TITTAREN
En mikro- och gränsroman
av
sign. Filurius.
Kap1.
Mandeus´ födelse.
Det var sagt
om Mandeus, från de tidiga åren, att han skulle komma att bli sin släkts
störste. Och det betydde att de av hans för-mödrar som ännu levde, allihop ville
att det skulle bli på det sättet. Mamman, Cordelia, hade sagt att han skulle
bli det, stjärnorna genom oraklen hade sagt det, och alla de visa getterna i
hagarna hade sagt det, sa man, med en enda tunga. Så sjöng man i vaggvisorna.
Dagen när
Mandeus föddes, då grät himlen, och då utspann sig ett sådant hejdundrande
samtal mellan alla skogens träds alla löv, att denna lövstorm närapå ödelagde
ett helt mindre ödekvarter i den lilla staden Kaleretian, som dåförtiden var
belägen helt tätt intill floden Spoker, men nu ligger ett stycke upp på
slätten, ovanför Devian. Det blåste och regnade, kort och gott.
Den gåva som
Mandeus hade fått, som var en förfining av tidigare släktens stores tendens,
var tittandets. Tittandets. Det var tydligt nästan från allra första början att
det var något alldeles fantastiskt med Mandeus, ty närhelst han lämnades ifred
av moder och ammor, så låg han och tittade. Han tycktes ha fått en förmåga till
obegränsat tittande, ty han sov knappt mer än 17 timmar om dagen. Resten av
tiden låg han där och förgyllde hela omgivningen, beundrad av mostrar,
morsmostrar och mormorsmostrar, med sina ögons vandrande ifrån det ena ansiktet
till det andra, som också varmt tycktes gå igenom en tröskprocess som
resulterade i att det lilla barnet i sitt sinne gömde varje ansiktes drag, så
att nu den lille pojken allt framgent tycktes minnas varje moster, morsmoster,
morkusin och kusin, som kom för att titta på den nye tittaren. Ja, ju mer barnet
tittade, desto mer tittade man, från kvinnornas sida, på honom. Och alla
gladdes. Barnet likaså.
Kaleretians
stadsflagg hade hissats på det grågröna lilla rådhuset och artefalken, den
högvördige herr Mammelorius den förste kom och sjöng inför statyn av Zeus däruppe.
Men pojken låg i
sin lilla vagga, och mest sov denne. Vem som var far till den lille visste man
ju inte. I Kaleretian kom och gick fäderna, anonyma och spelandes mestadels
luffarschack med varandra, medan kvarterets katter slött satt och blinkade.
Kap. 2. Mandeus i småskolan.
När Mandeus
blivit fem år gammal, så beslöt man, hemma hos honom, att han skulle börja i
stadens skola. Inför skolstarten inhandlade man på torget, vilket låg i
källaren, en liten galonväska med en ihärdig, däven, lukt av galon.
Skolstarten hade
satts till kastanjernas tid. Och nu börjar det bli intressant.
Skolan var
enorm, en riktig romansk nationalromantisk koloss och den hette, som
bokstäverna på ena långsidan uppe under takskägget blekt förkunnade:
ETERISKA SKOLAN
Här möttes
barnet av rektorn. Eller i alla fall av rektorns utsända, som var en liten
tant, som förlorat ena benet vid en språngmarsch efter en spårvagn. Men hon
gick bra ändå på sitt metallben och med en krycka av fiberglas. Hennes namn var
fru Kartotek.
Första och
andra klass var en ljuvlig tid för lille M.. Han satt i sin bänk av cederträ
och såg sig omkring.
Man lärde sig
många alfabet, samt lönngångarna mellan alfabeten. Det var en härlig tid. Allt
Mandeus sen kom ihåg av dessa år var två saker. Fröken med kryckan hyrde in en
högläsande liten, liten dam, en urgammal sådan, som med en hög röst läste hela
Gullivers resor från A till Ö. Samt att en kamrat, som hette Edelin på vägen
till skolan gick rakt in i en lyktstople, och härvid tappade hon synen på ena
ögat, så efter det så vred Edelin mycket mer på huvudet än de andra, för att
kunna se lika mycket.
Kap. 3. Mandeus i mellanskolan.
Väl uppnådd
en ålder av 9 år kom så Mandeus, nu proppfull av sagor om snälla barn, av mängder
av nummer på siffror, samt metafysiska idéer om främmande väsen som tagit
människoform, till kungliga mellanskolan, som låg i ett helt annat kvarter,
flera meter bort.
Som
klasskamrater hade han en viss Anton, samt Petra. Edelin hade slutat skolan och
arbetade nu på en fabrik som gjorde glass.
Läraren var en
man som spelade piano hela tiden. Denne hette Floppeus. Och vad Floppeus ansåg
om Mandeus fingerfärdighet på klaviaturen kan vi inte nämna här, ty Floppeus
bara svor åt de båda pojkarna, medan han dyrkade Petra, som han skaffade en
praktikantplats på stadens teater. Petra slapp att gå i mellanskolan på grund
av detta.
Anton och han
sattes att räkna nollor. Den som först kom fram till talet 10 skulle få stort
A. Båda fick C.
Kap
4. Mandeus i realskolan.
Nu hade
Cordelia flyttat till Skånegatan. Mandeus började storskolan. Den låg i en
backe.
Varje morgon
klockan sex gick han och Anton till skolan och satte sig där. Nu hade Mandeus
tillfälle att äntligen visa sig på styva linan. Ty här fanns äntligen något att
se.
Ty lärarinnan var
en ung dam, den vackraste som fanns i hela staden. Och Mandeus begrep detta,
och han satte sig att titta.
Lärarinnan, som
hette Frk Outgrundlig, log åt Mandeus samt nöp honom i kinderna, och sade på
rasterna till denne, att hon visst älskade honom, men att han måste förstå att
han var för liten för att få följa med henne på kafé. För detta yttrande, som
Mandeus, medan han tittade på tv hemma, vidarebefordrade till Cordelia, blev nu Frk Outgrundlig av med jobbet och kastad i fängelse, där hon senare fick tyfus
och dog.
Kap 5. Mandeus i gymnasiet.
Nu vuxen och
med ett litet skägg började Mandeus, som tittat sig ut genom fönstret i fyra
år, i gymnasiet på Karamellholmen. Där låg nämligen Visdomsskolan, en
privatskola med lite idéer från Spinoza och Kant som grundbult.
Här fanns en
riktig klass med fem elever och en lärare som inte brydde sig om Mandeus ett
dugg, men satt och målade tånaglarna hela lektionerna. Denne man hette Stig.
Efter fyra år
på poetisk gren i Visdomsskolan artade det sig till examen. Man hyrde in
privata censorer, samt skrev privat prov och godkände privat och satte betyg
privat, allt efter inkomst hos modern. Modern lånade pengar och mutade Stig,
och så blev Mandeus toppstudent, trots att allt han åstadkommit var att iaktta
gråsparvarna på fönsterblecket, samt ritat av, klumpigt, ett öga på en sådan
fågel.
Ögat hängde i
korridoren, inramat, och skrämde de elever som var nya på skolan. Vaktmästaren
förklarade nämligen för de nya små, att detta öga förställde gud.
Kap 6. Mandeus på universitetet.
Ja, tjugo år
gammal kom nu Mandeus, som vid detta laget var ölalkoholist, till universitetet
och skrev in sig vid institutionen för Teoretisk Fysik. Eftersom han inte alls
hade fallenhet för ämnet bytte han snart och gick sen på
gymnastiklärarutbildningen i fortsättningen.
Studentlivet var
hektiskt och Mandeus spelade då piano åt en balettgrupp. Man uppträdde på en fakultetsresa till Ängelholm i Skövde.
Resan till
Ängelholm var höjdpunkten i Mandeus´ liv. Han fick överallt applåder. För vad
fick han aldrig reda på. Här träffade han i ett vägskäl även Gunnela, som med
sina stora bröst blev Mandeus´ stora kärlek livet igenom. De talades aldrig vid.
Han rörde aldrig vid henne, men kärleken till henne sög likt en tvättsvamp upp
den energi som skulle gjort honom till utbildad gymnastiklärare. Istället blev
han nu en dropout, vid 34 års ålder.
Kap. 7. Mandeus som arbetslös.
Nu kom
ytterligare en hektisk period vad tittandet beträffar.
Förmodligen
aldrig tidigare i världshistorien har en man i trettioårsåldern mer intensivt
än Mandeus tillbringat så lång tid med att sitta vid ett kafébord och titta.
Han såg och såg. Ack, underbara ögon! Ja,
det var en fröjd alltihop.
Man pekade från
stans alla damer mot honom och sa:
-
Se,
så han ser ut!
Pengar
fick Mandeus från en statlig kassa. Han bodde i en gammal gaffeltruck med
presenning över, en gaffeltruck som han ställt i sitt pojkrum hos Cordelia, som
numera arbetade som nunnepraktikant kom sällan hem.
[ En vacker anakolut, tycker jag. ]
[ En vacker anakolut, tycker jag. ]
Således kunde
Mandeus ofta låna Cordelias stora vardagsrum, där han nu ofta satt i
öronlappsfåtöljen, som han kallade för ”läderlappsfåtöljen” - han förstod inte
skillnaden - och tittade. Armarna låg på armstöden och han vred huvudet än åt
den ena, än åt den andra sidan. Om någon kom in i rummet, som polisen eller
socialtjänsten, så kastade han inte ett getöga på dem, men tittade helt
rutinerat och snyggt och poetiskt på dem. Han var en mästare helt enkelt.
Kap.8. Mandeus rånar en bank.
Vid 58
års ålder beslöt nu Mandeus att skaffa pengar för att kanske gifta sig.
Detta
skulle bli hans mästarprov. Så gick Mandeus in på Norra Kontrollbankens kontor i
Skänninge och tittade på personalen. Så skickligt gjorde han detta, att de gav
honom alla pengar de hade, d.v.s. en femtiolapp, och sen gick på lunch.
För detta
dömdes Mandeus till fängelse. I fängelset hade man nu nyss haft mässa efter den vackra Frk
Outgrundlig, samt sanerat.
Kap
9. Mandeus som pensionär.
Efter tio
år i fängelse och på sluten avdelning med särskild utskrivningsprövning kom
Mandeus ut och lät nu skägget växa ner till golvet, när nu sådant fanns.
Han satt sen ofta på en bänk vid rådhuset
och söp. Men han hade inte glömt bort tittandets konst. Oh, vad han tittade!
Han tittade på folk så det stod härliga till.
En dag,
efter ett år eller två, mitt under ett valtal för Kristdemokraterna, som nån
annan höll, fick Mandeus hjärtstopp och dog. Begravningen var lite enslig.
Endast Cordelia kom.
På graven,
som egentligen var en låtsasgrav, lånad av en annan som dött, och utan att
Mandeus låg i den, fann man, bland gammalt godispapper och fimpar som blåst in från gatan, en blomma från Cordelia, samt ett litet kort, på
vilket hon skrivit med stora barnsliga bokstäver:
Tack
va bra! Hoppsansa! / Cordelia.
Nu finns
Mandeus inte mer, men alla kommer ihåg hans ihärdiga och mycket vackra,
men ibland mot slutet relativt sömniga, tittande.
------------------------------------
Filurius, 2018.
