tänker jag då

Då och då hör jag på Kulturradion och Kulturnytt och sådant i P1 SR, och det händer oxå att jag hör AV mig till dem för att berätta vad jag anser. Då och då skriver jag om deras program till dem och rapporterar då vanligen om förekomst respektive ickeförekomst av ironi hos kulturpratarna. Andelen Ironi är nu ett indikatorsmått på i vilken mån man har någon insikt i vad man själv håller på med. Men det får vara måtta. Ett ÖVERFLÖD av ironi indikerar att man har gått vilse i att ifrågasätta och att man inte  vet någonting. En balanserad ironi, som andas, indikerar ett visst mått av självinsikt. Nu går förekomsten av ironi i Kulturradion i vågor. Vissa årtionden finns ingen ironi. Andra årtionden blomstrar den. Nu, under detta decennium, finns INGEN ironi. Kulturradion rapporterar och det låter som fiskhamnsrapporten eller vädertjänsten. Man TROR ALLTSÅ att man har ett mått mot vilket man kan ställa kultur, och således värdera denna. Man talar om bra och dålig film i förvissningen o...

         Har just läst To kill a mockinbird i svensk översättning ( Dödssynden (1960) ). En fin liten bok. ( Översättningen är konstig och skulle kunna vara ämne för en essä bara den. En ung J. P. Westrup tillåter sig en hop anglicismer, hemsnickrade konstruktioner. Men konstigt nog bidrar nästan alla uppenbara språkliga inadvertenser till bokens skönhet.). Dagens situation för unga svarta i städerna i USA bildar bakgrund till min upplevelse. Men Mrs Harper Lees bok från 1960 behandlar händelser på 30-talet i Alabama.         Stilen är amerikansk. Jag tänker på Steinbeck, på Saroyan, på Carson McCullers och Lee´s barndomsvän Capote, som alla skriver om småstäder i USA på landsbygden, och alla behandlar samhällen med medborgare av olika ursprung och med olika grupptillhörigheter och klass.        Lees bok är dramatisk. Den påminner här om Reflections in a golden eye av McCullers....