Kafkas Amerika. III.
§ 1. Om
glömska. Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss
tidpunkt tål att vara medveten om. Hon
har givetvis inget intresse av att besitta kunskap vid en viss given tidpunkt,
kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, ett potentiellt maktmedel.
Ordnad kunskap. Självets kunskap är makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det
icke bra till. Det är ju Censorn
position.
Många
menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att
utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Till fullständig frihet. Man
hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. ( En sådan syn är givetvis möjlig
att kritisera. Vilket t.ex. Adorno gjort.) Just en omväg är det, eftersom det
skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först
skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak
eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller
religiös instans, gjorde som någon sa. En genväg skulle vara falsk, ge ett
falskt resultat.
Kierkegaard skrev att livet var en omväg, en omväg runt
hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om
ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt
om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda
människan i relation till dess tid och den är en relation även till den egna
kunskapen.
När vi
växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om
naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna
kamp kan oftast vara olämpliga att komma
ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt
relativa varande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi,
avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism.
Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti glömskan,
liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans.
Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske
ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt
under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv.
De
flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi
faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.
Ibland
kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens
form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara
lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att
hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till
dessa relativa Själv – kortare, och
möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor
når insikt om sin föregivna autencitet, ( autencitet betyder ”självhet” ), enligt
denna föreställning om Självet, men
många får se sig i grunden besegrade av sin Censor,
som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som
givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt
tomt. Men bara nästan.
Om vi
helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi
helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva.
Om man
läser Kafkas längre texter, så märker man att Kafka själv inte glömmer
någonting. Inte minsta lilla detalj. Inte ens ett adjektiv. Han har ett
alldeles utomordentligt minne. Detta är också vad vännerna sade om Kafka, att
denne – liksom många judar – hade ett exceptionellt gott minne. Han kunde
citera långa texter, samt hade också ett starkt bildminne.
Kafka
hade aldrig någon synopsis till vad han skrev. Allt skrevs ad. Lib.. Alla
texter, korta och långa, fick ta vägen dit de ville. ( Jfr. M. Pasley om detta.[1])
Kommentarer
Skicka en kommentar