Flauberts dubbelexponering

 

       I Madame Bovary spelar Flaubert ut kontrasterna, då Emma och Léon är på besök i Paris, på besök i Nôtre Dame, ( Emmas första, och enda … Hon återkommer sedan aldrig till Paris. ), som tråkar ut de unga till bristningsgränsen. Detta kyrkobesök, som också, via en liten skinntorr, skrikig guide med broschyrer, är ett besök i dômens historia, slutar bjärt med
Léons beslut att via en gatpojke kalla på en förspänd vagn. Paret åker sedan genom
Paris – Emmas så hett efterlängtade Paris, den ”sanna” överklassens ( och skönhetens,
och lyckans boning ) - gator i flygande fläng, ( … kusken har t.o.m. klämt fast hatten
mellan benen … ), med fördragna gardiner, och i vagnen kulminerar deras kärlek.

       Denna samtidighet, - man älskar och åker - eller rättare sagt, den fascination som
Kafka ( och troligen fler ) känner över denna samtidighet, ( i å ena sidan den vilda
färden i en med hästar förspänd täckt vagn, och – å den andra – det övertydligt (
accentuerat ) antydda samlaget i vagnen ”/…/ en hyrvagn med fördragna gardiner, som
oupphörligen visade sig, än här, än där, igenmurad som en grav och guppande som ett
skepp i sjögång” – ackompanjerat av Léons skrik åt kusken att fortsätta : ”” Men så kör
på då ! ””- ), är extraordinär. Varför då, då ?

         Vad är det med dessa dubbelexponeringar…, vad betyder de, och vilken slags problematik utgör de nu den perfekta (?) lösningen på ?

Vad härrör de ifrån, - vad förebådar de ?

De tycks vara ironi, och om så: vad slags ironi ?