Om Gunnar Ekelöf, något om....
OM GUNNAR EKELÖF
I.
”Woe to the heart that has not
learnt while young
to put
it´s trust in life.”
( Axel Heyst i Joseph Conrads
roman Victory. )
Jag började min läsning av ”diktarpoeten” Gunnar Ekelöf för länge sedan....
a.
”…Skräcken av icke-jag” . .
. ( Jag vet att talet
om ”Evighet” och ”icke-jag” kan tyckas meningslöst
men det är meningslöshet jag söker skildra )”
( ADLOCVTIONES, ur
En natt vid horisonten,1930,1962.)
”/…/
den som partout skall söka alltings
mening har
för längesedan insett
det som i sig själv är någonting helt annat än
våta gummistövlar genom löv
/…/
Jag
önskar mig ingenting mer
Jag önskar mig långt bort
/…/
Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
Men är inte detta som är
/…/
Det enda som finns
Är någonting annat!
Det enda som finns
I detta som finns
Är någonting annat!
Det enda som finns
I detta som finns
Är det som i detta
Är någonting annat!
( O själens vaggsång
sången om någonting annat!) ”
( ur Gunnar Ekelöfs Absentia animi )
1.
.” Helig är Herren Liv, helig är Herren Död
i kraft av Herren Någonting Annat
/.../ ,!
Ensam helig i kraft av sig själv
är Herren Herren
Någonting Annat !” , ( gymnosofisten
)
”Det enda som finns/ i
detta som finns /är det som i detta /är någonting annat! ”( absentia animi )
Detta är mystikerns ”via negativa”.
Det föreföll mig länge, under
en intensiv läsning av Gunnar Ekelöf,
som om man inte kunde ”komma mycket
längre”, (sic!), som om all möjlighet till en bättre beskrivning av ett visst
romantiskt temperaments följder inte fanns. Dessa ovan citerade rader markerar
kanske också verkligen en slags slutpunkt
, där logiken, beskrivningsförmågan och iakttagelseförmågan, hos den som talar,
tycks driven till ett slut , i den sista, slutliga paradoxen.
Här framgår ett
radikalt, - åtminstone på papperet ....– förnekande av världen, ett uppgivande av sökandet efter något verkligt,
”eftersom det verkliga alltid finns någon annanstans. Allt skrivet utöver
detta, från Ekelöfs sida, måste betraktas som ett tillbakadragande av
ställningarna. ( Jag måste säga, att jag är förtjust i hans via negativa. Den
är så ovanligt rak, såsom nej betraktad.)
Han har låtit framgå en mystikers insikt om det som finns, och slagit fast att
det är ouppnåeligt. Jag frågar mig, med
hela Ekelöfs diktning hypotetiskt tagen
som en kontinuitet,( monolog ) om detta sätt, som citeras ovan, var det bästa
sättet att beskriva insikten om Någonting annat. Och jag frågar mig om det i
fortsättningen, i t.ex. samlingen Diwan
ur Fursten av Emgion., har kunnat
beskrivas ännu bättre. For att fortfarande lämna fältet öppet, sa låter jag ett
antagande stå kvar om att man i alla fall kan fortsätta länge på mystikerns väg
till någonting annat, men att det är omöjligt
att beskriva det bättre. Det innebär ej att man måste se Ekelöfs författarskap
efter Absentia animi som ett retirerande på via negativa ,……..(
detta har påpekats förr, angående e.s utveckling. Jag rekapitulerar delvis
kända och uppenbara tolkningsreaktioner, - men jag har ett övergripande syfte,
i denna skrift om monologen….)… ett baklänges nej.
2.
