Här, i Härryda, var det som allt hände.
Jag sitter på trappan på framsidan. Mamma kommer ut i dörröppningen bakom mig och vinkar till och frågar – med knapp synbar blick - om jag är hungrig. Jag svarar att han inte är det. Hon går in och jag går till min cykel, som ligger stilla på gräsmattan.
Jag gränslar nu cykeln och börjar sen cykla i en åtta på den större gräsmatteremsan, den södra. Jag cyklar på detta sätt, i en åtta, sjungande för full hals:”WONderful, WONderful, COOOpenHAAAaaagen!” med ett ordentligt tryck på pedalerna på de betonade satsdelarna. Jag upprepar rörelserna, cyklar runt, runt och detta cyklande kommer på inte sätt att förbättra min motorik eftersom de bara repeteras. Till slut tröttnar jag och går i stället in i huset för att leka där. Inne sitter Göran som vanligt med en pytteliten serietidning om Kapten Kid. Göran frågar om vi skall spela spel och vi tar fram Galoppspelet. Vi sätter oss på golvet och jag brer ut spelplanen medan Göran plockar fram tärning och de små tennhästarna, som alla har namn som börjar på ”G”. Jag väljer Garant, medan Göran väljer Gush. Sedan låter de också Gisela vara med – som båda sköter - för att få fler hästar i loppet. Mamma kommer från köket och klagar på att de är inne när det är vackert väder, och att de föresten skall gå till simskolan snart. Pappa är denna vecka i stan och arbetar på dagarna och kommer först körande på kvällen och ställer då sin lilla gröna bil uppe vid de gamlas gård. Snart är galoppen över. En av hästarna vann.
Och Mamma tar nu pojkarna med sig till simskolan. Göran drar mig i en skrinda halva tiden, ty det är en lång väg. Sista biten får man alla tre gå, då stigen fram till Hornasjön är täckt av ett stort ytligt rotsystem från granar som växer på ett tunt lager jord. Överallt ligger barr. På badplatsen är det mycket folk, och där finns ett slags omklädningsskjul där en sida är före pojkar, en för flickor. En simlärare är där, en flicka anställd av kommunen. Simdynor ligger i travar, och ett litet område invid stranden är avspärrat med rep. Utanför badbryggan tjugo meter ut finns en flotte med en livboj på. Allt är idylliskt. Men jag kan inte simma och när jag får på mig badbyxor får jag också ta på sig flytskivor i en rem runt bröstet. Jag vandrar så på sandbottnen tjugofem meter åt ett håll och tillbaka, gör simrörelser med händerna. Simlärarinnan har en viss humor, märker gången på bottnen, ler, säger till, men kan inget göra åt det hela. Efter simlektionen, som är tänkt att leda fram till tagande av Järnmärket = 50 meters bröstsim, beger man sig hem. Jag märker att mamma inte tycker att utfärden är rolig. Ofta tänker jag på att mamma så sällan tycker att något är roligt. Det är min stora sorg. Hon tycker bara det är roligt med nya kläder, och när någon säger att hon är vacker. Något annat har jag över huvud taget aldrig märkt att hon uppskattat. Mamma tycker till exempel det är tråkigt att laga mat. Allt är tråkigt för mamma. Hellre diska. Hon tänker så bra då, säger hon. Detta utgör ett problem för mig, som märker att inget som jag själv gör faktiskt kan glädja mamma. Jag är duktig på att rita. Men Mamma konstaterar bara kyligt att jag inte har färgsinne. Ibland, när inte Göran eller Hans är i närheten, förlorar tillvaron på landet sin charm. Ihågkomstens trädgård känns som ett fängelse, och Jag längtar bort. Då plockar jag bland mina serietidningar och sina små böcker. Vad för slags fängelse är denna trädgård?
Jag har tillsammans med Hans en dag på vägen ner till affären träffat två andra pojkar, varav en har ett ärr över munnen, och följer med dem hem till ett hus som ligger i en backe uppåt Hornasjön till. Där råder en annan stämning, och huset är av modernare snitt, och mäniskorna där är präglade av vitalitet och påhittighet. Huset är lågt, med fasad av grå plattor, har massor med rum, snyggt färgsatta, och trädgården är färgsprakande och proppfull med nya saker, gräsmattan illgrön och som ny, och på den står ett jättelikt växthus, och där finns i deras trädgård massor med leksaker och cyklar, och allt är nymålat, och det tycks som om man här har hur mycket pengar som helst. Och glädje. Hemma hos oss finns ingen glädje, bara hjärtlighet. En tom hjärtlighet.
Snart sitter jag och Hans med en av pojkarna, Orvar, mitt i ett litet låtsasland invid ett bergsparti fullt med tennsoldater och skapar en batalj mellan två arméer. Jag blir av någon anledning gråtfärdig vid tanken på att jag kanske beter mig fel under leken. Snart återvänder Jag och Hans neråt vägen till våra enklare hus och lekplatser, under det vi samtalar om de färggranna soldaterna, hästarna och kanonvagnarna och de små husen i mossan. Jag tänker att jag inte vill bli som Orvar med den kalla blicken, och att livet kanske är bättre i stan. Allt är bättre nån annanstans.
Väl hemma i trädgården sitter jag på samma trapp som mig själv i västersolen och funderar. Jag spanar …. Troligen efter prinsessan. Jag böjer huvudet långt ut över grinden. Spanar och spanar.
Jag får en idé, rycker till och min kropp blir mjukare och livligare. Nästa gång jag lutar mig fram är armen med, och jag vinkar glatt bortåt stigen. Det syns fortfarande inte en själ, - allra minst en sagoprinsessa. Men jag är igång. Jag har lyft ur mig själv och placerat halva mig i den person som ”kommer”. Jag är nu empatiskt redo för den kommande. Jag har så att säga ”gjort en sädesfält-himmel” på det mänskligt interaktiva planet, och efter det jag nu vinkat glatt förgäves ett slag, så är jag i alla fall lite mer tillfreds med min väntan, då jag där förutsåg mötet, och övade mig i flertalet känslor. Om jag låtsade att prinsessan kom vet jag inte. Om hon fick ett namn vet jag inte. Men detta hände alltså inte. Jag stod stilla och stumt, utan att lyfta någon arm och stirrade efter henne, prinsessan, ungefär som hon fanns målad i boken, den romantiska, Den förtrollade hatten.
Stora åskmoln närmar sig nu plötsligt från alla kanter. Snart öser det ner, och jag och jag flyttar in. Jag ser hur mamma går ut på trappen och spanar mot skyn. ”Jaha, nu blir det åska igen.”, säger hon, glömmer att massera sina höfter. Mamma är oerhört rädd för åska, och när åskan snart kommer så dra hon fram en stol mitt i rummet, långt från alla elledningar och sätter sig där, med händerna ängsligt i knät. Åskan är bara att genomlida. Inga böner. Bara lidande. Det åskar ofta och länge och ibland slår åskan ner i något träd på berget eller så, men aldrig har det varit nån eldsvåda här. Det regnar för mycket i denna skog. Regnet brukar komma samtidigt med åskan. Ösregn. Jag låter mig svepas med av rädslan. Jag drar en stol intill mamma, och där siter vi. Göran ligger lugnt ovanpå i en av de två skåpsängarna och läser nu Nyckelmagasinet ( ett kriminalmagasin ) i skenet av en läslampa som är klumpigt monterad av min otekniska pappa i sängens gavel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar