DEN GRÖNA KATTEN.

       DEN GRÖNA KATTEN.

                 KAPITEL ETT.

Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur, och även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det, som i vissa områden är största av dem alla, lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärk grad, så att man bör bedöma dem efter just det. Kanske är det så att evolutionen, denna egendomlighet, som enligt vetenskpaen ligger till grund för så mycket konstigheter, i dessa stora djur av kattsort har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ.

   För varje människa på jorden, det måste man här inskjuta och betona, betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel som man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så, att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern, puman, tigern eller jaguaren. Men vi håller oss till lejonet för enkelhetens skull.

   Så har människan i sin tur utvecklats, antagligen endast skenbart slumpmässigt, så att hon på anmodan kan tala länge om lejon. Inte med dem. Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett  annat sätt, så är lejon abnorma, menar jag.

   När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, eller för den sakens skull: i ett zoo i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel, en gris eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.

 Om detta vet inte många männsikor mycket. Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller ens servera en underdrift. Inte ens för sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är ju sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Eller de är till och med retrograda. Ty det är ju så att hur rolig eller hur dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så, att något försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.

   Nej, lejonets förmåga kan sökas på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan, som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt just en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, med sin REFLEXION. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp, och därmed utan reflexion, är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien och på Gibraltar ingen humor, men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar, som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet.

   Det är det som en del djur halvt om halvt inser, eller intuitvt beaktar, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Ty medlidande har de, de djävlarna. Djuren inser oftast just det att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss ifrån, bland annat i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt då lejonen. Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag nu här bara säga så mycket som, att, i den berättelse jag nu skall berätta, om en grön stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala, eller snarare dinensionslösa, begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju för att ta till en träffande liknelse inte mäta stora, nära nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap eller för den delen återberätta en historia av Dostojevskij användande de mångfärgade signalflaggor som man, i reserv, har ombord på örlogsfartygen.