En äldre
herres äventyr i Christinae Kyrka i april 2018.
Jag befann
mig i snålblåsten denna Måndag på Norra Hamngatan. Kanske utanför det hus som Hvitfeldstskan
byggde. Ja just det. Huset där Swedenborg såg branden i Stockholm för sin inre
syn. Själv är jag inte det minsta synsk. Men jag har ändå en viss
överlevnadsförmåga, kopplad till tur, tror jag. Vilket skall visa sig bland
annat i denna lilla episod jag nu skall berätta.
Jag
fortsatte ner mot Brunnsparken med ett fast tag om min bruna läderjacka, som
jag kallar ”jugoslavjackan”. Plötsligt såg jag en liten dörr under en
trappavsats. Skylten var svårläslig, men jag böjde mig fram och tog av
glasögonen och läste:
” Göteborgs vinkällare.”
Porten var
oansenlig. Skylten var det då inte, innehållsmässigt. Den var ju närmast
... löjlig. Porten hade dessutom ett litet hänglås. Man skulle ha kunnat bryta upp
det med en liten metallbit av vilket slag som helst.
Jag gick
så vidare och tänkte ringa min syster. Men laddningen i telefonen var ju så liten,
så där 9%, och jag stannade och satte telefonen på ultrasparläge, under det
jag åter fipplade med mina glasögon.
”Det är ju
själva den!” tänkte jag.” De är precis som om det är brottsligt att bli gammal. Och alla sneglar på en också.”, tänkte jag.
Så gick jag
vidare. På vänster hand tornade då upp sig den vackra Christinae kyrka. Jag
tänkte på hur jag en gång på ett sjukhus mött mannen som komponerat visan som
klockspelet spelar mitt på dan här. Han hette Gernsheim. Vilhelm Gernsheim, och
var en mycket vänlig man, som på den tiden uppskattade mitt gitarrspel. Han
lever inte längre.
Jag tänkte
att man kunde gå in i kyrkan, ty jag fick för mig att dörren var olåst, och
söka upp någon som visste något om Gernsheim. Så tog jag tag i låsvredet, invid
skylten som resolut förkunnade att dörren stängde sig själv. ”Obehagligt med dörrar som
stänger sig själva.” tänkte jag och steg in, varefter dörren stängde sig själv.
Väl inne
fanns ännu en dörr, och bakom den hördes ljud som från en orkester som stämmer
instrument. Jag gläntade på dörren och där syntes några människor med fioler.
Efter en
liten stund hade jag nu parkerat mig i en av de bakersta bänkarna, beskådande
altare och kor, där en orkester på 12 medlemmar nu satt och stod med sina stråkinstrument,
medan en ung man med välklippt mörkt hår och vacker nacke instruerade ifrån en cembalo som var
placerad så att jag alltså skulle sett klaviaturen, om inte den unge mannen
alltså suttit i vägen. Då skilde mig ifrån orkestern 20 bänkrader, utförda i ljust trä.
”Kanske stör
jag.” tänkte jag, ”men då får de väl säga till. De är ju vana vid publik."
De var unga.
Pojkar/män och flickor. Mellan 20 och 35. En fullständig stråkorkester, i stämmor räknat. Man hade,
syntes det, 3 förstafioler, 3 andra, 1 viola, 3 celli samt en kontrabas. Samt
cembalomannen, som dirigerade. Man spelade denna måndagsförmiddag intet stycke med cembalo till.
Efter bara
en kvarts diskussion och stämning hade man samlat sig till första stycket, ty det förhöll sig så att man
just nu började repetitionen. Jag undrade storligen vad som skulle komma.
Efter bara
några takter in på första stycket, som spelades utomordentligt fint, men
givetvis utan mycken dynamik, då det ju var repetition, och dirigenten framför
allt ville att man skulle spela rätt, så trodde jag nu att jag visste att det
var barock. Samt att det var Händel. Kanske nån okänd Concerto. Allt stämde
mycket fint. Alla var bra. Dirigenten formligen utstrålade musikalitet och hans
inpass när han då och då förklarade lyfte i sin oerhörda rytm hela bandet.
Även
basisten, en ung man, var förnämlig. Kraftfull och tydlig. Alla hade stämt mycket väl.
Jag
begrundade musiken medan de spelade. Kompositören hade ordnat ett litet
planetsystem av toner och harmonier och man njöt av det subtila i ordningen.
Ingen interferens kunde här tillåtas. Någon färg hade inte stycket. Inte förrän
sedan. Det var nämligen rött.
Sen man nu
spelat detta, så tog man sig an vad som föreföll var andra satsen. Inte vet
jag. Men denna var mer dynamisk och nu började det hända saker. I musiken
alltså.
Ty inte
många sneglade mot mig, och jag tog av min jugoslavjacka samt mössan och satte
mig tillrätta.
Plötslig kom
en flicka in genom dörren som stängde sig själv. Hon hade en tjock rock och en
grön mössa. Hon bar fiollåda. Hon gick in och efter att ha hängt av sig sin
rock gick hon direkt och lade sig i en bänkrad, och försvann således ur
synfältet. ”Jaha.” tänkte jag.
Nu spelade
man – utan att ge akt på den nytillkomna, mystiska personen – ett annat stycke, som hade
ett vådligt intressant långt tema. Temat, eller vad man skall säga, var troligen åtta takter och skapade
ett himmelskt ljus i salen, kyrksalen, där nu predikstolen knirkande lutade sig
ut över bänkarna, och ett svagt skimmer från vårsolen tycktes vilja in genom
alla små färgade rutor bakom koret.
Det nya
stycket, som väl inte var av Händel, var fantastiskt och nu var färgerna i
musiken mångahanda, och jag tänkte att här var nu ett stycke med interferens i.
För övrigt tänkte jag, att man skulle kunna skriva en roman med en handling som
var så vacker som detta stycke med det långa temat, och sen låta en annan
handling styras in, för att som med införandet av en blåsvart liten klättermus skapa en annan
ordning på allt.
Man spelade
vidare och ingen brydde sig om mig, och man brydde sig inte om flickan som
försvunnit i bänken heller. Det var lite surrealistiskt, men jag tänkte, att man hade
säkert hemliga regler i detta sällskap, och det var inte mer med det. Bra
spelade dom också. Ingen var dålig. Ingen spelade fel och ingen hade dåligt
stämt.
Då plötsligt efter ytterligare ett stycke,
som var ÄNNU vackrare, och snabbare, än de förra, och så – i den efterföljande
tystnaden – applåderade den osynliga flickan som låg i bänken. Repetitören
märkte detta. Han trodde dock det var jag som applåderat, kanske, men sedan väsnades
flickan lite med en sko, och han märkte henne.
Det visade
sig att hon var lite sjuk, för dagen, och vilade sig.
Vid det
laget hade jag, som lider av panikångest fått en puls på 120 av den där
misstanken om applåd, och jag passade på att smita ut ur kyrkan, vilket var
lätt, eftersom dörren stängde sig själv.
Väl ute
satte jag på mig min luva och tog några steg mot Brunnsparken, upplivad av den
enastående musiken från den okända orkestern. Då slog det mig att jag inte
hade haft telefonen avslagen. Tänk om nu min syster ringt mitt i det där
otroligt vackra tredje stycket, och min ringsignal, som var en bebop-melodi med
Bud Powell från en konsert i Antibes 1961, då plötsligt brutit av hela härligheten. Det hade varit en interferens det.
Nu steg
pulsen ’än mer, och jag skämdes. Sen lugnade jag mig, och tänkte:” En högre
makt har idag hindrat min syster från att ringa mig medan jag var i Christinae
Kyrka för att leta efter Gernsheims öde.” För att lugna ner mig stängde jag –
nu i efterhand – helt av telefonen, och sökte minnas stycket med det långa
temat, där färgerna påminde om Hogarths i Tarzans Julbok 1949.
