tisdag 24 april 2018

En äldre herres äventyr i Christinae Kyrka i april 2018.


En äldre herres äventyr i Christinae Kyrka i april 2018.



Jag befann mig i snålblåsten denna Måndag på Norra Hamngatan. Kanske utanför det hus som Hvitfeldstskan byggde. Ja just det. Huset där Swedenborg såg branden i Stockholm för sin inre syn. Själv är jag inte det minsta synsk. Men jag har ändå en viss överlevnadsförmåga, kopplad till tur, tror jag. Vilket skall visa sig bland annat i denna lilla episod jag nu skall berätta.

        Jag fortsatte ner mot Brunnsparken med ett fast tag om min bruna läderjacka, som jag kallar ”jugoslavjackan”. Plötsligt såg jag en liten dörr under en trappavsats. Skylten var svårläslig, men jag böjde mig fram och tog av glasögonen och läste:

    ” Göteborgs vinkällare.”

Porten var oansenlig. Skylten var det då inte, innehållsmässigt. Den var ju närmast ... löjlig. Porten hade dessutom ett litet hänglås. Man skulle ha kunnat bryta upp det med en liten metallbit av vilket slag som helst.

         Jag gick så vidare och tänkte ringa min syster. Men laddningen i telefonen var ju så liten, så där 9%, och jag stannade och satte telefonen på ultrasparläge, under det jag åter fipplade med mina glasögon.

”Det är ju själva den!” tänkte jag.” De är precis som om det är brottsligt att bli gammal. Och alla sneglar på en också.”, tänkte jag.

Så gick jag vidare. På vänster hand tornade då upp sig den vackra Christinae kyrka. Jag tänkte på hur jag en gång på ett sjukhus mött mannen som komponerat visan som klockspelet spelar mitt på dan här. Han hette Gernsheim. Vilhelm Gernsheim, och var en mycket vänlig man, som på den tiden uppskattade mitt gitarrspel. Han lever inte längre.

       Jag tänkte att man kunde gå in i kyrkan, ty jag fick för mig att dörren var olåst, och söka upp någon som visste något om Gernsheim. Så tog jag tag i låsvredet, invid skylten som resolut förkunnade att dörren stängde sig själv. ”Obehagligt med dörrar som stänger sig själva.” tänkte jag och steg in, varefter dörren stängde sig själv.

Väl inne fanns ännu en dörr, och bakom den hördes ljud som från en orkester som stämmer instrument. Jag gläntade på dörren och där syntes några människor med fioler.

Efter en liten stund hade jag nu parkerat mig i en av de bakersta bänkarna, beskådande altare och kor, där en orkester på 12 medlemmar nu satt och stod med sina stråkinstrument, medan en ung man med välklippt mörkt hår och vacker nacke instruerade ifrån en cembalo som var placerad så att jag alltså skulle sett klaviaturen, om inte den unge mannen alltså suttit i vägen. Då skilde mig ifrån orkestern 20 bänkrader, utförda i ljust trä.

”Kanske stör jag.” tänkte jag, ”men då får de väl säga till. De är ju vana vid publik."

De var unga. Pojkar/män och flickor. Mellan 20 och 35. En fullständig stråkorkester, i stämmor räknat. Man hade, syntes det, 3 förstafioler, 3 andra, 1 viola, 3 celli samt en kontrabas. Samt cembalomannen, som dirigerade. Man spelade denna måndagsförmiddag intet stycke med cembalo till.

Efter bara en kvarts diskussion och stämning hade man samlat sig till första stycket, ty det förhöll sig så att man just nu började repetitionen. Jag undrade storligen vad som skulle komma.

Efter bara några takter in på första stycket, som spelades utomordentligt fint, men givetvis utan mycken dynamik, då det ju var repetition, och dirigenten framför allt ville att man skulle spela rätt, så trodde jag nu att jag visste att det var barock. Samt att det var Händel. Kanske nån okänd Concerto. Allt stämde mycket fint. Alla var bra. Dirigenten formligen utstrålade musikalitet och hans inpass när han då och då förklarade lyfte i sin oerhörda rytm hela bandet.

Även basisten, en ung man, var förnämlig. Kraftfull och tydlig. Alla hade stämt mycket väl.

Jag begrundade musiken medan de spelade. Kompositören hade ordnat ett litet planetsystem av toner och harmonier och man njöt av det subtila i ordningen. Ingen interferens kunde här tillåtas. Någon färg hade inte stycket. Inte förrän sedan. Det var nämligen rött.

Sen man nu spelat detta, så tog man sig an vad som föreföll var andra satsen. Inte vet jag. Men denna var mer dynamisk och nu började det hända saker. I musiken alltså.

Ty inte många sneglade mot mig, och jag tog av min jugoslavjacka samt mössan och satte mig tillrätta.

Plötslig kom en flicka in genom dörren som stängde sig själv. Hon hade en tjock rock och en grön mössa. Hon bar fiollåda. Hon gick in och efter att ha hängt av sig sin rock gick hon direkt och lade sig i en bänkrad, och försvann således ur synfältet. ”Jaha.” tänkte jag.

Nu spelade man – utan att ge akt på den nytillkomna, mystiska personen – ett annat stycke, som hade ett vådligt intressant långt tema. Temat, eller vad man skall säga, var troligen åtta takter och skapade ett himmelskt ljus i salen, kyrksalen, där nu predikstolen knirkande lutade sig ut över bänkarna, och ett svagt skimmer från vårsolen tycktes vilja in genom alla små färgade rutor bakom koret.

Det nya stycket, som väl inte var av Händel, var fantastiskt och nu var färgerna i musiken mångahanda, och jag tänkte att här var nu ett stycke med interferens i. För övrigt tänkte jag, att man skulle kunna skriva en roman med en handling som var så vacker som detta stycke med det långa temat, och sen låta en annan handling styras in, för att som med införandet av en blåsvart liten klättermus skapa en annan ordning på allt.

Man spelade vidare och ingen brydde sig om mig, och man brydde sig inte om flickan som försvunnit i bänken heller. Det var lite surrealistiskt, men jag tänkte, att man hade säkert hemliga regler i detta sällskap, och det var inte mer med det. Bra spelade dom också. Ingen var dålig. Ingen spelade fel och ingen hade dåligt stämt.

          Då plötsligt efter ytterligare ett stycke, som var ÄNNU vackrare, och snabbare, än de förra, och så – i den efterföljande tystnaden – applåderade den osynliga flickan som låg i bänken. Repetitören märkte detta. Han trodde dock det var jag som applåderat, kanske, men sedan väsnades flickan lite med en sko, och han märkte henne.

Det visade sig att hon var lite sjuk, för dagen, och vilade sig.

Vid det laget hade jag, som lider av panikångest fått en puls på 120 av den där misstanken om applåd, och jag passade på att smita ut ur kyrkan, vilket var lätt, eftersom dörren stängde sig själv.

Väl ute satte jag på mig min luva och tog några steg mot Brunnsparken, upplivad av den enastående musiken från den okända orkestern. Då slog det mig att jag inte hade haft telefonen avslagen. Tänk om nu min syster ringt mitt i det där otroligt vackra tredje stycket, och min ringsignal, som var en bebop-melodi med Bud Powell från en konsert i Antibes 1961, då plötsligt brutit av hela härligheten. Det hade varit en interferens det.

Nu steg pulsen ’än mer, och jag skämdes. Sen lugnade jag mig, och tänkte:” En högre makt har idag hindrat min syster från att ringa mig medan jag var i Christinae Kyrka för att leta efter Gernsheims öde.” För att lugna ner mig stängde jag – nu i efterhand – helt av telefonen, och sökte minnas stycket med det långa temat, där färgerna påminde om Hogarths i Tarzans Julbok 1949.

Inga kommentarer:

EN ny BOK."Tavelstölden - en Göteborgsroman" av Kaj Bernhard Genell

https://www.adlibris.com/se/bok/tavelstolden-en-goteborgsroman-9789177854418