Summa sidvisningar

måndag 27 mars 2017

Greve Vaktel, en roman. Kapitlet 6.




Kaptenen är alltid ensam.

     Morgonen därpå visste alla om det. Jag gick ut på en promenad på denna , den tredje dagens morgon. I släptåg hade jag Gråast, den äldsta vargen, varghonan, som väl tyckte att jag behövde beskydd…..
Mitt läge var nu försvagat p.g.a. Petronellas seger, och antingen väntade jag på att något oväntat skulle hända, enl. doktrinen som har anor från Aristoteles mindre kända sentens:" Det är sannolikt att det osannolika någon gång inträffar." eller så gör jag något oväntat själv. Då kom jag på mig med att stå och gräva med foten i det svarta vulkaniska gruset vid sidan av min gångväg, alldeles intill en rhododendron och en stele med inskriften: "Till alla er som slänger en sten.". Min tå blev härvid vrickad och jag var tvungen att haltande, med hjälp av gående på häl ta mig hem igen. Jag var dömd till länsstolen. Och vad hade man där att göra om inte för att tänka över varför man satt där man satt.
       Elim serverade varmt te´. Kaffe var det inte tal om.
     ”Varför i all sin dar lyder ni just mig?”, frågade jag, ur balans och trött som jag var och med drömmarens osvikliga logik.
    ”Det finns säkert en anledning.” svarade Elim.
     ”Vad menar du med det?”
     ”Ja, att det kanske finns en.”
     -”Va?”
     ”Anledning.”
     Nu knirkade jag till i stolen av häpnad. Här krånglade man till det.
     ”Nu vill jag höra hur du menar, käre Elim.”
     Jag lade till vänligheten i manipulativt syfte, vilket Elim genast märkte. Han tyckte annars om mig.
     ”Ja, jag finner ju praktiskt att lyda er, men varifrån idén kommer, det vet jag inte. Och kanske inte ni heller.”
    ”Nähä. Sa jag. - Så ni vet inte varför ni gör som ni gör?”
    ”Nja, dels, dels.” Mannen var blixtrande intelligent.
    Nu funderade jag ett tag. Pysslade med gojan som låg i sin kartong och tittade ömsom på den ena ömsom på den andre. Som av roat intresse, eller inte…. Som om också den bollade med en anledning.
    ”Säg, Elim. Kan ni inte fråga mig något som ni vill veta lika hett som jag?”
    ”Jo, men så smart!”
    ”Nä, fråga på! Jag ber om det.”, menade jag, låtsat infantilt.
    ”Varför tillåter ni er själv att bestämma här?”, frågade Elim.
     Nu var det verkligen illa att jag hade skadat min tå och hamnat i länstolen. Varför i helvete skulle man tänka så mycket. Är inte makt en ren fantasi? Det är nu inte fantasin som styr tanken, det är möjligheterna. Och när de senare är begränsade, då rinner tydligen frågorna till på det mest konstiga vis. Och sanningen är en kombination av ren fantasi och brist på densamma.
     Jag bad nu Elim att öppna kontorsfönstret för att släppa in lite sommarvärme in i slottet. Slottet var egentligen inget slott.
      Utanför kvittrade en sparvhök.
     ”Jag bestämmer naturligtvis just för att ni vill det!”
     ”Nja.” sade Elim. Och fortsatte: ”Vad är hönan, och vad är ägget?”
      Nu tittade Elena in med några klenetter. Hon sjöng lågt: "Oh, what a wonderful morning…."
      En sån dum sång!
      ”Nä, detta går inte! Sa jag.” ( Och det var ju uppenbart att Elenas handling hade avgjort det hela.) ”Nu skall vi inte grubbla utan ta saken i egna händer. Jag är inte intresserad av småsaker. Den som inte tänker "en gros" kommer aldrig nån vart!”
     ”Men ni kan väl svara!” Insisterade Elim, oförskämt. Pramalan skulle aldrig sagt så. Pramalan var mer en omtänksam typ. Elim var näsvis och klok…
     ”Jag tar mig rätten, där ingen annan tar sig rätten. Vill du kanske ta över, Elim?”
     ”Nej , nej, på inte sätt. Hur skulle jag kunna det? Då kommer jag ju i samma sits.
     ”Ja, varför inte. Du som är så klok?!”
     ”Nej, jag skulle aldrig kunna försvara det valet inför mig själv. Svarte Petter vill jag inte ha.” sade Elim och vände på klacken och lämnade mig med Elena och gojan.
     Jag satt som förlamad. Elim hade förklarat allting så elegant och samtidigt så tarvligt. Makten som Svarte Petter. Vinden rörde om lite bland pappren på bordet. Gojan muttrade och Elena lallade.
    ”Vad talar ni om, herr Greve?” frågade Elena.
     Jag såg på flickebarnet. Vad skulle bli av henne. Skulle hon bli lycklig, lyckligare än jag. Vad skulle hennes lycka bli…..?
    ”Asch, strunt och politik.”
     Elena stödde sig med båda händerna mot bordskanten och såg mig i ögonen och frågade:
    ”Kan jag inte få en hund?”
     Jag svarade undvikande på detta, sa att vi bodde på en enslig ö, och bad sedan att hon skulle leda mig ned till slottssalen.
    "Kaptenen är alltid ensam." tänkte jag då vi långsamt tog oss ner för trappan.
     Pramalan höll på att laga flygeln. Det var trevligt med en praktisk person. Petronella oroade sig för sina föräldrar:
     ”De är så svaga.” sade hon sorgset. "Så klena så.."
Jag skämdes över att inte ha besökt dem. De var ju sannerligen också människor.
     ”Vet de vem som är greve?”, frågte jag.
     ”Javisst, det är klart. Jag har sagt att det är Ivan den förskräcklige.”
     Hon log härvid. Jag avvisade hennes leende.
     ”Ja, idag blir en rolig dag.” sa jag rakt ut i luften, begrundande att det just var jag som valt att bestämma allt på ön. Tills nån annan gjorde det.

     ”Att laga en Steinway”, sade Pramalan , ” är inte det lättaste.”
     Med en smäll lossnade just då en tangent och flög i en båge över rummet och landade på vargen Grå, den minsta, som ryckte till och ilsket förvånat betraktade Pramalan. Denne ursäktade sig inför vargen, som då åter slöt ögonen.
     ”Tänk om jag är med barn! ”, sade Petronella plötsligt.
     Hon hade faktiskt en egenartad förmåga att själviskt tänka mest på sig och de sina.
     Elim smög tyst i gallerierna och iakttog en obehaglig Savonarola-tystnad. Men Elena började gymnastisera på golvet. Hon hjulade fram och tillbaka.
     ”Nu är det väl dags för lektion, Pramalan?” sade jag..
     ”Det är Elim som har hand om filosofin.” svarade denne.
     ”Jaha. Elim! Filosofi! Kunskap är nyckeln till allt ont.”
     Elim masade sig fram till soffgruppen och satte sig i en blå fåtölj.
     ” Ja. sade han. Då börjar vi. Vi börjar med Sokrates.”
     ”Varför det?” undrade Elena klokt.
      ( Så klokt man nu kan undra. )
     ”Ja, det är arbiträrt.”
     ”Va? Arbi va då?” undrade Elena.
     ” Vi måste ju börja nånstans. Och Sokrates är väldigt bra, eftersom han är dubbel. Det är bra att börja med en dubbelhet, i sin tur, ty då tar ämnet aldrig slut.”
     ”Dubbel?” undrade Petronella, tvekande, men ändå inträngande på något sätt.
     När jag märkte att det filosofiska samtalet startat ( med undran, som sig bör …. Oh, ljuvliga undran …. ) smög jag mig långsamt, om än med svårighet, ut ur slottet och satte mig i en av de portugisiska solstolarna.
     Det gladde mig att jag svettades. Den som svettas, den lever.
Över mitt huvud utkämpades en strid mellan en kondor och en röd sparvhök.
     Jag iakttog de olika metoder som antagonisterna använde. Det visade sig att kondoren använde sin tyngd mot sparvhökens kvickhet.
Jag såg det – åter - som ett tecken (!) att kondoren vann genom att helt enkelt trycka till sparvhöken till marken i ett 50 meter långt nedtryck. Jag applåderade och sparvhöken … den dog och blev sedan soppa åt oss, eftersom Pramalan snabbt var framme, viftande undan den häpna kondoren med en påk.
     Sen måtte jag ha slumrat. Jag var psykiskt uttröttad. Jag märkte inte att Pramalan lade en filt över mina ben och stoppade om mig. Jag såg inte hans ansikte. Jag var inte där. Jag sov, och i min drömfantasi och där red jag på en stor noshörning ut och in i Niger. Otaliga gånger vände vi in över gränsen till och ut över gränsen från Niger, som vi trodde var ett land. Nu är det en flod, men vi trodde det var ett land.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar