Kapitel 22.
Plysch.
Redan efter
en timme var vi långt på väg, och redan då hade jag - och möjligen även Pram -
upptäckt att tågvagnarna var lite ålderdomliga i det att de hade säten klädda med
plysch, alltså inte nån slags vanligt rött kläde, utan gammal dyr tjock plysch,
som ju har den egenskapen att kläderna fastnar i den och att man så att säga,
när man söker förflytta sig, enbart förflyttar sig i sin kostym eller liknande,
och att det fordras en ohygglig ansträngning för att dra - inklusive kostym,
exklusive säte – loss för att gå till den skramlande vattenkaraffen längst bak
i den gungande vagnen, som ständigt, oavbrutet är på väg över siberiska tundran
i ett monotont och avigt stilla dunkande.
Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.
( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga. Alla andra hade ju förträffliga glansiga klargula eller grå väskor med hjul på.)
Så slumrade vi alltså till.
------
Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i oss. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten:
- Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken.
- Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg.
- Det har jag inget minne av.
- Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst." Jean-George Vaktel." sade jag. ( "Vem e karln egentligen?" hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.)
- Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag." Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är - som bekant - kungsvägen till det omedvetna!
- Kungsvägen. sade Pram instämmande. ( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.)
- Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet.
Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande:
Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan, ljusare med vaga "s", var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst, inför hela vagnskupén, med adress: "Snälla Davidovitch!" eller " Men Davidovitch, då!". Och så referarade Ivanov - som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört.
Det Ivanov refererade var följande :
Således fann några av passagerarna - däribland Pram och jag - det lika gott att falla i sömn och tryggt vila i det hölje som således erbjöds av den antika inredningsdetaljen plus de nya kostymerna.
( Vi sågs lite över axeln av de andra eftersom våra väskor inte rimmade med kostymerna. Väskorna var gammal slitna bruna, fläckiga väskor av pressad papp, som ingen numera längre har. Men vi hade hittat dem på Auer och funnit dem dugliga. Alla andra hade ju förträffliga glansiga klargula eller grå väskor med hjul på.)
Så slumrade vi alltså till.
------
Plötsligt vaknade vi av att folk ruskade i oss. Pram vaknade av detta också. Men vi var båda oförstående inför detta ingrepp i integriteten:
- Får man inte sova på det här tåget!!!? skrek jag i mitt hölje, yrvaken.
- Ni måtte ha drömt. sade då en allvarlig man med stort svart skägg.
- Det har jag inget minne av.
- Jodå. Det ni berättade för hela vagnen här har verkligen skakat upp oss! sade mannen, som därefter presenterade sig som doktor Ivanov. Ansikten bredvid Ivanovs bekräftade detta med nickningar och instämmande rop och en dam i blått grät tyst." Jean-George Vaktel." sade jag. ( "Vem e karln egentligen?" hörde jag en mansröst halvhögt yttra på tjeckiska, men jag ignorerade detta inpass av nyfikenhet inför vad som verkligen hänt.)
- Ja , men berätta då vad som hänt .sade jag." Jag försäkrar, att jag själv har icke det minsta minne av någon dröm och jag är , som forskare , nästan patologiskt, ….ja, ni förstår, även yrkesmässigt… intresserad av alla slags drömmar. Drömmen är - som bekant - kungsvägen till det omedvetna!
- Kungsvägen. sade Pram instämmande. ( Något ironiskt, vilket var ovanligt från denne hedersman. Det var väl kostymen.)
- Jag skall berätta om vi nu alla slår oss ner lugnt och stilla och om alla är tysta och lugna, sade doktorn med myndighet.
Alla slog sig ner på sina plyschsoffor och var tysta och Ivanov berättade följande:
Jag hade efter en stunds sömn börjat tala med hög röst, eller rättare sagt med två röster. En av rösterna var min egen, en annan, ljusare med vaga "s", var tydligen en viss herr Dvidovitchs, ty min egen röst tilltalade en annan röst, inför hela vagnskupén, med adress: "Snälla Davidovitch!" eller " Men Davidovitch, då!". Och så referarade Ivanov - som tydligen besatt ett ofantligt exakt minne hela det samtal mellan de två rösterna, som kupén förskräckt hade åhört.
Det Ivanov refererade var följande :
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar