Summa sidvisningar

söndag 16 april 2017

KIERKEGAARD INCOGNITO



                                INCOGNITO

        Kierkegaard avser, under det att han ger sina budskap, under det att han helt enkelt publicerar sig, att dölja sig själv. Han avser också på vägen – för skojs skull - att slå hål på en del osanningar och en del halvsanningar. Man kan inte säga att han primärt var ute efter det senare. Han var inte en sådan som G. E. Lessing, vilken hade något sånt, i upplysningsnit, mer som sitt uppsatta mål.
             Enligt en tolkning så stod S. Kierkegaard så mycket mer vid sidan av. Än alla andra. Vi måste alltid betänka, - även när han ger sig på problem av den art vi sysslar med nu, frihetens, jagets, självmedvetandets, - att S.K. var en undantagsmänniska, att hans sorg var den hjärtskärande "at ikke vaere Menneske" - och att han alltid tänkte på sig själv som ett undantag!! Han var poängterat upptagen med detta. Upptagen av detta. Så var det första att göra, när han hade beslutat sig för att han inte kunde släppa pennskaftet: att dölja sig. Och då uppstod omedelbart det problem, som alltid följer på en sådan manöver: Givet det dolda, hur skall jag på bästa sätt ändå bli läst och respekterad? Ett gigantiskt problem. Ty det är ju i en viss form en flykt från sig själv. I enlighet med ett visst språkbruk. – Hur skulle han låta sig framstå, dold, och ändå få respekt?
                  Ett onekligen lärorikt problem.:
         Hur valde han detta att dölja sig själv mitt i det intensiva budskapet om att var och en framför allt annat måste ha mod att välja sig själv? Lärde sig S.K. något av att välja att dölja sig själv? Han valde om inte annat så att lära sig. Inte utan stor entusiasm. Vad blev det för ett val? Vad valde han bort då? ( Resten, givetvis.)
 
                S.K. måtte tidigt ha funnit sig själv. Och en punkt. - I det han fann sig själv tog han illa vid sig. Han skulle aldrig glömma den Punkten. Därför flydde han från sig själv. ( Han har en fast punkt att utgå ifrån. ) Han vet vad han flyr ifrån, och han lägger märke till mycket väl vad den upplevelsen är, att fly från sig själv. Det är lätt för honom: han VET ju, vad han flyr från, - och varför. Han vet också, att han inte kan söka något, som han lämnar bakom sig. Därför, - bland annat därför - , så ÅTERVÄNDER han ständigt till sig själv, SOM HAN HAR KVAR, för att åter och åter fly bort, och åter och åter redogöra för vad han upplever på dessa olikartade resor ifrån den för honom kända mitt, som är Sören Kierkegaard själv. Ty om han inte raskt återvände till sig själv, så skulle flykten själv ta livet av den flyende. Och icke heller kunde S.K. stanna HEMMA i självet utan att detta själv, som han ju kände i grund och botten, hade tvingat honom att LEVA, - det han eg. inte kunde, p.g.a. ett "missförhållande mellan kroppen och själen" – vad nu än detta var. Det spelar ingen roll vad det var, ty han själv var i alla fall säker på att det hindrade liv. Så bar det ständigt iväg på nya dialektiska, reflekterande resor för den resonerande pseudo-(?)-filosofen. Han kallar också fadern för den arkimediska punkten. (!) Ja, varför inte. Den kloke Michael. Det är sannerligen en frekvent metafor, punkten! Han valde att se den situation han kommit i som sin egen och som fri att behandla på just det sätt han behandlade den... Ty:
                Vi kan tolka vad S.K. säger om yrseln så, att den som kommer ur yrseln, frihetens yrsel, ångesten, kommer ur denna yrsel med ett beslut, ett Själv, men med skuld.
       Vi behöver inte tänka oss, att ALL frihet är behäftad med skuld, att ALL frihet, ALLA val sker i ångest.
    "/…/ den, der gjennem Angest bliver skyldig, han er jo oskyldig; thi det var ikke ham selv, men Angesten, en fremmed Magt, der greb ham, en Magt, han ikke elskede, men aengstedes for."
        Låt oss säga att detta utgör den barmhärtiga synen, som är sällsynt hos S.K..
                 Ty S.K. är ju medveten om att han, när han själv, eller när vem som helst, råkar in i en kris hamnar i ångesten och i yrseln, och där väljer en form av sig själv. I S.K.s fall kan man ju spekulera och tänka sig, att han vid det tidiga inträdet i författarskapet har valt sig tillbaka till faderns religiositet, valt sig tillbaka till den lille begåvade pojken i det pietistiska hemmet med de underliga religiösa skräckstämningarna, och att han utifrån detta "jag" sedan tautologiserar detta "jag" om och om igen. Han säger "det samma om det samma" precis som förebilden Sokrates. - S.K. skapar ett "Självets metafysik" i sin behandling av den fria viljans och personlighetens problematik.
      Sedan, när han snart – under en serie kriser - upptäcker att han inte kan leva, så är det det jaget han väljer att dölja. Och så är det det han visar. Detta förkrisjag är hans mytologi. Han har VARIT religiös. Så är religionen en del av mytologin. Men nu – i författarskapet, är det att han enbart är inkognito. Och det är hans ämne. Detta Att.
         Det är bland annat därför han blir så uppbragt när Goldschmidts Corsaren publicerar karikatyrerna av honom. Media krossar Kierkegaard. Han, Danmarks mest begåvade människa, har inget försvar mot karikatyrer. Allt annat går att försvara sig mot.
       Det var det enda han inte räknat med. Att någon skulle visa honom, ( "Det som kan visas kan inte sägas." Wittgenstein.) genom att rita en figur.

------------------------

Kaj Genell 2017                   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar