Greve Vaktels äventyr. Kap 21.

Kapitel 21.

Avfärd.

     Följande dag laddade jag en kanon. Som signal till Pramalan att något var galet. Så gick jag ner till Port Salut med ett litet handbagage, åtföljd av de tre gråa bestarna. Omkring en timme efter kanonskottet kom Pramalan också mycket riktigt seglande med den lilla snipan. Även Elim var med. Jag måtte ha skrämt upp dem ordentligt.
     Redan innan de anlöpt ropade Pramalan:
- Vad har hänt???
- Inget. Överdrev jag." Jag vill lämna ön."
     De två från Auer steg iland och vi satt en stund på en bänk i hamnen och diskuterade saken. Så steg vi ombord. Vargarna också, ty jag ville ogärna att de skulle svälta på Theirs. Hönsen var betydligt fler på Auer.
      Det blev naturligtvis kalabalik på Auer. Petronella skakade av ilska ( barmen hotade spränga klänningen.)när jag berättade om saken vid en liten improviserad lunch.
- Men ungen då!!!!!
    Greta -Lisa satt och såg på mig och åt spagetti med händerna. Hon hade lärt sig prata:
- Ja, ungen då!!! ekade barnet och blicken uttryckte det slags förakt som bara kan vara inplanterat, icke sprunget ur en äkta upplevelse.
       Jag undvek barnets blick.
      Vi beslöt dock att Pramalan och jag skulle följa med Jenisej - som skulle betalas i guld - till Vladivostok påföljande onsdag.
      Så skedde också, och stående i aktern på Jenisejs gamla fiskebåt kunde jag länge den onsdagseftermiddagen stå och betrakta de tre vargarna, som tätt intill varann på en högt belägen klippavsats stod och såg efter den lilla båten och mig tills mörkret gjorde det omöjligt. Och jag fällde en tår, viss om att aldrig mer få se de tre underbara djuren.
Pramalan - eller Pram, som jag nu sade - och jag bodde i lastrummet. Vi diskuterade där länge vårt resmål och beslutade oss ganska snabbt för Paris via den transibiriska järnvägen. Jenisej skulle skaffa pass. Den gick med på att försöka ordna den detaljen mot ytterligare ett par gram. Och vi hade en påse guld var, Pram och jag. Så skulle vi också låta Jenisej köpa oss två kostymer, så att vi kunde stiga iland som något så när respektabla personer.( Vi var närmast klädda i trasor.)
Efter sex timmar var vi i Vladivostok och somnade i lastrummet medan Jenisej gick iland och hem till sin fru.
      Dagen därpå återvände fiskaren med kostymerna och två biljetter till Paris och pass för Jean-George G. Vactel och Pram P. Pramalan.

      När vi ytterligare en dag senare - på fredagen alltså - steg upp på expresståget var vi stiligt klädda i kritstrecksrandiga kostymer ,vita skjortor och mörkblå slipsar. Vem som helst kunde nog tro att vi var affärsmän eller ingenjörer som ville ta det lugnt hem till Europa.
    Så satte sig tåget med en knyck i rullning och färden, den långa, långa, mot Paris tog sin början.
     Jag var själv ytterligt förvånad - och det vill inte säga lite - över vad som hände och sade till Pram:
- Så underligt...
     Vi talade auerska - en slags rotvälska som påminde om tyska. En medpassagerare sade på ryska:
- Förlåt??
- Asch, sade jag på dennes språk, "det var ingenting."