FÖRORD.
Litteraturens överlägsenhet. Hur skulle man
innerligt personligt kunna begripa vem man själv är, vad en samtid är, och vad
historien var, om man inte läste just fiktion. Det är i fiktionen som man dras
in och sätts i existenssituationer, vilket inte sker vid läsning av fackböcker
eller vid lyssning av ett föredrag eller vid filmvisning eller i en dialog
mellan människor. I intet av dessa medier och mediesituationer kommer människan
att i sitt inre aktivera hela sin personlighet, bildskapandeförmåga, reflexion
och hela medvetna och omedvetna känsloliv, som just vid läsning av fiktion.
Fiktionen
lyckas med att försätta individen i existenssituationer, med äkta
valsituationer på grund av den geniala dubbelhet som skapas i och med att
fiktionen alltid har en myt som bakgrund.
Genom att sätta en myt som bakgrund så kan vi med i det vi upplever
hjälten bedöma myten, och vi ser med hjälp av myten hjälten. Myten är i de
ALLRA FLESTA FALL en falsk bild, målad av makten. Den är den falska
makthistoria, som maktmänniskan är så duktig att skapa, och som maktmänniskan –
d.v.s den härskande klassen – är så duktig på att prångla ut, givandes skenet
att denna myt härstammar ur folkdjupen, från folksjälen och från människans
inre djup. Myten har genom tiderna getts skimmer av att var Människans Sanning,
när den i alla samhällen i realiteten bara har tjänat makteliten.
Myten KAN OCKSÅ vara en fakticitet, en bakgrund som i kraft av sig själv
är SIN EGEN MAKT, och ingen annans. I dessa fall blir juxtapositionen
myt-hjälte en annan. I det högindustriella samhället är det självklart så, att
den genuina faktivciteten är sällsynt, ty här finns så många maktinstanser som
kämpar om köttstyckena.
Det är om denna fiktion och dessa två mytföreteelser, som denna bok
handlar.
