns inprogrammerad i organismen av en anledning.”, hade en klok doktor Guigeltroy för länge, länge sedan sagt till Edward. ”Man kan utnyttja sucken till ens fördel, och därmed lura läkemedelsbolagen.”
Edward hade skrattat, och hade även njutit lite när den slätrakade, piggögde, ungdomlige mannen, vid pass 40 år gammal, som hade rötter i Marseille, förklarat att denne – allt sedan medicinartiden - känt sig som lite av en under-cover-agent i förnuftets tjänst.
Edward undrade, efter det han suckat, för sig själv om doktor Guigeltroy fortfarande var läkare, var han fanns och om han, Edward, skulle försöka få tag på Guigeltroy. Man glömmer aldrig en god eskulap.
Sedan ansåg han att det vore djävligt efterhängset. Guigeltroy hade då – för en tio år sen – klappat Edward på axeln och leende sagt: ”Du verkar inte behöva nån läkare!!”
            Huru listigt var nu inte detta!

Hela världen består av retorik, tänkte Edward. Och detta var en hos honom ofta återkommande tanke. Det var sådant han tänkte hela dagarna. Han var ju ett slags filosof.
Edward tog ett ännu djupare andetag – som lyfte revbensbågen - och beredde sig att gå ut i köket och sätta på kaffet.
Högt sa han:
”Allting är ett helvete.”
Att prata högt är också nyttigt.
Det hade han kommit på - insett - helt själv.
Han tänkte på hur han i gymnasiet hängt ihop med en flicka vars högsta mål här i livet var att skrapa ihop en så stor förmögenhet, att hon kunde anställa en livläkare, en herre som följde henne i alla livets skiften och höll koll på hennes hälsa.
Det blev emellertid – ironiskt nog, skulle en del känslolösa människor säga - så med denna flicka att hon inte blev ens 35 år gammal, men söp ihjäl sig, efter att aldrig ha funnit ens bråkdelen av sig själv.
  -----------------------

Edward P. Tegelkrona bodde centralt i Göteborg, - landets andra stad, och Edward´ födelsestad - i en hyreslägenhet på Arkivgatan. Denna lägenhet var en tvåa på andra våningen, i ett hus ägt av ett kommunalt bostadsbolag. Det var högt i tak, och det var ju bra och ett enkelt och på alla sätt lättfattligt förhållande. I övrigt var lägenheten ett under av krånglighet. Så mycket vinklar och vrår som arkitekten hade lyckats stoppa in i konstruktionen av en tvårumslägenhet i ett vanligt hyreshus som in i den lägenheten Edward hyrde, det får man leta efter.
Redan när man kom in i hallen till den udda konstruerade våningen så började det. Man kunde i denna hall inte alls skönja vart man var på väg, men trodde att man var på väg ut igen, då de två dörrarna i hallen såg ut som lägenhetsdörrar och inte rumsdörrar. Om man till äventyrs vågade sig på att öppna någon av dom, så kom man alltså antingen ( den vänstra ) till det lilla köket, där ett väldigt vitt kylskåp med frys stod och sjöng i olika tonarter, eller den högra, då man med ens mötte ännu en dörr, en mindre, som sedan ledde till ännu en liten hall, där man insmugit två dörrar, varav en ledde till en klädkammare, vilken låg invid hisstrumman, och en annan dörr, som ledde till Edward´ sovrum, där sängen inte riktigt fick plats, på grund av en utskjutning i väggen, som fanns där för att ge plats åt en osynlig och mystisk ventilationstrumma, som ledde från golv till tak.
Lägenheten var ganska mörk, trots de överdådigt höga fönstren, som utanför sig hade halvmeterbreda gesimser. Tapeterna var mörkt gula eller ljusbruna, med en blå bård nära det stuckerade, delvis krackelerade, taket.
Rummen var absurt möblerade, vilket förstås accentuerade den rebusartade planlösningens dadaistiska prägel. I både sovrummet och vardagsrummet var längs väggarna, där sådana fanns – höll jag på att säga – placerade två meter höga bokhyllor, proppfulla med böcker, placerade i dubbla rader, bakom varandra. I sovrummet fanns en säng, i vardagsrummet ett skrivbord, en fåtölj och en platt-TV. På den enda lediga väggen fanns ett foto på fadern, modern och den unge Edward. Fotot var även det absurt, eftersom den fyraårige Edward där lekte med klotsar, och fadern höll tre sådana i händerna, medan han strängt blickade mot fotografen. Modern log inåtvänt och spanade över pojkens huvud mot något okänt underbart.

Klockan var nästan sju denna söndagsmorgon.
Morgonljuset strilade nu in i sovrummet, över sängen, där Edward satt på kanten med de bara fötterna på en liten ruggad, fransig matta av persiskt slag.
Han gick till fönstret mot Arkivgatan för att se vad det kunde vara för väder ute.
Det ringde nu i telefonen, IGEN; den blå Samsung A50, som han hade liggande på nattduksbordet, som nyss mottagit ett sms vibrerade, och försökte återigen att krypa iväg på den lilla bordsytan.
Edward ansåg, att det inte spelade nån större  roll om han svarade nu eller senare. Inga av hans vänner hade bråttom med nånting. Men skyndade sig ändå.
Samtidigt som han åter satte sig på sängkanten grep han tag i telefonen och öppnade den med en kodfigur, samt vevade fram vem som hade ringt.

     ”Åååh”, sa han till sig själv: ”Det är Boxe.”
      Edward skrattade till.
     ”Det är Boxe som ringer.”, sa han igen, och det lät som en besvärjelse, blandad med en stor suck av lättnad.
Så himla roligt hade han det ju inte, egentligen.

”Vad kan detta vara?”, undrade han, och nu var allt missnöje som bortblåst. Han var säker på att det var goda nyheter. Herbert skulle aldrig störa med sjukdom och död.

”Klockan e sju”, sade han sig medan han – efter att ha satt sig i sin tv-fåtölj och svept en grönmönstrad ullfilt om sig ( inga fleeceprodukter här inte )  - ringde upp Herbert Boxe, som nämligen var en gammal vän från universitetstiden, samt även lumparkompis från Karlsborg, nu boende i en kommun strax söder om stan, Fjerrered, där denne också var född och dessutom godsägare.
Nu svarade det i andra änden, och visst var det Herbert. Denne lät som vanligt, bara mycket vänligare. Detta verkade ju misstänkt.

Det var inte så länge sedan de setts egentligen. På ett av stadens caféer var det, Bengtas Kafé – en halvtrappa ner - i Vasastan, där de tagit en kopp kaffe tillsammans efter att ha mötts på en liten konstutställning, på Föreningsgatan, där en av stadens få tecknare av någon betydelse, Kurt Portland, ställt ut sina energifyllda alster – där Portland mest använt radergummi på en av blyerts täckt yta - under rubriken ”Demi-Monde”. Då hade de talat om vad de nuförtiden läste för några böcker, eftersom båda hade just det intresset. Herbert berättade då om sina läsvanor, vilka för tillfället divergerat i en koncentration på renässansen i Italien kring 1500, en epok som han egentligen alltid varit förtjust i, medan Edward redogjort för sina – betydligt mer aktiva och målinriktade studier - om myter och myters ursprung, samt om de böcker inom förströelsesektorn som han också läste, delvis som en slags andlig fingerövning, och som innefattade skrifter om svenska kolonialväldet på drottning Kristinas tid, på Alessandro Scarlattis tid, vilket var ett forskningsområde som Herbert inte tog riktigt på allvar, vilket hade fått Edward att ilskna till, på så sätt att han – i sin tur - hade talat nedlåtande om hela renässansen, som ett ”banditprojekt”. Herbert hade då genmält att det inte var mycket bättre på Kristinas tid.

De hade alltså – och detta var sällsynt - skilts lite kantstötta, men av Herberts ton ( tonfall ) i telefonen att döma, så var allt detta, åtminstone från dennes sida, glömt. De brukade inte gräla, alltså skulle de snart försonas!
Att Herberts far varit nazist var emellertid något som alltid – som en undertext - stört deras samvaro, trots att Herbert inte alls själv var nazist eller alls något ditåt. Men de hade aldrig grälat om det. Edward bara störde sig på att Herbert alltid talade så väl om sin far. Som varit nazist.

”Hej!  Va roligt! ”hade Herbert Boxe nu svarat i telefonen.
”Ja, hej! Ja här e de ensamt,” hade Edward ( ärligt ) sagt, med nästan kärlek i rösten. ”Vadan denna påringning?”
”Jo,” hade Boxe sagt, ”nu ska du få höra, om du har tid?”
”All tid i världen”, sa Edward. Han gladde sig över att Herbert verkade så upprymd.
”Du stör inte. ”, fyllde han i. ”Du stör aldrig”, korrigerade han sig snabbt.
”Så här e de.”, sa Boxe, låtsande att han inte hört Edward´ förvirring. ”Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan. Från en advokat i USA.”
Och det visade sig – ju mer Edward lyssnade - vara en lång och komplicerad historia. Väl att man nu satt bekvämt, tänkte Edward, och njöt av att något förhållandevis konkret för omväxlings skull inträffade i hans liv.

”Han hette Weissmann-Schah”, sa Boxe och harklade sig. ( Boxe hade sedan ett årtionde nån beläggning i halsen, som han alltid klagade över, och som gjorde att han harklade sig varje halvminut.)
”Han s namn var Weissmann-Schah, - nåt judiskt namn förmodligen.”

Detta är vad Boxe, som alltid mån om att vara korrekt och saklig, berättade:
     Telefonsamtalet från Weissmann-Schah hade kommit som en blixt från en klar himmel. Mannen, som Herbert aldrig förut hört talas om, trots att han själv faktiskt läste en del amerikansk litteratur av modernare datum, hade ursäktat sig omedelbart med att säga, att han inte hade ringt om det inte varit av största vikt.

Han hade av en man som varit på en loppmarknad i New York och hittat ett gammalt brev i en liten trälåda, inköpt från ett dödsbo från 2002, erhållit detta brev, som härstammade från en gammal dam, som enligt uppgift dött ensam.
Brevet – som rent fysiskt var ytterst litet, som en decimeter i fyrkant, skrivet med blått bläck - , var – enligt vad Weissmann Schah och dess upphittare, en viss Emmet Laurell trodde - författat av en Sturmbannführer Lasker, och det var, enligt datumet i brevets intarsia, skrivet den 11 januari 1945. I brevet fanns en del upplysningar om krigsbrott – såsom desertering - och om hur en liten grupp tyska militärer sökt undkomma kriget genom att, klädda i civila kläder, fly till Sverige, och sen söka försäkra sig om en god framtid genom att gömma en del av sitt från privatpersoner rövade guld i marken i lador och i källare på svenska landsbygden.
Lasker själv hade åkt fast, tagen av sina egna, då han tillsammans med de andra i gruppen var på väg genom Danmark tillbaka till Tyskland för att dels låtsas som ingenting, dels söka undanröja spåren av sin extratur med ”varor” till landet i norr. Under tortyr hade de alla fyra vägrat att erkänna någonting och sen helt sonika skjutits. Som man regelmässigt gjort under dessa dagar.

 På vägen från Sverige till sin förläggning i Tyskland hade dock, innan de åkte fast, Sturmbannführern, Karl Lasker, som var den som fört det inofficiella befälet över den i lilla gruppen desertörer, anat oråd och i sista stund skrivit ett brev till sin syster i USA samt postat detta, hastigt dolt i huvudet på en docka, till ett barnsjukhus i Köpenhamn där han hade en personlig kontakt.
När brevet – mot diverse odds, krigstid som det var - kom fram till systern i USA en månad senare, blev denna givetvis förskräckt och sorgsen. Edna Lasker, som snart också begrep att hennes bror var död, skämdes över brevet – eftersom hon syntes ha varit emot alla krig - och lade det, efter hon läst det, i botten på en byrålåda. Efter hennes död såldes hela dödsboet på ett sätt som kommunen rutinmässigt gjorde med dödsbon, som inte hade några ägare, till en firma som handlade med dödsbon och som i sin tur sålde till auktionsfirmor och loppmarknader. Emmet Laurell – som hade loppisköp som hobby - hade hittat brevet av en slump, funnit det mycket märkligt men intressant, överlämnat brevet till sin släkting, den miserable f.d. advokaten Weissman och bett honom undersöka saken, spänd på vad som kunde finnas kvar av krigsbytet eller inte finnas kvar, och givetvis även han förskräckt över vilka brott och ödelagda liv, som låg bakom. Som Emmet – bördig från Huston Texas och f.d. reservist i flottan och ägare till en liten hamburgerrestaurang i Bronx - själv uttryckte saken.

När Weissmann-Schah frågat sin brylling om denne hoppades kunna få ut något ekonomisk av det hela blev svaret undvikande.
   ------------------------
Weissmann hade även i telefon till Herbert stilla förklarat, på engelska, att ärendet var mycket DELIKAT, och att ingen ju ville kompromettera sig.
”Nobody wants to compromise themselves, you know.”
“Exakt”, hade Herbert svarat. Han hade hållit med, och också uttryckligen menat att det var onödigt att kompromettera sig. Ingen vill ha en skandal, som ekar runt i hela bygden.
Man borde aldrig kompromettera sig, hade Herbert menat.
Det överenskoms att Weissmann-Schah var hjärtligt men diskret välkommen. Högst diskret.
Weissmann-Schah hade då bett Herbert Boxe att även be Cantrell Ruthbjörn att närvara samt undersöka om det fanns någon av släkten Blomberg, som ägt Agerbyholms gård kvar i trakten, vilket det ju fanns. Herbert hade då förstås insett att de tyska avhopparna måtte ha gömt saker både på Boxebys ägor, samt hos Ruthbjörns. Agerbyholm var gården norr om Boxeby, som inte längre fanns kvar, då den både brunnit och rivits. Gården var numera en ödetomt, och markerna arrenderades ut av Blombergs till olika bönder i Fjerrered. Problematiskt nog ( minst sagt ) så hade både Blomberg, Herbert Boxe far och Ruthbjörns allihop - i olika grad - varit nazister. Och ”that´s why they had been used by these folks for something, perhaps.”

   Då Herbert – inför detta allt krångligare perspektiv - kände sig obekväm att vara ensam med Ruthbjörn och den amerikanske agenten för den förmodligen guldhungrige Emmet Laurell, som alltså av Herbert förutsattes bida sin tid någonstans i The Apple, förstrött vandrande omkring på loppmarknader, så bad han Weissmann om lov att få ha en gammal barndomsvän med på mötet, en konstkännare  ( som han sa ) vid namn Tegelkrona.

   Weissmann-Schah hade då – tydligt missnöjt - sagt att han fick ha så många eller så få människor han ville närvarande, men bad honom besinna vad närvaron av andra kunde betyda beträffande risken att riskfyllt kompromettera sig. Allt var ju, hade Weissmann-Schah avslutat, med tydlig avsikt att skrämmas och komma i överläge, egentligen ett solklart fall för Interpol.

  Boxe var sedan färdig med sin redogörelse och det blev tyst på Edward´ telefonlinje. Så beslöts – efter ett längre fram- och tillbaka-resonemang, som ju är typiskt för högt bildade personer - att Edward skulle ringa Herbert efter klockan sju på samma kväll, denna söndag, för att säga om han ställde upp, och för att ge sin initiala mening om vad han trodde det hela handlade om.
Weissmann skulle dyka upp - via taxi från Göteborg - på Boxeby på tisdagen, fram emot kvällen, för att sedan få nattlogi där, hade Herbert slutligen – hela tiden förbryllad - inflikat.



    ----------------------------------------------------

Nils Steiner anländer till Boxeby KAPITEL 16

 

Nils Steiner anländer till Boxeby

 

I love power. But it is as an artist that I love it.

 I love it as a musician loves his violin,

to draw out its sounds and chords and harmonies.

( Napoleon )

 

 

Oftast rådde det fullständig tystnad i Fjerrered. Horisonten här ute var vid. Himlen hög. Det var ett låglänt, om hösten ganska grått lantbrukslandskap. Om något hördes en sådan här dag med lugnt väder så var det i någon liten enskild gren, där vinden alltså ryckte i dess barkhölje. Ett litet ljud kom då från det luften gled över grenen. Samma med det halvvissnade gräset som stod invid vägen. Bara ett mycket litet ljud, när vinden strök över stråna.

Hellre än att beskriva denna frånvaro av ljud kan man kanske nämna att det inte var ofta man brydde sig om stadens nyheter här. Man föredrog ofta att allt var som det var.

Ofta var det så här. Lugnt. Och ordet ”ofta” är just ett sådant ord som beskriver händelser på landet. Ofta händer saker på landet. I staden vet man NÄR dom händer.

Tystnaden i Fjerrered var som ett känsloläge. Det var en särskild tystnad här, som var just den Fjerreredska. Tystnaden här var ett eget fingeravtryck, vid vars förnimmande man kände sig hemma.

 

Nu blåste det dock upp lite grann. De vindade i de halvtorra buskarna. Det var inte helt lugnt denna sensommardag, och snart nog kom det ytterligare en vass vind och slet och drog över de åt öster lutande trädtopparna ute på Fjerreredslätten. Klockan var nu snart fem. Den gamla hederliga västvinden, numera skäligen sällsynt sedan Golfströmmen försvagats något, ja mer än på tusen år, ryckte bort allt fler gamla löv från kastanjer, aspar och lindar, och över den vida himlen tumlade stora gråblåa sjok av moln, nästan groteskt, fram, som på en målning av Velasquez. I sådana gamla landskapsmålningar, som bara är HALVT symboliska, halvt rent expressiva och anarkistiska är det ofta det frånstötande som är tilldragande. I den åtminstone svagt saltmättade fjerreredska luften kändes att det snart som om det skulle komma in en tyfon eller annat mytiskt oväder in över landskapet, där de nu befann sig, liksom över de små kuststäder som flankerade Fjerrereds slätter i söder och norr.

 

Gamla herresäten som överlevt och som – av det tvång som det innebär att följa med tiden – blivit som nya, de har antingen restaurerats till oigenkännlighet, blivit försedda med massvis av moderniteter, nya silos, byggda av ljusgrå cementplattor från Slite, nya ladugårdar - som inte ens kallas ladugårdar -, moderna uthus i ljus cement, eller – som i Boxebys fall – nogsamt bibehållit all sin gamla prakt, likt ett föremål på bygdemuséum.

 

När man kom närmare det gamla godset fick man därför – när man passerat den väldiga häck som omslöt själva den trädgård som inneslöt huvudbyggnaden - en känsla av att det gamla träslottet helt enkelt – likt en årsrik människa - var skört. Dess stomme tycktes tunn, som urgröpt av århundraden av insektangrepp. Ja, kanske hade även den saltmängda vinden från havet gjort sitt till och till sist lyckats att blåsa tvärs igenom huset, genom varenda bräda, utan att man på något sätt kunde förklara varför. Så ytterligt på nåder stod det på sin plats, fullt av snickarglädje, trappor, altaner, tinnar och torn och med massor av rum i vilka det knäppte, stönade, suckade och viskade. Det gamla virket tycktes alltså levande i sin sekelgamla murkenhet, och alltihop var sannerligen en konservators mardröm. Likt ett regalskepp som aldrig helt varit under vatten, men enbart i vind, genom århundraden, stod Boxeby på den omvittnat fattiga Fjerreredska slätten och andades evighet – inte utan en viss stolthet, blandad med hjärtsviktslik trötthet.

 

På Boxebys långsträckta framsida, som vätte mot väster, löpte på andra våningen en smal, täckt veranda. Regnet som fallit dagen förut hade – trots att verandan var täckt - skapat horder av mörka plumpformade fläckar på verandans trägolv. Dessa fläckar var ännu idag, vid niosnåret, på grund av det fuktiga och kalla nattvädret, intakta. Det luktade också dävet från marken, tre meter under, av regn, råttlort och nässlor. En tung doft i näsan. Man kunde nästan långsamt andas in regnet, som om det var en i atmosfären förångad lössläppt olaglig drog.

 

 

 Denna doft skulle inte stanna länge, det visste Tutor.           . Han kollade i två tunnor som godsägaren själv släpat fram och ställt på ömse sidor om trappen. Dessa var halvfulla av regnvatten.

Ute på gården, vaktade av taxen Pontius III, som drev ett fjorton tal gäss fram och tillbaka, vilka syntes druckna av törst i sommarvärmen. Gäss, som vankar så till den grad som dessa, syntes ibland besökare från staden, som att de var dubbelvarelser, som hade två medvetanden, ett när de stod på vänster, ett när de stod på höger fot.

Tutor tänkte på den religionsfilosof, som påstod att människan var en ”gränsvarelse”. Han log. Gränsvarelse? På gränsen mellan vad då och vad då?

Tutor var både tolerant och icke-tolerant. Han ansåg djupt inom sig att alla människor var idioter. Han hade till och med en dunkel aning om att det innefattade även honom själv.

Tutors skepticism var djup, och när Herbert kärleksfullt hade påpekat at han nog led av ADHD, så hade Tutor svarat han själv alltid utgick ifrån att alla han själv talade med var hjärnskadade. Det gjorde det lättare för honom att formulera sig på ett klart och trevligt sätt. Herbert hade då lett.

Altanen, liksom hela huset, vette rakt åt öster, givetvis, och det var den allra vackraste syn när solen lät sin strålar belysa denna upphöjda altan, denna parnass, om kvällarna genom vårdträdet, den stora bok, med flera stammar, vars lövverk prunkade under den varma årstiden. Över huvudingången som var placerad mitt i den mellersta byggnaden var monterad en stilig skylt av ekträ där bokstäverna syntes särdeles sinnrikt skulpterade, som klossar, och den var målad blå, men som i alla fall löd: ”BOXE” i vita bokstäver. Skylten tvättades då och då, och för detta ändamål stod invid ingången en lång, skranglig omålad stege lutad mot den gula träpanelen.

 

Det var nu Måndag, dagen före Feydor Weissman-Schah skulle ankomma, och Herbert hade – som vi vet - bjudit Nils att komma för att sova över. Den fjerreredske godsägaren hade ju en hel mängd gästrum på godset, i flera byggnader till och med.

Herbert Boxe, 75, ännu kraftfull, mager och 190 cm lång. En man med rak näsa, kraftigt melerat hår, som ännu inte var grått, trots hans ålder, och skarp, mörk blick. Han stod vid vereanderäcket på första våningen – en av hans definitiva favoritplatser - i en alldeles för stor vit skjorta – hans vanliga plagg, och – eftersom han höll på att trilla över det, och ner i pionrabatten utanför – och grep om räcket med en förvånansvärt stark hand, och bände hela majoriteten av kroppen som redan var tyngdpunktsmässigt över räcket tillbaka till altansidan. Så dunsade han ner på klackarna på det av ålder och regn polerade trägolvet, och utbrast i ett lättat hostande:

”Det var ju en jävla tur!”, utbrast han.

Hans ansikte var långt. Skäggstubben syntes tydligt på det aningen för vita ansiktet, där markerade drag avslöjade en vital ande, en ande som var van att bli åtlydd och respekterad, men också en ande som var i stånd att nyanseera sina omdömen, utifrån en i ett vitt bildningsfält odlad grund av ideal.

Han såg på klockan. Tre.

Snart skulle gästen, den käre Nils, förnuftets ljus i mörkret, komma! Den vitala, glada pusten av humoristsk skepsis, som han så väl behövde för att kontrastera till sitt eget tungsinne.

Han var väl medveten om sitt tungsinne, som bara hade blvit värre med intag av Mirtazepam, varför detta preparat hade grävts ner av honom bakom ödedasset i bortre änden av rosenträdgårn.

 

En liten egendomlig krets skulle det bli. Han själv, Nils, Tutor, amerikanen Weissman och den förbannade Ruthbjörn.

Herbert tyckte att Ruthbjörn var absurd, och roades mer av dennes konservatism än upprördes av den. Varför visste inte Herbert själv.

Vissa människor kom undan med saker och ting. Andra inte. Så var det ju här i världen, tänkte han.

