DEN GRÖNA KATTEN.

       DEN GRÖNA KATTEN.

                 KAPITEL ETT.

Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur, och även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det, som i vissa områden är största av dem alla, lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärk grad, så att man bör bedöma dem efter just det. Kanske är det så att evolutionen, denna egendomlighet, som enligt vetenskpaen ligger till grund för så mycket konstigheter, i dessa stora djur av kattsort har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ.

   För varje människa på jorden, det måste man här inskjuta och betona, betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel som man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så, att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern, puman, tigern eller jaguaren. Men vi håller oss till lejonet för enkelhetens skull.

   Så har människan i sin tur utvecklats, antagligen endast skenbart slumpmässigt, så att hon på anmodan kan tala länge om lejon. Inte med dem. Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett  annat sätt, så är lejon abnorma, menar jag.

   När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, eller för den sakens skull: i ett zoo i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel, en gris eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.

 Om detta vet inte många männsikor mycket. Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller ens servera en underdrift. Inte ens för sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är ju sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Eller de är till och med retrograda. Ty det är ju så att hur rolig eller hur dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så, att något försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.

   Nej, lejonets förmåga kan sökas på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan, som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt just en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, med sin REFLEXION. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp, och därmed utan reflexion, är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien och på Gibraltar ingen humor, men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar, som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet.

   Det är det som en del djur halvt om halvt inser, eller intuitvt beaktar, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Ty medlidande har de, de djävlarna. Djuren inser oftast just det att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss ifrån, bland annat i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt då lejonen. Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag nu här bara säga så mycket som, att, i den berättelse jag nu skall berätta, om en grön stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala, eller snarare dinensionslösa, begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju för att ta till en träffande liknelse inte mäta stora, nära nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap eller för den delen återberätta en historia av Dostojevskij användande de mångfärgade signalflaggor som man, i reserv, har ombord på örlogsfartygen.

Tittaren. En kortroman om en viss Mandeus´ liv.

 TITTAREN

                                  En mikro- och gränsroman

                                                    av

                                           sign. Filurius.

                        Kap1. Mandeus´ födelse.

           Det var sagt om Mandeus, från de tidiga åren, att han skulle komma att bli sin släkts störste. Och det betydde att de av hans för-mödrar som ännu levde, allihop ville att det skulle bli på det sättet. Mamman, Cordelia, hade sagt att han skulle bli det, stjärnorna genom oraklen hade sagt det, och alla de visa getterna i hagarna hade sagt det, sa man, med en enda tunga. Så sjöng man i vaggvisorna.

          Dagen när Mandeus föddes, då grät himlen, och då utspann sig ett sådant hejdundrande samtal mellan alla skogens träds alla löv, att denna lövstorm närapå ödelagde ett helt mindre ödekvarter i den lilla staden Kaleretian, som dåförtiden var belägen helt tätt intill floden Spoker, men nu ligger ett stycke upp på slätten, ovanför Devian. Det blåste och regnade, kort och gott.

          Den gåva som Mandeus hade fått, som var en förfining av tidigare släktens stores tendens, var tittandets. Tittandets. Det var tydligt nästan från allra första början att det var något alldeles fantastiskt med Mandeus, ty närhelst han lämnades ifred av moder och ammor, så låg han och tittade. Han tycktes ha fått en förmåga till obegränsat tittande, ty han sov knappt mer än 17 timmar om dagen. Resten av tiden låg han där och förgyllde hela omgivningen, beundrad av mostrar, morsmostrar och mormorsmostrar, med sina ögons vandrande ifrån det ena ansiktet till det andra, som också varmt tycktes gå igenom en tröskprocess som resulterade i att det lilla barnet i sitt sinne gömde varje ansiktes drag, så att nu den lille pojken allt framgent tycktes minnas varje moster, morsmoster, morkusin och kusin, som kom för att titta på den nye tittaren. Ja, ju mer barnet tittade, desto mer tittade man, från kvinnornas sida, på honom. Och alla gladdes. Barnet likaså.

           Kaleretians stadsflagg hade hissats på det grågröna lilla rådhuset och artefalken, den högvördige herr Mammelorius den förste kom och sjöng inför statyn av Zeus däruppe.

       Men pojken låg i sin lilla vagga, och mest sov denne. Vem som var far till den lille visste man ju inte. I Kaleretian kom och gick fäderna, anonyma och spelandes mestadels luffarschack med varandra, medan kvarterets katter slött satt och blinkade.

            Kap. 2. Mandeus i småskolan.

  

         När Mandeus blivit fem år gammal, så beslöt man, hemma hos honom, att han skulle börja i stadens skola. Inför skolstarten inhandlade man på torget, vilket låg i källaren, en liten galonväska med en ihärdig, däven, lukt av galon.

       Skolstarten hade satts till kastanjernas tid. Och nu börjar det bli intressant.

        Skolan var enorm, en riktig romansk nationalromantisk koloss och den hette, som bokstäverna på ena långsidan uppe under takskägget blekt förkunnade:

                               ETERISKA SKOLAN

         Här möttes barnet av rektorn. Eller i alla fall av rektorns utsända, som var en liten tant, som förlorat ena benet vid en språngmarsch efter en spårvagn. Men hon gick bra ändå på sitt metallben och med en krycka av fiberglas. Hennes namn var fru Kartotek.

        Första och andra klass var en ljuvlig tid för lille M.. Han satt i sin bänk av cederträ och såg sig omkring.

        Man lärde sig många alfabet, samt lönngångarna mellan alfabeten. Det var en härlig tid. Allt Mandeus sen kom ihåg av dessa år var två saker. Fröken med kryckan hyrde in en högläsande liten, liten dam, en urgammal sådan, som med en hög röst läste hela Gullivers resor från A till Ö. Samt att en kamrat, som hette Edelin på vägen till skolan gick rakt in i en lyktstople, och härvid tappade hon synen på ena ögat, så efter det så vred Edelin mycket mer på huvudet än de andra, för att kunna se lika mycket.

            Kap. 3. Mandeus i mellanskolan.

          Väl uppnådd en ålder av 9 år kom så Mandeus, nu proppfull av sagor om snälla barn, av mängder av nummer på siffror, samt metafysiska idéer om främmande väsen som tagit människoform, till kungliga mellanskolan, som låg i ett helt annat kvarter, flera meter bort.

        Som klasskamrater hade han en viss Anton, samt Petra. Edelin hade slutat skolan och arbetade nu på en fabrik som gjorde glass.

        Läraren var en man som spelade piano hela tiden. Denne hette Floppeus. Och vad Floppeus ansåg om Mandeus fingerfärdighet på klaviaturen kan vi inte nämna här, ty Floppeus bara svor åt de båda pojkarna, medan han dyrkade Petra, som han skaffade en praktikantplats på stadens teater. Petra slapp att gå i mellanskolan på grund av detta.

      Anton och han sattes att räkna nollor. Den som först kom fram till talet 10 skulle få stort A. Båda fick C.

           Kap 4. Mandeus i realskolan.

        Nu hade Cordelia flyttat till Skånegatan. Mandeus började storskolan. Den låg i en backe.

       Varje morgon klockan sex gick han och Anton till skolan och satte sig där. Nu hade Mandeus tillfälle att äntligen visa sig på styva linan. Ty här fanns äntligen något att se.

      Ty lärarinnan var en ung dam, den vackraste som fanns i hela staden. Och Mandeus begrep detta, och han satte sig att titta.

      Lärarinnan, som hette Frk Outgrundlig, log åt Mandeus samt nöp honom i kinderna, och sade på rasterna till denne, att hon visst älskade honom, men att han måste förstå att han var för liten för att få följa med henne på kafé. För detta yttrande, som Mandeus, medan han tittade på tv hemma, vidarebefordrade till Cordelia, blev nu Frk Outgrundlig av med jobbet och kastad i fängelse, där hon senare fick tyfus och dog.

            Kap 5. Mandeus i gymnasiet.

         Nu vuxen och med ett litet skägg började Mandeus, som tittat sig ut genom fönstret i fyra år, i gymnasiet på Karamellholmen. Där låg nämligen Visdomsskolan, en privatskola med lite idéer från Spinoza och Kant som grundbult.

         Här fanns en riktig klass med fem elever och en lärare som inte brydde sig om Mandeus ett dugg, men satt och målade tånaglarna hela lektionerna. Denne man hette Stig.

         Efter fyra år på poetisk gren i Visdomsskolan artade det sig till examen. Man hyrde in privata censorer, samt skrev privat prov och godkände privat och satte betyg privat, allt efter inkomst hos modern. Modern lånade pengar och mutade Stig, och så blev Mandeus toppstudent, trots att allt han åstadkommit var att iaktta gråsparvarna på fönsterblecket, samt ritat av, klumpigt, ett öga på en sådan fågel.

