Den gamla trädgården. Caput 6.

När åskan är över är det dags för middag. Man äter bräckkorv och potatis. Det är det vanligaste. Jag åt då och tackade för maten. Efteråt fortsatte Göran med sin deckare, och jag strosade omkring i huset. Så småningom tog jag tag i serietidningshögen som låg bredvid radion. Favorithäftet var en Tarzans Julbok, för färgerna. Hårt röda, mörkgröna, violetta och rosa. Innehållet, själva ploten, i Tarzan var försumbart, men de egenartade färgerna var revolutionerande. Man kan se på mig, hur girigt jag sög i mig dessa färger, som så stred mot allt omedelbart förnuft, i det att bladen på växterna var blå, himlen mörkröd, havet rosa, människorna lila o.s.v.. Det var detta som öppnade dörren till en annan värld. Allt tycktes mer verkligt, om det nu fullständigt bytte färg. Och detta tycktes för mig lösa ett problem, nu oklart vilket! Färgerna i Tarzan var tvärtom, de var negationen till världen. De var inte som ett negativ, de var betydligt större, de var liksom kaninhålet i Alice i Underlandet, som Jag ännu inte läst och inte visste något om, en väg till ett annat rike, där en annan, ännu en, yrsel väntade.

Om jag bara anat så censurerad min tillvaro, som var upptagen av privatestetik, var. Ingen talade nånsin om kriget som just passerat. Aldrig nämndes Hitler.

Det fanns hos mig en förtjusning över det annorlunda och för yrseln. Detta kan tyckas betänkligt. Ja. Så var det t.ex. få saker som slog den upplevelsen, kanske bara den att vara riktigt sjuk i feber.

Att ha hög feber och känna kroppen halvdomnad mellan lakanen, nästan som om kroppen höll på att försvinna, flyga bort. Jag älskade denna upplevelse av att sväva mellan Varat och Intet. Jag berättade aldrig om detta för någon heller, ty jag insåg att det karaktärsmässigt troligen var någonting som man skulle kunna benämna ”fel” eller ”brist”. Den lille greve Masoch upplevde sig som om han hade en dragning åt det förbjudna. Jag var dock inte så oroad över detta, eftersom jag mycket, mycket dunkelt var medveten om att detta hade ”sociala orsaker”. I en annan tid, i ett annat samhälle, med en annan familj, så skulle min läggning kunna godtas såsom både pittoresk och spännande. Detta föresvävade mig i alla fall. Och så tog jag mig därför lov till att vara lite egenartat hemligt njutande av mina solitära nöjen. Dessa nöjen som jag hade för sig själv, i mitt eget huvud, slog med hästlängder ut de nöjen som presenterades av den stora vida världen. Att det var illa begrep jag inte. Jag var introvert, njöt av mitt inre, och njöt av att medvetet njuta av det.

I och med ”tarzanupplevelsen” så kom Jag att värdera massor av händelser i omvärlden helt annorlunda än vad jag skulle gjort annars. Jan ”erövrade”, tack vare konstnären Hogarth, en … osund skepsis visavis omvärlden, och visavis den värdeskala som man runtomkring mig alldeles uppenbart använde för att handha upplevelser och handlingar. Mina privata värderingar blev till den grad frånvända de normala, att jag fann för gott att allt som ofta hävda, först öppet, men sedan tyst för mig själv då jag nu fann att det inte uppskattades, det jag ansåg, att saker och ting i allmänhet inte spelade någon roll ! Nu förstår jag att ni nu, ni som läser detta, inte alls tror mig. Att ni hävdar, att detta är bland de allra värsta rationaliseringar ni mött i en skildring av ett litet barn. Kan det här röra sig om en lögn, eller har vi här en uppenbarad sanning, framlagd av den vuxne Jag, tänkt sittande imaginärt på trappen i Härryda? Kan vi ha en överskattning av ”tarzanuppelvelsen”.? Och varför i så fall? Allt detta syns ju mycket intressant. Inget i berättelsen, hittills, överskrider i intresse detta problem.

Så fattig är nu berättelsen.

För det första så kom jag ganska snabbt till en övertygelse om att jag besatt en osund förtjusning för saker och ting som rörde fantasin, och önskade på grund av detta sättas på plats av verkligheten. Fadern vägde här lätt. Jag betraktade livet igenom denne som ett stort barn. Jag var emellertid rädd för honom. Så därifrån var ingen hjälp att vänta angående en förstärkning av kontakten med det reala. Vad jag som liten satte sitt hopp till var istället den store fostraren, nämligen självaste … Döden. Döden spelade roll. Tänkte jag. Så inväntade jag den rimligheten att det snart skulle vara så att någon i min närhet dog. Ty folk dog i världen, och jag ville känna på hur det var när någon försvann, och att det då – i och med detta försvinnande – skulle uppkomma hos mig en känsla av verklighet och konkret existens. Sålunda väntade jag på att någon i familjen eller släkten skulle gå bort. Detta skedde nu inte. Hela släkten levde vidare, oförskämt kry. Alla blev äldre och äldre. Det skulle inte dö nån på 20 år. Och den första som dog var Mamma. Men då var jag vuxen. Eller nåt ditåt.

Låt oss nu återgå till njutningen av tarzanupplevelsen.