tänker jag då

  .              ”Visserligen ligger saken så till, att vi alla ögonskenligen har förmågan att leva, för att vi någon gång har flytt in i lögn, i blindhet, i entusiasm, i optimism, i en övertygelse, i pessimism eller något annat. Men han / FK / har aldrig flytt in i någon skyddande fristad, inte i någon. Han är helt ur stånd att ljuga, liksom han är ur stånd att dricka sig berusad. Han är utan varje tillflykt, utan hem. Därigenom är han utsatt för allt, som vi andra är skyddade emot. Han är som en naken bland påklädda. Det är inte ens sanning, det som han säger, det som han är och lever. Han är ett så determinerat vara alldeles för sig, utan alla tillbehör som skulle kunna hjälpa honom att rusta in livet – i skönhet eller elände, vilket som. Och hans askes är alltigenom oheroisk – och just därigenom så mycket större och högre. All ´heroism´ är lögn och feghet. Han är inte en människa, som konstruerar en askes som medel a...

    Diverse exklusiva berättartekniska konstgrepp är rikligt förekommande hos Kafka i Amerika .         Vi har passagen i fjärde kapitlet där Karl tillfälligt lämnar Robinson och Delamarche uppe på en slänt vid sidan om landsvägen i mörkret för att bege sig för att sova på hotellvinden. Karl är osams med de båda, då de har olovandes öppnat hans väska. Karl ropade, sig själv avlägsnandes i nattmörkret mot hotellet tillsammans med portiern:     ””Hör på en gång för alla, om ändå någon av er ändå skulle ha fotografiet [1] och ville komma med det till mig på hotellet – så får han fortfarande väskan och kommer inte, det svär jag, att bli angiven.” Det kom inget egentligt svar, bara ett avbrutet ord hördes, början på ett tillrop från Robinson, som emellertid Delamarche tydligen genast stoppade till munnen på. Ännu en lång stund väntade Karl på om man ändå inte skulle komma till ett annat beslut däruppe. Två gånger ro...

§ 2.                                          Glömskan är reglerad från vårt innersta inre, eller om inte därifrån, så i alla fall från Censorn . Men vårt innersta inre är aldrig sådant, att det självt menar, att glömskan av en upplevelse SKALL vara absolut. Vårt innersta inre har ingen absolut censur ( delete ) av typen: ” sådant här får inte hända ; alltså stryker vi bort det för alltid ur protokollet ”. Nej, vårt innersta inre har – hur det nu gått till - ett slags ... sanningskrav. Det besitter – egendomligt nog - en insikt om att allting dels har ett värde i sig , som inträffat, samt ett medelbart värde i det att alla händelser kan bidra till att skapa den sannast möjliga människan , för varje tänkbar möjlig levnadslängd hos det subjekt det innersta inre nu ”tjänar”. Man kan tänka s...

            § 1.   Om glömska . Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt   tål att vara medveten om. Hon har givetvis inget intresse av att besitta kunskap vid en viss given tidpunkt, kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, ett potentiellt maktmedel. Ordnad kunskap. Självets   kunskap är makten över detta Själv . Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Det är ju Censorn position.             Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Till fullständig frihet. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv . ( En sådan syn är givetvis möjlig att kritisera. Vilket t.ex. Adorno gjort.) Just en omväg är det...