Det måste ha att göra med charm, eller med vibrationer eller med vilken lukt man hade. Eller något sånt, tänkte Herbert. Å andra sidan var det bara periodiskt som Herbert kunde ha överseende med Ruthbjörn. Under vissa perioder – det visste han själv – hade han till och med förbjudit sig att tänka på Ruthbjörn, och om någon – till exempel hushållerskan – skulle nämna Ruthbjörns namn, så låtsade han som om han var döv.

 

I vissa lägen betraktade Herbert sin granne, Cantrell Ruthbjörn, som idiot. Ruthbjörn, menade Herbert i dessa lägen, var den störste och den ende riktigt kvalificerade idioten i Fjerrered, - värre än pastorn, som ju ändå omstöpt den gamla konservative församlingen till en halleluja-klubb av amerikanskt New México-mönster. Varför i alla sina dar hade man släppt in i en svensk kyrka en ung man från Albuquerque för att skapa en fristad för amerikansk pingstkyrka??

Om ändå Nils komme snart!

 

                ------------------------------------

 

Steiner stretade sig den långa vägen från busshållplatsen ner till Boxeby. Klockan var tre på tisdagseftermiddagen.

Fem kilometer var det mellan kyrkan och Boxeby.

       Man kommer så att säga nära marken och vattnet och animaliteten, om man bor på landet, och kroppen reagerar med att aktivera sig, försätta sig i förhöjd beredskap, när den omströmmas av friskt syre, som om den undrade vad detta var för en egendomlig omgivning. Det egendomliga var ju givetvis inte den friska luften, men att kroppen vant sig vid en osund halvtillvaro i stadsluften.

Det började nu faktiskt regna, från en blott halvmolnig sommarhimmel. På landet handlar nästan allting om väder och gröda. I staden däremot om klimat och politik.

       Regnstänken yrde kring hans tunna vita hårtestar. Ansiktet var ett nät av rynkor. Hundratals, kanske tusentals av små, små sådana. Lustigt, tänkte jag, hur vissa människor blir hur rynkiga som helst, medan andra behåller ett babyutseende till sin hundraårsdag. Gammal kände han sig inte, och i kroppen kändes inga större fel denna dag. Han var en lyckligt lottad 75-åting, tänkte han. ”Goda gener.”

 

Det mörknade nu, och så började det från att ha varit ett litet sommarregn att storregna.

 

 Detta föranledde - samtidigt på Boxeby - drängen Tutor att – avbrytande lagning av en motorcykel i det söderöver liggande lilla garaget - genast ta in hunden, Pontius III, från sin kedja på grusplanen på framsidan. Den magre allvetaren Tutor Larsson hade slängt på sig en ljusblå regnrock och en rutig keps, inköpt på EBay, och vinkade upp mot Herbert där denne satt på verandan halvt i skydd mot regnet, som snart smattrade mot Boxebys tak, verandagolv och balustrader.

 

Boxebys stora brutna tak var av rött tegel, som Herbert och alla tidigare ägare varit noga med att underhålla och successivt ersätta. Det taket höll regnet ute. Verandans tak – på västsidan av huset - var däremot – på den översta våningen – av skönhetsskäl - bara ett grönt glastak, med vattrat, grönt, halvgenomskinligt glas som även det byttes om det sprack. Ett väldigt förråd av sådana gröna glasskivor fanns i ett hörn av ett källarrum. Glastaket läckte. Därmed samlades vid ösregn en ohemul mängd vatten, totalt sett, på den veranda som var underst av de tre. Detta hade man upptäckt strax efter Boxeby var färdigställt, men aldrig ids göra något åt. Troligen var det gott virke i alla verandagolven, ty dom hade aldrig bytts ut, trots att alltså regnvatten i mer än hundrafemtio år forsat över dessa tiljor vid busväder.

 

Vid normalt regn var glastaket utmärkt, och man kunde då sitta på verandan med bara en normalrisk att få en regndroppe i halslinningen.

 

De flesta fann detta verandatak över de tre ovanpå varann anbragta med blomlådor översällade träverandorna utsökt vackert.

 

      ”Det är bara ett sommarregn!” sade Herbert till sig själv. Likt många välbeställda människor med anor, så hade han ett självsäkert lynne. Lugnet gick i själva verket i släkten. Till och med de – och dom var få – som hade anlag för hysteri i släkten, - de var samtidigt mycket lugna.

          Det var givetvis ett sommarregn, men Herbert ville inte – oavsett definitionen på vattnet - bli våt utan böjde undan det blommiga, lila-rosa draperiet in mot Boxebys stora salong, den berömda Boxeska salongen, som till och med en gång  under en lunch – enligt Herbert - hyst självaste August Strindberg och försvann in i rummet. Talrika var de prominenta gäster som genom tiderna flockats på godset.

Salongen, den murriga, med gröna tapeter ( troligen av den gamla sorten, med engelska arsenikfärger )  låg alltså direkt innanför den stora balkongen på första våningen i träslottet. Tapeterna hade även en slags guldinläggningar, i mönstr där sirliga linjer försökte krypa in i varandra, snäckformigt, som om de – mot logikens lagar – ville försvinna in i ett oändligt litet centrum i vissa mittpunkter i mönstren.

 Tygschoket, som var nån slags brokad, var tungt som våt cement. Under tiden började det mullra i fjärran nånstans, på sensommarvis, och regnstänken blev allt fler och tyngre även de, tills man kunde kalla det hela för ösregn.

 

Den stora flygeln – som stod några meter från kakelugnen – var hyggligt stämd, och locket var uppfällt, visade alla elfenbens- och ebenholtztangenterna med deras karaktäristiska placeringar i suggestiva matematiska förhållanden.

 

På flygeln hade någon placerat ett inramat tidningsurklipp som visade en svartvit rastrerad bild på Artur Rubinstein. Klippet rubrik var, inom citattecken, följande: ”Den siste av de stora felspelarna.” Således kunde man sluta sig till att folket på Boxeby, åtminstone under senare tid hade haft ett avspänt förhållande till musiken och till flygelspelet. Att man generellt varit emot det pretentiösa, som varit en farsot inom kulturen länge, det kan man inte veta. Rubinstein hade ju varit en mästare på att spela Chopin. Men denne hade inte bara tillåtit sig att spela fel. Han hade ju även haft för vana att läsa dagstidningen medan han övade.

Under flygeln hängde en anordning, bestående av diverse stag och fyrkantiga käppar, som utgjorde en pedalavdelning. Dessa stag avslutades nedåt med tre mässingsspedaler, som var svängda ifrån varandra på ett sätt som påminde om en extremt kobent liten flickas fötter, en flicka som slarvat med att gå i foträta skor, och istället sprungit alldeles för löst och ledigt ute i markerna barfota, för att sedan på något sätt blivit av med fötterna, bara för att sedan få se dem – transmogrifierade till mässingsklappor - monterade under en Bechstein.

”NU får han väl komma snart….”

Herbert stod och försökte se på sin förväntan utifrån.

”Vad vill människor? Umgås med varann?”, mumlade han.

”NU skall jag tycka att detta är roligt!”, manade han tyst på sig själv, för att trycka bort sin ständiga depression.

”Detta är roligt. Det är ROLIGT att Nils kommer!!”

 

Världen som genom subjektiviteten verbalt processat fenomen erbjuder generellt historiskt mer ironi än vad folk vanligvis vill låtsas om. Att så är fallet beror på att folk är rädda för ironi, som ju är ett revolutionärt sätt att uttrycka sig och tänka. Många människor som uttryckt sig ironiskt har antingen blivit avskydda eller halshuggits.

 

   ----------------------------------------------

 

Till och med harar och vildsvin borde ha blivit plaskvåta av ett sådant regn som nu bestods Boxeby.

 

På sin fotvandring från stora vägen, där Steiner endast kommit 1/5-del av sträckan, hade denne sökt skydd under ett träd.

”Det kan ju vara utmärkt att komma till folk överraskningsvis, men inte dyblöt”, sade han till sig själv medan han kände på sina byxknän, som nu var otrevligt halvvåta, vilket innebar en slags gräns för vad han själv kunde tillåta.

Därför tog han upp mobilen och ringde upp Herbert.

        Denne stod nu i sin salong – strax innanför verandan, bakom förhänget - och tummade på en bok, om judisk mystik av Scholem, ivrigt väntande på besöket från staden, när det ringde.

”Men tog du inte taxi?” undrade Herbert.

”Jag är pensionär.” försvarade sig Steiner.

”Lugn, jag skickar Tutor!”, sa Herbert, som lovade att en bil – Boxeby hade minst tre sådana - skulle hämta honom vid trät inom en kvart.

”Jag trodde du skulle ta en taxi hela vägen!”, upprepade Herbert argt, ”Ingen människa åker väl BUSS nuförtiden?”

”Jo jag”, hade då Nils Steiner svarat lugnt.

Herbert undrade om detta verkligen var den vän han behövde i det ärende som han kallat på denne.

 

När den halländske godsägaren tänkte på hur elegant Nils formulerat sig kring Kierkegaard i dennes avhandling om skräcken, så föll han tillbaka i samma blinda tilltro till sin vän och studiekamrat, med vilken han delat förskräckelsen på Konsthistoriska Institutionen, när de båda presenterade uppgiften att den första skriftliga tentamen skulle komma först i januari, och täcka allting från Sumererna, via Egyptierna, Kretensarna och Grekerna, Romarna, Medeltiden samt tidig renässans, när nu studenterna börjat studierna i september.

DE hade båda insett att studierna vid ett universitet, åtminstone på grundnivå, inte var den djupdykning i eftertänksamhetens hav, som de som gymnasister sett så kokhett fram emot, men att studier var som de var: ytlighetens primörer. Man plockade en viol här och en potatis där, och sen visade man upp dem, och sade namnet och fyndort och att de båda vore vackra.

 

För ordningens skull hade de båda tenterat, med godkänt resultat, men sedan dragit vidare till något ställe som skulle erbjuda något mer självständigt arbete än vad de trodde sig kunna erbjudas inom konsthistorien, där bedömningen av diverse bilder, statyer och byggnader inte syntes dem erbjuda möjligheter att skapa de verktyg med vilka de själva ville omkullvälta världens allra värsta myter.

Detta, hade de både enats om, kunde bara ske om man fick tag i idéers och värderingars ursprung, och för att hitta dessa så föreföll det dem som om man måste komma i kontakt med sammanhang, där ORD stod i centrum, inte bild. Detta kan visserligen ha varit fullständigt felaktigt och inskränkt, men det var så de resonerade, båda två.

Bild – så hade de resonerat – var i stor utsträckning ett konservativt medium, och när det var revolutionärt, så var det detta genom de tolkningar som bilderna bestods med. Och dessa tolkningar bestod av ORD.

 

Herbert hade sedan, till Nils´ stora förvåning, som man vänder en hand, lämnat den filosofiska fakulteten för den naturvetenskapliga. Mikrobiologins värld och den organiska kemins värld var handfast. Här samlade man på sig obestridliga fakta, och undersökte fysiska förhållanden. Nils hade vänt sig till en rad böcker av Kierkegaard.

Herbert hade både velat komma bort från att betraktas som lantis, som bonde men samtidigt ville han absolut inte bli intrasslad bland esteterna.

Mikrobiologins världs var en tillflykt, särskilt som han så ofta drabbades av depressioner. Då var en värld av obestridliga fakta något gott att luta sig emot.

Ett tag hade han funderat på att läsa till läkare, men studietidens längd avskräckte honom. Så blev det studier av kvalster, bakterier och sumpmossarnas etiologi, som kom att dominera Herberts vardag i flera år i stället.

 

   -----------------------------------------     

 

SLUTLIGEN hade Nils nu anlänt, med Tutors hjälp. Denna bar lätt och fort – utan att konversera - Nils lilla resväska upp för trappan till nedre verandan och sedan in, genom dubbeldörrarna, in i salongen där Herbert väntade.

DE två vännerna skakade hand, med ett kraftigt handslag, generade båda två.

Nils verkade – trots allt - lättad över att inte ha behövt gå hela vägen. Han hade artros i höger höft, och hade märkt att varje steg ökade smärtan.

