onsdag 13 september 2017

Kafkas Amerika. III.



           § 1.  Om glömska. Människan är generellt inte medveten om mer än vad hon vid en viss tidpunkt  tål att vara medveten om. Hon har givetvis inget intresse av att besitta kunskap vid en viss given tidpunkt, kunskap som hotar att förgöra henne. Kunskap är makt, ett potentiellt maktmedel. Ordnad kunskap. Självets  kunskap är makten över detta Själv. Om något inom en besitter en större kunskap än man själv gör, så står det icke bra till. Det är ju Censorn position.
            Många menar att livet är en process, och att livsprocessen just är en process i att utvecklas till att inse sanningen om sig själv. Till fullständig frihet. Man hävdar alltså att Livet är en slags omväg till en sådan kunskap om ett slags autentiskt – på förhand givet - Själv. ( En sådan syn är givetvis möjlig att kritisera. Vilket t.ex. Adorno gjort.) Just en omväg är det, eftersom det skulle vara omöjligt att skapa en veritabel insikt om en själv, utan att först skapa ett nät av referenser till vilken kunskapen relativt relaterar. En rak eller kortare väg skulle innebära att man tog hjälp av någon mystisk eller religiös instans, gjorde som någon sa. En genväg skulle vara falsk, ge ett falskt resultat.
Kierkegaard skrev att livet var en omväg, en omväg runt hela tillvaron. Sanningen om en själv är nu egentligen inte bara en kunskap om ens givna natur, ens autencitet, ens förutsättningar, men en besynnerlig insikt om relationen mellan ens natur och ens omständigheter, om den enskilda människan i relation till dess tid och den är en relation även till den egna kunskapen.
           När vi växer upp inser vi ibland omedelbart och relativt saker om vad vi fötts till, om naturen, och vi kämpar med dessa insikter, men både dessa insikter och denna kamp kan oftast vara olämpliga att komma ihåg, då dessa insikter och minnet av dessa kamper kan stå i vägen för vårt relativa varande i illusionen om Nuet och i Framtiden. Därför glömmer vi, avvärjande insikten. Därför drabbas vi av glömskans fintliga avvärjningsmekanism. Ty vi väljer inte att glömma, men – som Freud skissat upp – vi är uti glömskan, liksom i mycket annat, styrda av en inre instans, kallad Censorn. Men allt glömt finns kvar som ihågkommet ändå. Någonstans. Det kan plockas fram ur ett skafferi i sinom tid, i en ny insikt, kanske ställas upp till en ny illusion, som bara delvis är drabbad av glömska, allt under förutsättning att vi har lyckan att hålla oss vid liv.
          De flesta – och Freud i synnerhet - människor anar att utan glömskan skulle vi faktiskt inte kunna hålla oss vid liv.
          Ibland kan det hända att vi råkar se sådana här glömskeprocesser nedskrivna i romanens form, - eller rättare sagt: nedskrivna SÅSOM romanens form - och det kan vara lärorikt för oss att ta del av dessa romaner, och det kan hjälpa oss att hantera våra egna minnen och glömskor, - göra vägen till oss själva – till dessa relativa Själv – kortare, och möjliggöra en slags sanning. Ty givet är att det inte är så att alla människor når insikt om sin föregivna autencitet, ( autencitet betyder ”självhet” ), enligt denna föreställning om Självet, men många får se sig i grunden besegrade av sin Censor, som är till för att skydda Självets yttre skal, vår jordiska person, men som givetvis, om vi inte bjuder censorn lite motstånd, kan göra livet nästan helt tomt. Men bara nästan.
            Om vi helt sonika lät bli att försöka komma ihåg, så skulle dock censorn troligen slå till med en så katastrofal glömska, att vi helt enkelt blev tvungna att komma ihåg för att helt enkelt fysiskt kunna överleva.
           Om man läser Kafkas längre texter, så märker man att Kafka själv inte glömmer någonting. Inte minsta lilla detalj. Inte ens ett adjektiv. Han har ett alldeles utomordentligt minne. Detta är också vad vännerna sade om Kafka, att denne – liksom många judar – hade ett exceptionellt gott minne. Han kunde citera långa texter, samt hade också ett starkt bildminne.
            Kafka hade aldrig någon synopsis till vad han skrev. Allt skrevs ad. Lib.. Alla texter, korta och långa, fick ta vägen dit de ville. ( Jfr. M. Pasley om detta.[1])



[1] Die Schrift ist unveränderlich, ss. 99ff.

Inga kommentarer:

Barnsligheter av GW i Gustavs pojke del 1.

Såg på del 1 (reprs ) av GWs minnen i SVT. Barnsligt av GW att gå ut med barnfantasin om att mörda sin mor . Det var givetvis inget som hels...