tänker jag då

Jag som indian, färdandes på en bräda som ligger på gräsmattan. Utanför staketet är ängen. Med kon Bläsa.

Så står jag som barn, lutar mig mot den vingliga grindstolpen mot ängen och spanar, ömsom åt väster, ömsom öster, och väntar på att det där skall komma trippandes en ljuvlig, småleende, ( på ett urkorkat sätt ) prinsessa iklädd fotsid vit klänning, med ett trollspö i handen. Jag beger mig i detta syfte till baksidan av huset, där bodarna och snickarverkstan med huggkubben står. Från dasset kommer ett par getingar. En ekorre smiter fram mellan mina ben. Och jag stirrar på min lilla sköldpadda, som stretar i gräset utanför sin sandlåda för att få något annat att äta än de salladsblad som lagts åt honom av oss. Denna sköldpadda var helt vanlig, gråaktig, och hade inget indiskt-mytologiskt över sig. Den tycktes på en gång tanklös, blind och deprimerad. Jag sätter mig på den lilla stenmuren bredvid en tofsmes, som står bredvid sitt bajs och blinkar, och funderar. När vi en höst skulle flytta till stan var sköldpaddan försvunnen. Vi tillbragte vintern i stan och ...

Vad minns jag idag av denna långsmala trädgård, detta stycke land som vi ägde? Det mest troliga är, att jag finner början på detta minnesäventyr i någon skenbart obetydlig detalj, och att denna dyker upp om jag nu inte alls letar efter den. Varför minns jag inte om vi hade telefon? Jag behöver troligen bara resa mig och gå i Anden omkring i huset, och så stöter jag på den. I själva verket är detta hela projekt livsviktigt. Vem kan leva utan Mening? Och meningen med Kopparbo har ju hitintills inte existerat! Hur kan det komma sig? Det är ju en skymf, en oanständighet. Om man nu kunde undanröja denna slöja av Omedvetenhet, av förstockad Dumhet, som döljer Meningen kring detta lilla landskap, lantställe, så kan det innebära skillnaden mellan att tyvärr icke alls ha levt å ena sidan, och å andra sidan: hurra, att ha levt ett rikt och fullt liv. Så står nu här min själ på spel. Om jag inte finner meningen med Kopparbo, så är allt ...

Vi köpte detta sommarhus. Vi fyra rantade hur som helst en vårdag 1948 i sällskap med husets ägare, eller mäklaren ( jag minns inte, - jag var alltså 4 år och två månader ) nerför en slänt ifrån det gamla paret Lindaus lilla bondgård ner till den lilla dalen, som skulle visa sig vara ett ”åskhål” av värsta slag, och hittade det raraste lilla vita hus man kan tänka sig. Vi lämnade bilen, en Austin A40 uppe vid Lindaus. Tomten låg alltså i en skogkant, med barrskogen, som gränsade till Härskogen, och som låg i Härryda kommun, norr om. Det var en avlång tomt, en remsa. Söder om låg ett stort vävt sädesfält som ibland betades av de nämnda korna, medan dessa levde. Huset var en liten låg långsträckt byggnad som gick från söder till norr. Södergaveln var högst och pryddes av en obruten rad av enkelglasade låga verandafönster, som alla satt mycket högt och gick att ställa upp med haspar för att låta humlor och ann...

KAPITEL ETT. Huset var av trä och masonit, men bar en kritvit rappning, som ännu fäste vid väggarna. Ytterligt litet var det och det var byggt 1936. Och borde ha rivits direkt. Men huset står kanske än idag. Hur som helst upptogs en stor yta i husets kök av en svart järnspis i vilken man eldade med vedpinnar ifrån den täta granskogen. En sådan där järnspis med en liten vattentank av mässing bredvid. Bland husets byggfel var väl det gungande golvet det mest framträdande, och så mycket mer märkligt som ju huset var så litet och inte var mer än fem meter brett. På längden i den nord-sydliga riktningen mätte det troligen tretton meter. Huvuddörren vätte åt väster och hade en stentrapp, likaså den vitmenad. Denna lilla trapp hade även den ett tak, uppburet på nocken av en enkel trästolpe. De små stenmurarna som, lättsamt kurviga, vackert löpte här och där runt kring hus och i trädgården, var också de vita. Kanske hade den romantiske arkitekten bakom det hela en vision av något sydländs...