tänker jag då

GENREN, såsom den plats dar språket passerar från ett allmänt till ett speciellt. Alltså: Tar vi hjälp av genren, så får det ENSKILDA konstuttrycket en bestämning av enskildhetens innehåll i förhållande till sig självt, men likaså och samtidigt en återbestämning, en påminnelse om genrens förhållande till totaliteten. ( en åter- och nu- och ibland ny- bestämning...) Det ENSKILDA ( t. ex. sonetten ) bestäms av, bestämmer i förhållandet till det TOTALA systemet/mönstret, det vilket till sin essens "är" avgränsat och totalt. Det är utan luckor. Det Totala har den trygga formen av ett helt system. Det är också tryggt i den meningen att det är omöjligt att förstå.

Utan ett visst mått av förakt vore man ju odräglig.

Idag har jag bestämt mig för att slöa. Ligger på sängen med radion på och en kavring och citronsaft bredvid mig. Kom att tänka på att jag tagit studenten. Det var 1963 på Majornas HAL i Gbg. Och så kom jag ihåg studentstilen. Det hette så. En uppsats i svenska för studentexamen. Ämnet jag valde, av ca. ett 10-tal var "Yrkesval". Jag ägnade sida upp och sida ner åt att reda ut det ansvar jag som välutbildad ( man var det då om hade studentexamen ) hade till samhället, och att jag insåg att jag måste betala tillbaka min utbildning ( som student ) genom att välja något samhällsnyttigt, som lärare eller dylikt. I slutkapitlet desavouerade jag hela resonemanget och menade att jag skulle bli äventyrare, och att jag egentligen inte hade några bra argument för detta, som det nu inte ens var något yrke, att resa jorden runt och livnära sig på ströjobb. Uppsatsen blev, som ni ser, skäligen dålig. Meningslös. Och det visste jag, men jag visste inte att den nu skulle bli föremål för…