Kulturkropp utan lekamen.

Då och då hör jag på Kulturradion och Kulturnytt och sådant i P1 SR, och det händer oxå att jag hör AV mig till dem för att berätta vad jag anser. Då och då skriver jag om deras program till dem och rapporterar då vanligen om förekomst respektive ickeförekomst av ironi hos kulturpratarna. Andelen Ironi är nu ett indikatorsmått på i vilken mån man har någon insikt i vad man själv håller på med. Men det får vara måtta. Ett ÖVERFLÖD av ironi indikerar att man har gått vilse i att ifrågasätta och att man inte  vet någonting. En balanserad ironi, som andas, indikerar ett visst mått av självinsikt.
Nu går förekomsten av ironi i Kulturradion i vågor. Vissa årtionden finns ingen ironi. Andra årtionden blomstrar den.
Nu, under detta decennium, finns INGEN ironi. Kulturradion rapporterar och det låter som fiskhamnsrapporten eller vädertjänsten. Man TROR ALLTSÅ att man har ett mått mot vilket man kan ställa kultur, och således värdera denna. Man talar om bra och dålig film i förvissningen om att man vet vad bra och dålig film är. ( All film är dålig.) Man haver kunskap om ett fast värde. Så bör jag nu ta pennan och skriva till SR och tala om för dem att de nu lever i en andlös period, emedan ironi fullständigt saknas.
Man brukar uppskatta sådana där ironirapporter. Jag har skrivit till Måns Hirshfeldt förut och påpekat överflöd av ironi. Men det var längesen. Numera har Hirschfeldt lagt ner ironin. Gunnar Bohlin har aldrig haft nån. Än mindre Anneli Dufva.
Nu kan det vara så med ironi, att det krävs att man är ung och vital för att orka hålla liv i den. Men det är alltså inte hela förklaringen. Ironi är konjunkturkänslig. I vissa konjunkturer slås den ut. Det är alltid farligt att leva i ett land utan ironi. Ty man vet då att ingen iakttar sig själv. Folk är därigenom blinda och går mot framtiden, omedvetna och utan den livsnödvändiga tvekan vi älskar. VARNING! SE UPP! Ååååh, giv mig en ironiker, en stark ironisk röst i etern, snälla! Snälla Nån! Fast, invänder någon, ironi kan väl inte uppstå ur intet??? Man måste väl FÖRST ha e insikt. Och SEN kommer ironin. Ja just det!  Fast man kan onekligen önska sig mängder av saker, utan att fördenskull behöva göra reda för förutsättningarna. Vad vet jag om kunskap, kan man oxå fråga.
Snälla nån giv mig en million, Guds välsignelse och en ironiröst i radion!

To kill a mockinbird.

         Har just läst To kill a mockinbird i svensk översättning ( Dödssynden (1960) ).
En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.
        Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.
       Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers. Men Lees bok är skriven med en bredare målning. Den är dock inte så färgsprakande som Steinbecks böcker.
Lees bok är mycket en diskussion om lag, och om uppfostran och om personlig utveckling och mänsklig värme och individens värde. En moralistisk bok. Mer än pittoresk.
       Men det pittoreska finns där också. Persongalleriet är mycket stort, och vi besöker bland annat en liten kyrka i Alabama utan piano eller orgel, driven av svarta.
       Intressant är bokens byggnad. Den har som centrum, kompositorisk tyngdpunkt,  en skygg man, Joo, som knappt alls deltar i boken, men kring vilken mycket av huvudpersonens tankar rör sig. Huvudpersonen är, osannolikt nog, en åttaåring, Scout, som senare, såsom Jag, berättar hela boken. Lilla Scout är väldigt mogen för sin ålder, och är en pojkflicka.
       Halva boken är en barndomsskildring, halva en samhällskritisk thriller.
       Jag är förvånad över att den hänger ihop alls. Men det kan vi tacka Joo Radley för. Ty han är den som inte deltar i onödan.
      Harper Lee, som blev advokat, uttrycker genom Scout sin skepsis inför det amerikanska rättssystemet, och sin respekt för människan.
      Scouts far, Atticus, är en sokratesgestalt. En önskefar. Helt vackert osannolik.
      Boken bryter mot amerikansk tradition i det att den inte är sentimental.
                Denna bok kan med behållning läsas än idag.