       Ögat hängde i korridoren, inramat, och skrämde de elever som var nya på skolan. Vaktmästaren förklarade nämligen för de nya små, att detta öga förställde gud.

               Kap 6. Mandeus på universitetet.

          Ja, tjugo år gammal kom nu Mandeus, som vid detta laget var ölalkoholist, till universitetet och skrev in sig vid institutionen för Teoretisk Fysik. Eftersom han inte alls hade fallenhet för ämnet bytte han snart och gick sen på gymnastiklärarutbildningen i fortsättningen.

     Studentlivet var hektiskt och Mandeus spelade då piano åt en balettgrupp. Man uppträdde på en fakultetsresa till Ängelholm i Skövde.

      Resan till Ängelholm var höjdpunkten i Mandeus´ liv. Han fick överallt applåder. För vad fick han aldrig reda på. Här träffade han i ett vägskäl även Gunnela, som med sina stora bröst blev Mandeus´ stora kärlek livet igenom. De talades aldrig vid. Han rörde aldrig vid henne, men kärleken till henne sög likt en tvättsvamp upp den energi som skulle gjort honom till utbildad gymnastiklärare. Istället blev han nu en dropout, vid 34 års ålder.

           Kap. 7. Mandeus som arbetslös.

       Nu kom ytterligare en hektisk period vad tittandet beträffar.

       Förmodligen aldrig tidigare i världshistorien har en man i trettioårsåldern mer intensivt än Mandeus tillbringat så lång tid med att sitta vid ett kafébord och titta.

       Han såg och såg. Ack, underbara ögon! Ja, det var en fröjd alltihop.

      Man pekade från stans alla damer mot honom och sa:

-         Se, så han ser ut!

       Pengar fick Mandeus från en statlig kassa. Han bodde i en gammal gaffeltruck med presenning över, en gaffeltruck som han ställt i sitt pojkrum hos Cordelia, som numera arbetade som nunnepraktikant kom sällan hem.
  [ En vacker anakolut, tycker jag. ]

                      Således kunde Mandeus ofta låna Cordelias stora vardagsrum, där han nu ofta satt i öronlappsfåtöljen, som han kallade för ”läderlappsfåtöljen” - han förstod inte skillnaden - och tittade. Armarna låg på armstöden och han vred huvudet än åt den ena, än åt den andra sidan. Om någon kom in i rummet, som polisen eller socialtjänsten, så kastade han inte ett getöga på dem, men tittade helt rutinerat och snyggt och poetiskt på dem. Han var en mästare helt enkelt.

           Kap.8. Mandeus rånar en bank.

       Vid 58 års ålder beslöt nu Mandeus att skaffa pengar för att kanske gifta sig.

      Detta skulle bli hans mästarprov. Så gick Mandeus in på Norra Kontrollbankens kontor i Skänninge och tittade på personalen. Så skickligt gjorde han detta, att de gav honom alla pengar de hade, d.v.s. en femtiolapp, och sen gick på lunch.

    För detta dömdes Mandeus till fängelse. I fängelset hade man nu nyss haft mässa efter den vackra Frk Outgrundlig, samt sanerat.

           Kap 9. Mandeus som pensionär.

      Efter tio år i fängelse och på sluten avdelning med särskild utskrivningsprövning kom Mandeus ut och lät nu skägget växa ner till golvet, när nu sådant fanns.

        Han satt sen ofta på en bänk vid rådhuset och söp. Men han hade inte glömt bort tittandets konst. Oh, vad han tittade! Han tittade på folk så det stod härliga till.

       En dag, efter ett år eller två, mitt under ett valtal för Kristdemokraterna, som nån annan höll, fick Mandeus hjärtstopp och dog. Begravningen var lite enslig. Endast Cordelia kom.

    På graven, som egentligen var en låtsasgrav, lånad av en annan som dött, och utan att Mandeus låg i den, fann man, bland gammalt godispapper och fimpar som blåst in från gatan, en blomma från Cordelia, samt ett litet kort, på vilket hon skrivit med stora barnsliga bokstäver:

          Tack va bra! Hoppsansa! / Cordelia.

    Nu finns Mandeus inte mer, men alla kommer ihåg hans ihärdiga och mycket vackra, men ibland mot slutet relativt sömniga, tittande.

           ------------------------------------

                          Filurius, 2018.