Missuppfattningen.
Kapitel 1.
För inte så
länge sen gav jag ut en bok. Denna behandlade ett mycket udda ämne inom den
estetiska filosofin och upplevelseläran och den har inte fått någon som helst uppmärksamhet, och kanske har ingen
människa alls lyckats förstå vad jag i detta arbete menade och avsåg.
Nu har dock
inte detta kommit mig att tro att min omgivning består av dumskallar. Nej,
slutsatsen jag helt enkelt har dragit är den, att jag i den där skriften – som
jag nu förstår att jag arbetade med alldeles på tok för länge – sysslat med att
till stor grad elaborera en vanföreställning, vilket i och för sig inte är
ovanligt, men att min vanföreställning nog var av det ovanligaste slag.
Och detta i
sin tur har nu bragt mig till den övertygelsen att jag just på grund av detta
måste skriva en bok till, givetvis inte i samma ämne som förut, men en bok som
övergripande är avsedd att utreda vanföreställningens natur, dess teori och praktik.
Givetvis är
detta en gigantisk uppgift, dels då livet som helhet praktiskt taget BESTÅR av
föreställningar och dess avvikelser, dels då då den förutsätter en intim
kännedom om bl.a. alldeles normala föreställningars natur, teori och praktik. Och frågan om
föreställningar, om syntetiserande av sinnesdata i större upplevelseentiteter, har
sysselsatt filosofer från Aristoteles och fram igenom historien via
Schopenhauers mäktiga verk om Världen som
vilja och föreställning ända till Husserls fenomenologi, så kraftigt
kritiserad av Adorno, utan att man kan säga, att man alls tillnärmelsevis blivit klar över
vad en föreställning är. Hur mycket svårare då att klura ut vad en
vanföreställning är, inte minst för att vanföreställningar nog får förutsättas
vara mer krångliga än föreställningar och dessutom nog - rent logiskt - bör överstiga
föreställningar mångdubbelt i antal. Det är min förmodan att världen består av
ett oändligt antal vanföreställningar vid sidan om så kallade korrekta
föreställningar, vad nu dessa är, samt att få människor är i stånd i många fall att se
skillnaden, som givetvis i flertalet fall alltså inte ens existerar. ( Vi tänker här
på Kafkas ord: ”Att rätt förstå en sak och att missförstå samma sak utesluter inte
varandra helt.”)
Var och en kan dock vara ense med mig om att det är sunt att tala om vanföreställningar och ställa dem mot föreställningar. Hela vår civilisation är uppbyggd på att vi erkänner att det finns en skillnad här.
Var och en kan dock vara ense med mig om att det är sunt att tala om vanföreställningar och ställa dem mot föreställningar. Hela vår civilisation är uppbyggd på att vi erkänner att det finns en skillnad här.
Schopenhauers
verk leder oss i rätt riktning, ty vi kan vara säkra på just det, att vår vilja
i stor utsträckning bestämmer våra föreställningar. Våra föreställningar är
beroende på vad vi vill, och vad vi önskar. Vi kan nog säga att vad vi önskar
uppfatta, det uppfattar vi likaså, utom i de fall där omvändningen gäller: det vi
fruktar mest, det ser vi.
Kort sagt kan vi iaktta ett starkt samband
mellan begär och föreställning.
---------------------------------------------------------
Detta är det
första. Om vi alltså åter tänker på min bok, denna bok som föranlett dessa
funderingar, och denna bok som jag alltså misstänker i stor grad är uppbyggd på
en vanföreställning, så skulle alltså det förhållande, att den just gör det,
bero på att den är grundad i ett begär
hos mig, som har fått min syn att koncentreras på aspekter hos mitt
studieobjekt som knappast varit relevanta för andra än de som haft samma ganska
udda begär som jag, om ens det.
Men låt oss
anta att det just finns ett sådant samband, ett intimt samband mellan den
förevarande bokens innehåll och ett dominerande begär hos mig, och att den
implicita koncentrationen på detta samband har gjort boken mindre universell i
betydelse, så kan den ju ändå – förutsatt att den är ett grundligt och
konsekvent och solitt arbete i sig – vara av stort värde utifrån just den
premiss jag här tagit upp.
------------------------------------------------------------
Generellt
uppstår de flesta vanföreställningar av brist på dialog. Man ser mer
vanföreställningar hos ensamma människor, eller i grupper där människor, i
analogi med detta, inte talar med varann. Så är jag till exempel övertygad om
att människorna i det hyreshus jag bor i har mer vanföreställningar om varandra
än i grannhuset, som är en bostadsrätt, just emedan man i bostadsrätten varit
tvungna att umgås, samarbeta och finna ut saker om varann.
Detta är det andra.
Så kan forskning
och tolkningar som berör konst- och kulturobjekt bli sällsynt aparta om sådant
arbete utförs av en person som inte har kontakt med andra. Man kan säga att den
person som i ensamhet sätter sig med ett konstverk och utför en enskild
omfattande och personlig analys av detta konstverk utsätter – medvetet eller
omedvetet - både sig själv och konstverket för ett experiment, vilket drabbar både hen själv och konstverket. Men
sådana saker behöver ju inte alls vara av ondo, inte om nu alla är insatta i
vad det är frågan om. Tvärtom kan detta i
längden vidga varseblivningens gränser samt vår kunskap om människa och
konstobjekt. Man kan här tänka på hur inom romankonsten en sådan som den
store Dostojevskij utsatte sig själv för sådana experiment, där denne kunde
avtvinga sig och världen oanade dimensioner, just genom att Dostojevskij ( i Brott och straff, Idioten, Spelaren och Anteckningar
från ett källarhål ) aldrig var rädd
för att utforska vanföreställningar, men att denne ( liksom även Gogol, den
skämtsamme ) tvärtom var ihärdigt nyfiken på dem, och förmodligen ansåg att
just vanföreställningarna var centrala i varje människohjärta.
Detta är det tredje.
----------------------------------------------------------------
Så har vi nu,
redan här, framlagt tre hypoteser, som alla syns rimliga föreställningar, och
som berör vanföreställningen.
forts>>>>>>>
