Hur intressanta är människor egentligen?

Hur intressanta är människor egentligen?

Som barn vistades jag mycket hos moster Varja. Hon hette egentligen Valeria. Men kallades alltid Varja. Hon brukade alltid var hemma hos sig, läsa tidningar och röka cigaretter, uppflugen i ett soffhörn i en jättelik, billig, grön tygsoffa.

I hela vår släkt fanns det mycket få personer som var speciellt begåvade, vackra eller rika eller roliga. Den enda som på något sätt kunde ståta med nån begåvning var, så vitt jag begrep, Varja.

Hon kunde ta folk; hon var intrigant och hon var rolig. Sedan hade hon den sällsynta förmågan att få andra människor att må bra och hon kunde få vem som helst att känna sig väldigt begåvad.

Hennes metod var givetvis både den att lyssna, men hon kunde alltså med inpass och med hela sitt agerande så att säga SERVERA verkligheten åt sina medmänniskor, och servera den på det sätt som man just då behövde.

Ofta kom man därför på de mest hisnande sanningar i hennes sällskap, sanningar som man genast fick beröm för av moster Varja.

Åh, vad jag dyrkade moster Varja, för jag FÖRSTOD ju allt detta hon gjorde. ( Denna förståelse hade serverats mig av Varja.)

Så tyckte jag, när jag blev mer vuxen, att denna gamla tant var det mest genialiska som fanns och jag tänkte en dag att HON verkligen var en intressant människa, trots att hon egentligen inte var särskilt KUNNIG inom något område, utom i sin umgängesmetod alltså.

Så sade jag en eftermiddag i Maj månad, när jag som vanligt var på besök, medtagandes en röd ros, att hon ju var en särdeles intressant människa:

-         Åh, vad du är intressant! sa jag.

-         JAG? Nä, nu ska jag tala om för dig vad jag tror.

-         Jaha.

-         Jag tror att alla människor är ungefär likadana, och att vad vi kallar det intressanta egentligen beror på vilken omgivning slumpen har placerat en människa. Om man hamnar i en rolig omgivning, så blir man intressant. Annars blir man ganska så ordinär.

-         Men visst finns det oerhört komplexa människor och så sådana som är tråkiga?

-         Att någon skulle vara tråkig är nog en illusion, sa Varja.

-         Jag känner mig ofta tråkig.

-         Man kan tänka sig att människor som Churchill eller som Shakespeare eller som Einstein skulle vara intressantare än en specerihandlare på hörnet, men det är ju helt fel. Vad som är intressant är Människan som sådan. Allt övrigt är enbart lite fernissa, lite stil och lite allmän eftertanke och omtanke.

-         Jaha, så du menar att alla människor är lika intressanta?

-         Det som är intressant är Människan.

-         Jaha, och det är därför det känns så in i norden fel att till exempel beundra någon. Trots att man ju kan dyrka en och annan….., sa jag.

-         Exakt, sa Varja och drog upp fötterna under sig i soffan. Det enda man kan göra med människor, förutom att studera dem som människor och vara anständig i umgänget med dem, det är att älska dem. Att mena att den ena är intressantare än den andra, det förvillar bara blicken och rör till det i huvudet på en. Förnuftets boja är skör, och vad folk säger och vad de gör är inte så märkvärdigt egentligen, men det är mer en pågående byggnadsprocess som mer liknar tekniken – som ju är självgående – än något annat. Så mår man bäst och får mest ut av livet om man bestämmer sig för att ingen människa är intressantare än någon annan, men att alla är rena underverk, eftersom de alla är människor. Jag tror nog att de var så Freud menade. Att Människan är fantastisk, men att var och en människa är ganska så enkel. I jämförelse. Förstår du

-         Du är otrolig, moster Varja!

-         Äsch, du förstår inte! Det är Människan som är otrolig. Inte jag. Vill du ha en kopp kaffe till kanske? Har du pengar så du klarar dig då? Och hur går det med kärleken?

               Jag log och slöt ögonen där jag satt i fåtöljen hos Varja och tänkte att jag just då var lycklig.