MUSÉUM. Caput II

                                                    MUSÉUM. 

                                                  Caput II.

         Locatelli och jag befann oss i kapprummet, dit inga andra sökte sig, eftersom de flesta människor i ankomsthallen ju var inriktade på att ta sig genom svängkorsen och förbi biljettmaskinerna och in i muséets utställningslokaler, där ju tavlorna bevars fanns. Så vitt man nu visste och förstod.

        Kapprummet tillhörde de delar av muséet som undgått restaurering. Ja det var skäligen slitet, och dessutom hängde här i långa rader, dubbla rader, kvar gamal kappor och rockar från folk som varit på muséet genom tiderna, men som glömt kvar sina ytterplagg. De hade även i vissa fall, syntes det, glömt sina paraplyer, sina bottiner och även här och där diverse påsar och även några små dragvagnar.

       Till skydd mot allt larm ute i entrén, som ju är en gigantisk marmorhall, så tog vi oss för att träda in bland kapporna för att där skapa oss ett litet rum som var tyst nog för att vi skulle kunna samtala obehindrat. Att detta behövdes, det var vi båda medvetna om, ty vi hade, vår vana trogna, inte några biljetter och hade inte alls för avsikt att köpa några heller. Så vad vi nu skulle göra upp var en plan för att ta oss in utan att betala.

       Smitandets konst är ädel, och den är tillika lustfylld. Således var det under ideliga leenden som vi framlade våra funderingar för varandra om hur inträdet skulle åvägabringas.

      Här måtte nu en högre makt ha njutit så pass mycket av vår godhjärtade glädje att denna makt beslöt att träda in i handlingen. Ty vi hade knappt öppnat munnarna förrän vi hörde ett gigantiskt brak. Braket skakade byggnaden något och vi rusade fram ur kapptältet och fann att en del av golvet gett vika i kanten av entrévången, rätt långt bort ifrån där vi stod. Två människor hade följt med och man såg nu endast deras festklädda överkroppar ståendes käppraka upp ifrån en lägre nivå, dit golvet således flyttats.

       Här behövdes nu inte mer list. Locatelli och jag gick beslutsamt mot strömmen av nyfikna människor som med sina telefoner skulle fotografera golvraset, och bara en minut därefter befann vi oss bakom en staty på våning två.

Underifrån, nere vid entrén, dit vi inte längre kunde se, ropade securitasvakterna hetsigt: Hugg i! Lugn! Alle man vänta! Det blir er tur!

        Då hördes en gäll kvinnoröst:
-         Rasar det mer??? Kan det rasa mer???? Kan det vara ett terrorist dåd?
Nu hördes ett mummel och en mängd spring. Folk lämnade nu byggnaden och securitasvakterna ropade: öppna dörrarna, och det dröjde inte länge förrän det blev alldeles tyst i muséet så när som på skotramp från vakterna och dessas spekulationer kring hålet i golvet. 
 -         Vi låser. sa vakterna. Efter att de konfererat med en militär utanför så gick man till biljettflickorna och sa att muséet måste stängas p.g.a. golvras.
      Locatelli och jag drog oss in i en nisch bakom en gigantisk byst föreställande Julius Kronberg med palett och kunde se några vakter från de övre planen släntra ner mot entrén, för att således långt i förtid avsluta sina pass.Vi undgick upptäckt och kunde således förmodligen ostörda kunna hela dagen betrakta målningar ifred och ostört. Vi trodde inte att man alls skulle komma igång med att laga golvet samma dag som det fallit ner, men att på sin höjd nån ingenjör och nån byggmästare skulle komma för att inspektera det inträffade. 
-         Inte helt fel. Sa Locatelli, vars små tjyvögon lyste i halvdagern medan vi tog oss fram bakom den djupgröna statyn och sökte oss mot den trappa som ledde oss ännu längre upp i det olycksdrabbade muséet.