Hans vita hår – som var nytvättat – yrde kring hans huvud.

 

Snart satt de ute på nedre verandan – eftersom vädret påminde om sommar, även om det var lite gråmulet - och samtalade. Tutor hade med detsamma indikerat att han ville  avvika och Herbert hade i samband med det – urskuldande - förklarat att de visst skulle mötas senare, alla tre, men att han först ville tala gamla minnen med Nils. Tutor hade nickat belevat, och sagt något om att han hade ett brunnslock som måste lagas på baksidan.

Att ha sina drängar som vänner kan ibland göra att sällskapslivets konvenans får tänja på sina regler.

Herbert hade en dräng, som var en alldeles utmärkt vän, som han själv såg det.

 

”Min initiala reaktion var att det är något skumt med det hela”, sa Herbert.

DE hade placerat sig i två korgstolar med utsikt över gårdsplanen och det stora vårdträdet, en stor tårpil, som stod på en gräsplätt ett hundratal meter västerut, mellan Boxeby och Utterholms Allé, som löpte ytterligare ett femtiotal meter västeröver. Tårpilen varav stort värde för Herbert, då den var en sådan trygg bild av kontinuitet. Den hade alltid stått där, och den såg ut att alltid komma att stå där. Den påminde dessutom om en viss tårpil på kaserngården i Karlsborg, där han ju gjort militärtjänstgöringen.

 

”Men vad tror du nu då?” insisterade Nils som försökte få en bekväm position i den knarrande tingesten, utan att lyckas.

Artrosen gjorde allting i livet besvärligt.

 

”Om man färdas ända från Amerika för att kolla upp nånting, så måste det i alla fall vara ett välgjort fusk.” menade Herbert.

”Men, ja….”, hans ögon vandrade från tårpilen, och sen något till vänster, där statarlängan låg, den som nu beboddes av några sommargäster, Familjen Oscarsson, som nästan aldrig var där. Och inte nu heller var det. Han såg på ladugårdarna till höger om trädet, där det gamla mjölkbordet stod kvar utanför den äldre ladugården.

 

Detta bord lutade betänkligt från sina fästen på en liten stenmur av kvadersten. Tutor hade erbjudit sig att ta isär mjölk bordet och lägga det i påskbrasehögen, men Herbert ville ha det kvar. Han funderade till och med på att låta restaurera det och placera några mjölkkannor på det.

Att så inte skett berodde på att han inte ville bli utskrattad. Han fruktade mest Ellas leende, när hon skulle se det nymålade mjölkbordet, när det inte fanns en enda ko på flera kilometers håll.

”Du då?” frågade Herbert, och betraktade sin vän från stan.

 

”Nä, jag håller med. Det är säkert en förfalskning. Man hittar inte sådana brev på loppmarknader. Inte brev som är äkta.”

 

”Det mystiska är Blombergs.”, tillade Herbert tankfullt.

”Javisst ja, det var tre mottager av Weissmans brev. Berätta om Blombergs!” sa Nils, som insåg att den delen ändå var av visst intresse, kanske för att kunna reda ut VEM det var, som hade skapat det falska brevet, och VARFÖR.

 

”Blombergs är helt enkelt en gammal lantbrukarfamilj, som hade en gård här sen gammalt. Först la man ner lantbruket, och vi övertog deras ä åkrar, på min fars tid. Blombergs bodde kvar, men ägnade sig åt annat, yrkesmässigt.

Nu ägs det av Inez Blomberg, men hennes far, som dog för några år sen, var civilanställd vid Polisen och deltidsbrandman. Han sysslade inte med jordbruk alls. Huvudbyggnaden monterades ner kring 2005, och sen brände man upp resterna av huset och lät allting stå och se ut som en brunnen ruin. DE flyttade först till Kungskrona, sen till Norrköping och vistas numera mest i Malaga.

    ”För vilka pengar då?”, undrade Nils.

    ”Ja, det vet ingen.”

     ”Konstigt.”

”Ja, men å andra sidan finns det många sätt man kan få tag i pengar på.”, sa Herbert.

  ”Complicated.” menade Nils, som fick syn på den grå gårdskatten, som just hoppat upp på verandans balustrad.

Katten – en kelen en - ville uppenbarligen ha uppmärksamhet.

    ”Umgicks ni inte med Blombergs?”

    ”Inte vi. Men Ruthbjörns och Blombergs mer då.”

    ”Jaha.”

     Herbert tystnade. Katten hade stelnat i någons slags halv jaktpose. Mycket av katters värld är inbillning.

    ”Jobbigt med en byggd full av nazistsympatisörer.”, sa Nils, som tyckte det var onödigt att dra ut på det hela.

     ”Ja, ett sorgligt arv.” suckade Herbert, som nu såg ner på sina händer.

     ”Vissa saker bör man göra upp med.”, menade Nils.

     ”Jag ska elda upp den där gamla bilen” avbröt Herbert argt.

”Jag har bara inte kommit mig för.”

 

Herbert som alltid var ängslig över att någon hade det tråkigt, bad Nils följa med för att se klarinettrummet på översta våningen.

Henrik var väldigt mån om att bland de rum han visat mig på Boxeby framhålla just klarinettrummet som en liten gårdens klenod. Han kallade inte Boxeby för slott, eller ens herrgård, men refererade till Boxeby enbart med ordet ”Gården”. Men tillsammans med ett fåtal andra gods var ju Boxeby ett slags Fjerrered historia och stolthet, i ett.

 

På tredje våningen i mittbyggnaden låg då klarinettrummet. Här hade Herberts far, Rudolf Boxe, som varit mycket musikalisk spenderat mycket tid med antika klarinetter, sin gamla taffel - innan Bechsteinens tid - , sin spinett och sin klavikott.

