Är det stil att inte ha humor?

Vad jag förundrar mig över när jag hör Susanne Ljungs program om Stil med samma namn är hur man kan låta bli att skoja om sitt aktuella ämne. Hur man katalogiskt och med emfas kan rada upp ikoner och personer som "ägnat sitt liv" åt stil, reklam och partyn. Ty programmet handlar inte om stilen hos Rembrandt, Bach eller Strindberg. Men stil hos bagatellartade ting skapade av ett gäng penninghungriga medelmåttor. Man får vara en mycket speciell person för att inte skämta om sådan stil. Stil hos nonsensobjekt."Stil" är väl det enda programmet i Sveriges Radio P1 som, i sig, vare sig får en att le eller att tänka efter.

Freud och Ljung.

Vad har nu reptilerna? Alltså förutom reptilhjärna. Ja reptiler är rejäla skitar. Det är ju det jag misstänker: Att något finns förutom reptilhjärna. Jag tror dock att det finns något annat hos Susanne Ljung och hos Sigmund Freud också. Och något annat hos Ljung än hos Freud. Ja jag tror att de båda främst är konspirationsteoretiker. Susanne hävdar nämligen - egentligen - i programmet Stil, att människan inte är någonting alls. Bara stil. Och stil är sken. Så är det med det.
Beträffande Freud så kan man ju alltså börja bakifrån: som äldre hävdade Freud, konspirationsteoretiskt, att Shakespeare inte skrivit Shakespeares verk, ( men Earlen av Rochester ) samt att Moses inte var Israel, men Egyptier, och att Judendomen var barnsligheter. Men vad hävdade han om människan. Jo - konspirationsteoretiskt - att människan, Människan, var en dröm om frihet. Så finns det likheter - i skiljaktigheter - mellan Susanne Ljung och Freud. En ytterligare likhet är att båda två är förtjusta i detaljer, Susanne i de uppenbart betydelselösa, och Freud i de skenbart betydelselösa. Hurra! Och Ve!