Greve Vaktels äventyr. Kap. 16.

Kapitel 16.

Vetenskapligt arbete.

          Allt sedan mina tidiga år - efter ett fall uppifrån en gunghäst - hade jag lidit av en latent periodisk epilepsi. Med "latent" menas att något ligger och lurar. När allt är frid och fröjd och som allra bäst och tycks ordna upp sig, då bryter något mycket dåligt in över det stackars objektet. Nu drabbar denna sjukdom ofta snillen men denna dag tycktes jag långt ifrån något anfall. Jag hade dock en benägenhet att tänka på fallandesjukan, vilket i sig var störande.
      Som jag antytt, så var det mig fjärran att tänka på att ligga på latsidan. Du milde! Jag hade nu rensat ut en del skräp från bottenvåningen. Till och med affischerna hade åkt i brasan. Och jag förberedde nu ett experiment med loppor, som var djur jag kände till. Man skall aldrig ge sig in i ett vetenskapligt studium av saker man inte har en aning om.
      När Pramalan såg min iver ( denne var på tillfälligt besök ) sade han:
- Spräng er icke, herr Greve!
Jag skrattade och satte upp små kolvar och rör på en ställning.
    - Arbete är mitt naturliga tillstånd! försäkrade jag. Det skingrar tankarna.
   - Nja, jag vet inte det …
- Nähä, lille filosofen…, retades jag medan jag byggde en liten eldstad av lera under en kolv.
- Tankearbete skingrar inga tankar. envisades Pramalan.
Jag stannade upp.
- Tänk, så underbart med dessa enfaldiga människor, som till exempel du, som försöker lägga ihop a och b. Eller till exempel likställa x med x. Ni är löjliga! Tankearbete är oftast monotont och följer enkla tautologa mönster och har egentligen inte med någon tankens fullhet att göra. Ack! Om ni enkla människor höll er till ert, medan vi - som förstår - fick utveckla den andens kraft i fred, som betyder grunden och framåtskridandet i världen. Jag är så led på alla dessa s.k. begåvade människor som har så lätt för att lära, för att lära in just mönster för tankearbete, när verkligt tankearbete är att arbete sig UR mönster. Löjligt! Skrek jag och höll på att tappa en kolv.
- Jaha. sa Pramalan. Men varför sätter ni upp en maskin av glas då ?
- För att forska!
- Jaha.
- Ja, för att se om loppor tänker annorlunda vid olika temperaturer och vid vilken temperatur de börjar tappa minnet.
- Jaha. Varför då?
- För graden. Och för att jag ämnar få Nobelpriset!
- Jaha. Pramalan tittade på sitt armbandsur. Ni vill inte ha ett lugnande piller?
        Jag stannade upp och sneglade på Pramalan. Denne brast ut i skratt och vi kramade om varann och jag grät av lycka för att jag hade en sån vän som Pramalan.
- Ta du o ge lite klenettsmet till Petronella!
- Petronella?
- Jaja. Och låt mig nu arbeta, ty jag behöver vila tanken.
    Pramalan gav sig iväg och jag arbetade på och hade snart gjort om halva bottenvåning till ett labb.
    Det var en överraskning till och med för mig själv att jag nu samlade mig till detta. Ett infall hade blivit från mygga till elefant.
     Jag ämnade nu arbeta enligt ett edisonskt mönster, vilket var det mest effektiva om man ville göra vetenskaplig karriär. Alla som vet något om Edison håller med mig. Ni andra kan väl slå på nätet.
     Loppor fanns det gott om. Pulex irritans. Och så skulle dom fångas. Jag satte in vargarna som loppfångar. Dom ilade runt och kom sen med dom en o en i pälsen. Det var bara att plocka. Dom kunde liksom dra till sig lopporna genom att stå stilla en stund o föreställa uppstoppade.
     Jag startade upp en ångmaskin och värmde en kolv och ovan den lät jag loppor krypa i ett tempererat rö där jag sedan hade lagt ut mat vid märkta platser. Ja, alltihop var sinnrikt och enkelt.
    Jag satt sen och förde bok med stoppur i handen och så fortsatte jag dag efter dag efter dag.
    Ni som inte är vetenskapsmän vet inte hur det går till och ni skulle aldrig förstå det heller, men tiden går illa fort när man arbetar så intensivt och tanklöst.
     Då och då fick jag besök från Auer.
     En dag seglade självaste ( ipsissimus ) Elena in i min lilla hamn ( som jag kallade Pearl Harbour, fast den hette Port Salut ) och steg iland i röd klänning och stråhatt , leende och nu fullvuxen både som kvinna och grevinna.
    Vi drack te på en obefintlig balkong. D.v.s. i gräset utanför kastellet.
- Trivs du här? undrade den lilla.
- Jo du. sa jag trilskt.
- Vad?
- Jojo. -------
- Ja men skall det vara på det viset så åker jag! sa hon.
- Nej  nej , jag menade inget illa. Man är väl bara människa!
- Ja, när det gäller dej så tvivlar jag ibland. sa Elena.
     Så fortsatte konversationen ut i det meningslösas töcken ända tills kvällen, då min gäst -helt slut i skallen - vacklade till den väntande båten.
     Jag själv kunde inte annat än le ett sadistiskt leende. Dom skulle inte få krossa mig.       Över huvud taget var det som om jag glömt min dröm och vad den avsett.
Tillbaka vid kolvarna blev jag stående och nu kände jag att något - därför , för att jag glömt …. - hände. Jag började skaka i kroppen , tog tag i en kolv (dumt nog ) och sen minns jag inte mer än vad jag nu skall berätta. Det är aldrig erinringen som föder, - men just glömskan!