Rummet låg i samma trånga och mörka korridor som där Pauline och jag hade våra rum, fast längst åt norr, borterst, troligen gränsande till det åttkantiga Norra Tornet, med sina av ålder florstunna väggar - till rummet där voljärerna med korparna funnits. Väggar och tak i denna korridor, var utsmyckade med diverse halvfärdiga oljemålningar av någon okänd amatörtalang, och de bitvis nakna trästockarna och bjälkarna, som bar upp det här låga taket kryllade av inskrifter och obscena teckningar och gouachemålningar från 1910-talet, och såna både i olja och med krita och tusch. En serie nakna glödlampor av den gamla energislösande sorten, 25 Watts, satt på två meters håll från varann i en liten rad i taket och försåg den smala gången – där spindelväv och damm hängde i tåtar från taket - med belysning.

 

Dörren – som hade som dekoration ett herdelandskap i brungrön oljefärg i gammal tysk Leipziger och Stuttgarter-stil - till rummet var dubbel, med en liten luftspalt på så där två decimeter, för att skenbart innestänga ljudet och således försöka skona fastighetens övriga invånare från träblåsinstrumentets gälla toner.

Det sades att August Boxe – Rudolfs far - varit måttligt musikalisk och inte trivts med sonen Rudolfs spel.

Att omgivningen var skeptisk, det bidrog då till att han fick hålla till i ett undanskymt ljudisolerat hörn av sitt slott med sina gamla träklarinetter, tänkte Nils, upprymd av sina egna elaka tankar.

En sommar hade organisten från Fjerrereds kyrka haft sina pianolektioner här med Rudolf, på taffeln. Denne, Hr Nordkrona hade en B-examen i orgelspel och körledning.

 

Nils kände sig som på en förevisning på Barbro Bielkenstiernas Årsta och blev givetvis förtjust i den långa rad av klarinetter, flöjter och okarinor som prydde den norra väggen. Aldrig i sitt liv hade han sett så många klarinetter, bruna, beigea och svarta och röda, och så otroligt gamla också.

 

Han var själv ingen expert på klarinetter, eller musik överhuvudtaget, men visst – det måste han medge – så tillhörde han den där stora gruppen människor som har ett olyckligt förhållande, tillgivet, till musik, i sin helhet. Han hade en gång spelat saxofon i en dixielandorkester, och trombon i en studentstyrd spexorkester.

Herbert pekade på en av klarinettera, den som hade mest metallklaffar, och sa:

”Jag har faktiskt lyckats spela på den. Den är stämd i Eb.”

”Oj då!!”, sa Nils, som alltid var vänlig. ”Det skulle man hört.”

”Just idag har jag munsår.” tillade Herbert med ett skevt urskuldande leende.

Nils slog likfullt till honom med vänster hans utsida.

 

  ………………………………………………

 

 

Herbert och Nils stod efter en stund i trädgården intill ett krusbärsstånd medan Herbert noterade att klockan var tre på eftermiddagen.

Insekterna yrde här på ett sätt som sällan ser nuförtiden, och Nils förvånades över att han befann sig på landet.

 

        Han tänkte faktiskt då inte alls på att det kunde finnas någon gömma med naziguld nånstans i närheten, men att allting som skedde i hans liv hängde samman, och att vad han tidigare trott handlade om ord inte alls gjorde det. Om det nu var så att ord hängde samman på ett både oroande och roande sätt, och att det var det som var det farliga, så gällde ju detta också, och kanske i ännu högre grad det som orden ytterst handlade om, d.v.s. verkligheten. Denna var sous rassure, d.v.s. under överstrykning. Man talar om verkligheten som om allting på ett självklart sätt fanns, men stryker samtidigt i djup skepsis över vad man säger, eftersom ingenting finns på det sättet, egentligen.

Allting finns ju, tänker man – om man är Nils - omedvetet, fast det finns inte PÅ DET SÄTTET.

     

”Jo,” sa Herbert, ”nu måste jag ändå visa dig den där bilen som det ju varit så mycket tal om.”

-----

När Nils nu såg Blue Goose-kopian för första gången blev han storligen besviken. Det liknade mer en rosthög än en bil. Lite blå lack fanns på den låga sportbilen, men mest var det en bil av rödbrun rostig plåt som framträdde för hans ögon. Den stod ensam i det bakre garaget, en låg byggnad med plåttak bakom Tutors verkstad, granne med potatislandet.

När Herbert påpekade att de hade koncentrerat sig på att hålla motorn i perfekt skick, kunde ändå inte Nils avhålla sig från att säga:

”Det är ju bara en skrothög.”

Herbert blev tyst en stund. Sen, medan de beredde sig att lämna garaget, och Herbert släckte den lilla taklampan som spridit sitt ljus en stund över tysk ingenjörskonst á LA 1943, SÅ SA HAN:

”Min far var väldigt stolt över denna … som han sa: klenod…”

”Jepp”, sa Nils surt.

Han tänkte att ett så magnifikt gammal herresäte, en så ljuvlig tillflykt från all stadens larm och bröl som Boxeby var borde ha fredats ifrån en så tarvlig ”klenod” som denna bil, som ägts av en officer från ett av historiens värsta mördarband.

När de lämnat bilen och gått ut och stängt dörren till garaget fick Nils syn på en brunn täckt med ett sargen omslutande trälock.

”Ååh, en gammal brunn!” utropade han. ”Fungerar den?”

”Troligen, den är hur djup som helst, och hur gammal som helst.”

”Men ni tar inte vatten från den?”

”Bara när vattnet från vattenverket inåt land inte fungerar…”

”Det är mycket att tänka på här på landet,” sa Nils och tänkte på hur man i krigstider förr brukade förgifta brunnarna man passerade på härnadstågen genom att slänga ner en död ko i varje brunn.

Nu var detta egentligen inte något han visste, men en uppgift han tagit för sann, när han mött den i någon historiebok, eller trott att han mött den där, när det mesta som Nils visste, eller trodde sig veta, i själva verket var produkter av dennes egna fantasi..

”Är den stenlagd?” frågade han, och menade med detta att han undrade om brunnen var fodrad med huggen granitsten.

”Vad roligt att du är här!”, sa Herbert, ignorerande frågan. Det var typiskt Herbert. Han var ännu mer nyckfull än Nils. Men på ett mer resolut vis.

       Det var väl rikedomen, tänkte Nils. Herbert var rik, ägde ett helt gods; Nils var fattig. Han ägde – inklusive banktillgångar - 3500 kr.

 

      ----------------------------------------------