Sent på jorden ( 1932) Sent på jorden är en kraftfull (!)……
(enl. uppgift från e. - ”självmords-”)-diktsamling som lyser i frånvaro av den
riktiga ( - den i livsmonologen senare så frekventa - ) tematiserade ritualiserade problematiken om det att vara
utanför. Sent på jorden är svart och
röd, skulle man kunna tolka till det. Den är vänd mot död, förruttnelse och
förintelse, :”ge mig gift att dö eller drömmar att leva.” ;det är inte tal om
att ….försöka leva. Men:
I skymningen
kastar en slöja över in slitna förtvivlan/.”,”... hjälp mig att söka ,hjälp mig
att söka för kärlekens skull .../ hjälp mig att söka min egen snäcka , som
försvunnit i oändlighetens hav !.. .” ;
diktaren är naturligtvis alls inte obekant med sökandet efter…. denna
livsmening. Tvärtom, alltför van. Ofta nog i dennna samling är metoderna
drastiska. Vem glömmer fanfar efter
att ha läst den? : ”skär upp magen skär upp magen tänk inte på morgondagen ”……
De existentiella recepten hos
Ekelöf. …röjer ju ändå , så att säga ,….. en betydande friskhet: ” krossa
bokstävlarna /.../ jag och svindel du eller aldrig nu eller aldrig”, uttryck som blivit moderna
svenska klassiker vimlar det av ……- dödsbilder finns ett halvdussin ,
outsägligt vackra. ” kärleken mellan romeo o juliet gestaltas drömlikt, och
innehåller ett viktigt litet ord : ”vi sakta föll mot varann i mörkret , länge
och viljelöst utan att någonsin mötas dedikation ( 1934) I dedikation
finns, så att säga, problematiken eller dess bakgrund i stort utbildad. I den
inledande titeldikten står:
”skall själarna falla i
sanningens våld /och kropparna brinna i kärlekens eld då den tiden kommer / en
gång. Då den tiden kommer skall vi få kraft att leva varandras / liv och rätt
att leva vårt eget. ” Har ställes krav på rätten över oss, och rätten i oss.
Krav som inte löses genom ett val, utan genom att någonting utanför oss
ändrar våra betingelser ; då först får
vi kraft att ”leva varandras liv” .. Kanske e. menar att vi själva , varav han
är en del, skall skapa sanningens våld. Det framgår att han vill göra ett
försök, i medvetenhet, ( ett tidstypiskt ord ) med hat till den förkrossande
allmänna dumheten, ( ett för e. ständigt uppdykande hatobjekt ) ,till staten
och lagarna, familjen och kyrkan, lögnen och rädslan.”( jfr. i första hand Ekelöfs Samlade dikter i Bonnierupplagan, 1965.innehållande den
tidiga ,och den mogna, men inte den sena delen av författarskapet. Skärvor av en diktsamling (1927-28; Sent på jorden, 27-31); Dedikation (1934); Sorgen och stjärnan (1936);Köp
den blindes sång (1938); Färjesång
(1941) ; Non serviam, (1945);Om hösten (1951); Strountes , (1955); Opus incertum, (1959); En mölnaelegi, (1960); En
natt i Otočac, (1961);En natt vid horisonten (
1930,1962 ).- Det är dessa samlingar jag behandlar under avsnitt a.. Under avsnitt b. kommer så de sista verken, Sagan
om fatumeh och Diwantrilogin om
Fursten av Emgionn , här att tas upp. )
-----------------------------------------
I den första av de tre
elegierna, i Sent på jorden, nr I, en av dem till Stagnelius , skildras hur någon med ångestfylld sorg frågar vågorna
vem de gråter över. De gråter över en , som drömde ”bort sin dag med vallmostav
i handen.”. Hans ande drevs ut till
evighetens rand , han lät sin tanke sväva bort mot det som ingen äger, drev
bort sin längtan ” som förbruten glädje”, och sände den att vakta horisontens
moln :
”Nu växer stjärnor i de g1ömda stegen ./ Och fallna stjärnor gömmer sig i
ödets dal / Och ödslighetens hydda vittrar in i tiden./ Som lider framåt utan
orsak eller mål./ Säg bittra vågor, gråter ni för mänskan eller guden? : säg
vågor, ni som sköljer undan bådas dolda spår. Ty, säg vågor ni som döljer allt som skrivits , I livets
vatten och i tidens sand.” - .Förbruten
glädje, att skicka bort, var det hans förbrytelse, eftersom .. ….ingenting blev
kvar, bara förvittring och gråt och bitterhet. Stjärnor växer i de g1ömda
stegen. Stjärnorna växer i något som är glömt, och kanske bara drömt, de växer
i drömda , drömda spår. Oändligt drömda spår.
Det är ju alldeles omöjligt att stjärnor kan växa i en människas spår,
och när det omöjliga är skörden, så är ”den ingen”……. Han, den person som
skildras i dikten, - vår Stagnelius
kanske -, han drömde bort sin dag , men något man kan läsa ut ur dikten är, att
han också drömde bort sin dröm….. - Och ödsligheten lider framåt utan orsak
eller mål. I elegi II talas om att
åter igen själens grymma längtan lider skeppsbrott. Detta ar en del av bakgrunden,
en del av hindret för människan i kampen för att välja sig själv.
Utanförställningens ( egen ?) rymd. En av Ekelöfs många sånger för att döva
smärtan heter just så. : Sång för att döva smärtan. Hur skapar han dessa
materiella trösteföremål ?- De rymliga
tidsstillorna , utåtvändorna. Genom att själv vara tidens fånge och sin egen
fånge och fångvaktare? Jorden som moder.
Alla utanförställningens, alla den negativistiskt bestämde romantikerns
symptom finns i dedikation. Där finns
längtan: skönhet, bortom- och dödslängtan. Behovet av tröst av materia.( jfr. Skogsrå och Sång för att..
) Och paradoxen:
”Frågar du
henne det som du helst av allt ville veta /ger hon dig sanningens svar - din
egen fråga tillbaka. ”- Det är ett ytterligt behagligt språk – där han
konkretiserar det abstrakta på demagogens vis , och abstraherar det konkreta –
( Man kan här jämföra, om man vill vad Staffan
Bergsten och Kjell Espmark
insiktsfullt och skarpsinnigt , och ofta med historisk känsla ,skrivit om allt
detta….), denne Ekelöf ger oss, med detta melankoliska , stränga budskap prov
på en romantikers vila. Som..”krigarens vila”, hos Chr. Rochefort….
3.
Ansvaret är
upphävt, i paradoxen. .-. sorgen och stjärnan ( 1936 ) Om nu läsaren är hemmastadd i Ekelöfs
diktning har han eller hon för länge sedan märkt att jag inte med någon form av
fullständighet behandlar ämnet. Maneret är ännu så länge skissartat. Jag vill
då passa på att understryka hur gränslöst ofullkomligt det jag skriver är i
förhållande till Ekelöfss diktning; att det är som att sätta en nålspets mot en
fälld jättefura, detta att plocka ut
något ur G.Ekelöfs dikter.
Att sedan den terminologi
jag använder ger intryck av ett friskt och hurtigt hit och dit, bort- och framdömande... av ”egenskaper hos
dikterna” ar naturligtvis bara en garant för att den inte alls är riktig-----.
Givetvis anser jag deras användande i detta sammanhang ändå väsentligt, annars
skulle jag inte skriva som jag gör , - jag har ju ändå ett vittomfamnande syfte
- , men allt står och faller på om också min läserska eller läsare haller med
mig i den dock ganska opretentiösa inställningen att: man måste börja ;-
någonstans och det är bäst att börja, där man tycker att man kan säga något. -
Om Gunnar Ekelöf vet jag ju intet!.
Allt står och faller på livsvalet, inte sant ?… Eller.. Men jag har- fundamentalistiskt nog - valet ,- denna kris, och livsmonologen, - ty
jag ser ju , i alla fall, vad människan
har skrivit i publicerat skick …,- som centrum för mitt ämne.) I Sorgen och stjärnan är det rentav för
mitt ämne tillämpligt att ansluta mig till den uppfattning som har framförts om
e.s diktsamlingar - att de skulle vara antitetiskt ställde mot varandra. ( Oh,
alla dessa kompositionsprinciper, all denna dialektik…) Ty om det i Dedikation framträdde alla symptom på
utanförställningen så grips vi i Sorgen
och stjärnan av en vilja att lösa
problemet .
Färjesång (1941):
” Jag sjunger om det enda som
försonar, det enda praktiska for alla lika: Hur sällan mänskan äger makt att
avstå makt! Att avstå tiga och talan, avstå - det enda som ger makt. Det ger en
viss makt, men den utanförställdes makt, att bedöma, se och iakttaga, men utan
att ha ,uppleva och äga. Och Ekelöf skriver också: ”Endast som vittne är
människan till ”. Ekelöf hävdar att människan ar en valplats for kraften och
svagheten.” I verkligheten är du ingen.” ------ Leker E. med ord? En dum, en
påfallande naiv fråga men jag – med mitt högre syfte - skall innan jag
fortsätter med att kommentera inledningsdikten Tag ock skriv dra fram något av e. s stora allvar ur de andra
dikterna i Färjesång, for att belysa
existensproblematiken. Alldeles från no.11,
i ännu ett av de otaliga försöken att leva, - även om man ingen är, beskrivs så
här : ”Inte dödslängtan / men lära sig
använda döden: Utan att döden funnes / levde ingen. / Inte livsdyrkan men lära
sig använda livet: / den som verkligen lever , är som vore han död .” Här kan
man uppfatta en syn, som är motsatt den
vi ser ovan i raderna: ”endast som vittne är mänskan till,/ att avstå jag och talan det enda SOM ger makt.” - Detta
visar e.s pendlande mellan livsvilja och accepterande av utanförstallningen . (
Poemet fångar är ytterst och märkligt ohomogent. ) I Jag tror på den ensamma människan , vad är hans hållning där ?
Ensam, reflekterande eller rent av utanforstående?”Att vänja sig vid sig själv, att vänja sig av med sig själv.”
Är det som att måla in sig i paradoxens hörn, eller att fly ut ur logikens kvävande
grepp…? , Medvetenhet ? Dikten är öppen…… ( Det
finns någonting är en Någonting annat -dikt, en frids- en ” I ro” - dikt,
en flykt dikt, till den stora Modern någonannanstans... .) Det slår mig plötsligt,
att det saknas humor, sann humor, - men visst inte osann - , hos Ekelöf..
4.
Demon och ängel. Själviakttagelsens själv och iakttagelse.
Felet med humaniteten. Ekelöf
demonstrerar sin allt eller intet-syn,
och …..någonting-annat-synen ( släkt
med den förra): ”Felet med humaniteten
är ansiktet i lönndörren. /…/ Det finns en skönhetsfläck i allt,/ det enda
verkliga jag sett: Jag håller mig till den.” ( – man undrar som läsare : Är det
återvändsgränd eller öppning, eller återvändsgränd i öppning, eller öppning i
återvändsgränd eller återvändsgränd i återvändsgränd……….. det är i språkets
rytm, i ordberusning, man vilar hos
Ekelöf.., …)
Den enskilde ar död . - denna dikts mening är fördold för mig. I den mening en dikt brukar ha
en mening för mig. Jag skriver ner det ändå. ,-
Så till Tag
och skriv. I-V,:”Jag sjunger om det enda som försonar,/ det enda praktiska,
för alla lika:”(s.121.) Bortom gott och ont, den genomreflekterade, den illusionslöse?…….:
” den
skönhet jag hittills sökt var trampolinens gungning /den klokhet jag hittills
trott var hopparens feghet /men den som vantar försonad, han är en oförsonad./
den som vil1 frälsning, han ar en redan fördömd./ Förnekelse. Nej, den djupaste
tro, /den som kan vinnas först när man
ingenting tror, ” - detta är icke Sören Kierkegaard,
han skulle aldrig skriva under på detta….. -;-
jfr. Ekelöfs på annat ställe uttalade credo quia absurdum,- som
inte var i överensstämmelse med S. Kierkegaards
eller Q. S. F.Tertullianus´ inbördes
olika tolkningar av samma sats ------, Paradoxtro?: - Ekelöf skapar
paradoxer, - han tror inte på dem,
- han tar isär paradoxerna själv, också….
- paradoxen, den som kan ägas först
när man vet eller valt : Jag ljuger inte, det ljuger inte i mig och sanningen
är mig fjärran ( jag är mig fjärran ) Återigen utanförställningen : Jag överger
mig / såsom den sista råttan ett sjunkande skepp / ett brinnande vrak av vilket
djupet får sitt när /höjden får sitt,/…./
den hemlighetsfulla kampens stjärna,/ hon som osedd ar mäktigare an hade
sol och måne,/ hon som på en gång är enkel
och dubbel, dunkel och ljus , / på en gång . Inte i tur och ordning.”
Vad händer här egentligen ?……
:Paradoxen är det som verkligen existerar, men som inte är synligt!
”Liv är kontrasternas möte,/ liv är ingendera parten. /Liv är varken dag
eller natt /men gryning och skymning./ Liv är varken ett ont eller ett gott,/
det ar mälden mellan stenarna. / Liv ar inte drakens och riddarens kamp, /det
ar jungfrun. ” - Senare i dikten framkommer en tankegång som pekar på att det
snarare skulle heta :Livet är inte draken eller riddaren, utan kampen. Men som vanligt, när det gäller
Ekelöf ,så är det inte heller så heller, - utan någonting annat. Men inte
heller så. Att livet bara är något annat. …..( Det är över huvudtaget väldigt
nyttigt, tankevakna-mässigt, att läsa Ekelöf.); -Det är på jungfrun kampen
lever, står det. Jungfrun är kampens attrapp.
”Jungfruns ängslan och flykt
ar svärdet och klorna. /.../ Hon dör i varje ögonblick, därför lever hon./ och
den som skall sätta livet till /är inte draken /och inte riddaren /men alltid
jungfrun.”
Så sätter livet alltid livet
till. Det oskuldsfulla , osynliga ” varken varken eller eller ”( Absentia animi ) .” O, djupa stiltje, höljd i storm! /.../. För den
som genomskådar kampen träder du fram.” .Det är varken gott eller ont som är (
i ) livet, som är meningsfullt ( det meningsfulla ).(Men det som är livet, som framträder for den som kan
se, det är besynnerligt att , se ):
” För den som genomskådar dig
försvinner du,
ty han försvinner i dig:
En port som öppnas, en vag som slingrar sig bort
på vägen en ensam gestalt som
avlägsnar sig.
Samma gestalt som vandrar sin väg
och försvinner,
åter och åter samma
som åter och åter försvinner:
Synvilla och parthenogenesis*.”
*( parthenogenesis = jungfrufödsel )
Han är en besynnerlig
konstruktör, så skicklig i hantverket.
I kategorier gör Ekelöf en intressant uppdelning av människor med
avseende på deras sätt att uppfatta godhet och ondska.
Kat.1. de som kan se att grått
ar grått ,
som ser otalet valörer
all sannings och lögns relativitet
dessa är: de ovanliga, naturliga,
indifferenta,
Kat.2. de som upplever gott och
ont som nerver av svart och
vitt, som medverkar, deltar i kampen
på liv och död,
dessa är: de vanliga, de icke likgiltiga, magnetiserade.
”De som går in i det minsta med
hjärta , själ och öde som insats.”
5.
,…….. Man kan om man vill se Ekelöfs utveckling – man kan läsa utan att snegla på influenser från de franska
förebilderna, eller genom att göra det, - ”sneglandets konst” är dock svår! -
som ett retirerande från en form av nihilism till en annan form av nihilism.
Man kan iakttaga hur oändligt mycket Ekelöf ger oss efter absentia animi, Men vart tog Herren
Någonting Annat vägen ? – åren har alltså gått…….En tanke är att vi kan se
en transformation av Herren Någonting
Annat, någonting annat-begreppet , till en större renhetsdyrkan ( Mallarmés ”pureté”, renhet…. ) där E.
nu projicerar ( jfr.Kjell Espmark, Själen i bild, (1977)s.152.- Kanske har det bara skrivits tre
väsentliga (!) verk om poesi i Sverige: Espmarks
bok, Bengt Holmkvists om 40-talet – se t.ex. antologin 40-talsförfattare red. av Lars-Olof
Franzén (1965),och Göran
Printz-Påhlsons Solen i Spegeln.
- De tre har i alla fall räckt gott för mig.), objektifierar vad han söker i en
figur. De två hänger ofta nära samman. Borthet
och renhet. Om vi ser i den ganska
bakåtvända Mölnaelegin , den
komplicerade Mölnaelegin, så bryts
där ut en längtan efter någonting annat:
” Kidet som diar en paniscas* bröst /eller enhörningen sökande skydd/ i jungfruns
sköte /O renhet, renhet! /. .../ Lågor som svedde / jord och luft till en enhet
/ O renhet, renhet!/ Allt som till intet ledde /Allting som inte skedde – ”.
(*herdinna.)
Dessa rader är vad som
kan beskrivas som längtan, i den Mölnaelegi som annars är helt
katastrofalt upptagen av tidsproblemet. Men - renhetslängtan skulle komma att
ta över att transferera den logistiskt dialektiska flykten hos diktaren Ekelöf.
Klarast lyser den i
våra ögon från den storartade D‾iwãn over Fursten av Emgio´n. ”Ordet henne är mitt mål” står det i det inledande
citatet till Fursten. Ordet henne,
….. ”Henne”.
Vi anar – påstår jag - redan en dubbel abstraktionsnivå i denna målsättning. Man kan läsa det som: det
finns ingenting att sträva mot, absolut inget verkligt, så jag gör ett val, jag väljer, hypostaserar, väljer och väljer att
ordet ” henne” finns, dubbelt ….. Jag
går, så att säga, med Ekelöf upp en nivå, … till ordet ”henne” hos honom….. Man
ber här – samtidigt - sig själv ! ,att
hålla ögonen öppna , för att försöka
bestämma om det är en hög eller låg abstraktionsnivå , som Ekelöf syftar till
att låta ordet fungera på. ( jag resonerar som om jag var allvetare om: diktaren Ekelöf vore allt, hela världen, men det kan vi ju ändra i manus
en annan dag, och hans värld är hans värld och den har vi – för en stund –
trätt in i .) Vad är nu detta, att Ekelöf väljer ” henne” ! Vem , om vem, vad ,
om vad, är det Ekelöf skriver om? Med en nästan religiös ton, …med nästan
religiös tyngd….exegetikern vaknar netop!
” Jungfru! Av törst
efter vatten ur dina händer /…. ”
.. Det är en jungfru. Vi kan se det som…. en renhet , för att börja se
någonstans. och vi vill ha vatten.
”Jungfru av tröst
Du som är Saknadens
av Ingen
som hade det varit Någon. ”
( Jungfrun finns redan 1930
i En natt vid horisonten, jfr.
saml.dikter,s.385.)
Så som jag läser detta, ( Jag läser ju hellre Ekelöf som prosa,- som ni
märkt. Prosaiskt. Utan den poetiska grupperingen, utan den poetiska ”bilden”,
uppställningen, där talet styckas onödigt…. Det skall ju ändå läsas högt, väl…
?) betyder det : Jungfrun för de, som saknar ingen, som om det hade varit
någon. - Jungfrun för dem som söker, som alltid saknar detta Någonting Annat.
Det ar alltså inte Någonting Annat
som Ekelöf beskriver, utan den som tröstar dem som söker det. Och är det då han
själv, är det e. som tröstar? Knappast,.. man kan säga ett både och: han
ställer upp ett litet problem, och skapar plats för tröst….. Vi visste egentligen
inte hur mycket vi saknade, innan vi läste e.s dikter…. Eller hur? Då kände vi
att vi öppnats upp för denna insikt, denna känsla och dessa ord, som nu bara
fortfor att flöda rakt in i det innersta, utan den minsta sidoblick, den minsta
antydan till tvivel eller ett undslippande av något slags ironiskt tonfall:
nej, det var exakt som det var! Detta var e.s stora styrka och hans drabbande
röst, - hans drabbning inom oss……Alltså:
åter: Men sökandet, ovissheten och förtvivlan beskrivs också; inte bara trösterskan
utan också det som sökes tröst för:
”Vill du ha denna lök / eller bara en skiva / Denna gåtas fråga /var mitt
livs fråga! /Ville jag ha delen framför det hela / eller det hela före delen? /
Nej jag ville ha båda / såväl delen av det hela som det hela / och att ingen
stridighet funnes i detta val. ”
Vad är det för rum de
skrivande skapar, som de sedan kan skriva i ? Märkligt, ty det är säkerligen
just detta dubbla man stiger in i. Ett skrivet skrivrum. ( Olof Lagercrantz bok om Ekelöf., Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (1994) ser jag som en vänbok. )
Jungfrun tycks också
underställd lidande, och tycks nära den blinde Fursten i och med det:
”Nej! Mellan dina aldrig
sinande bröst /vill jag lägga mitt huvud
/i svält! Är du Ensam, utan son / skall också jag vara ensam.” Hon är
också saknadens, hon har ingen son, utom alla de som, och Fursten, och om hon
aldrig har fått en son, så har
prolaktinhormon i alla fall sörjt for mjölkproduktion. En renhet. Vi skall se
hur e. förstärker renheten: Du tröstar mig du tröstande ….Hur? ”Ändå är du inte
– Vilken höjd av Vara!”
”Jag är - vilken låghet
/av någonting ännu oförbränt ”om har med menas att fursten skall nå en liknande
höjd, framgår inte men är väl knappast troligt.) Jungfrun är inte. ( Här är
icke något något annat, här är det icke, och är därför. Ty ändå – trots att hon nu icke är - talas
det om henne, som varande, som högst varande, stora i sitt vara, fyllande en
större, enastående funktion: Trösterskan. Kan vi få veta något om henne? det
talas så självklart om henne. Har hon ingen historia? ”Jungfrun som ingen äger,
/ som äger Intet ” Äger hon kanske det vi söker, men lämnar inte ut det, men
tröstar oss ,vi som inte kan få det?
” jungfru av Eld och av
Intet.”
Men , det sägs
tydligt!, - vi får inte fråga:
” - om vad som hänt mig /
fråga mig inte ” Då höljer hon mig försiktigt / i en vid klädnad / bäddar ner
mig …” Men hon, henne själv, får vi
fråga om henne? Fursten svarar i den
majestätiskt och skulpturalt sinnrikt uppbyggda dikten, som är byggd i sitt
inre likt ett kors: ” Kunde jag beskriva Höghet valde jag/.../ --- på annan
plats bar jag utrett hur det har är frågan om ett väljande att något finns, ett
slumpmässigt. Det går inte att beskriva henne. ” Du som har makt , att vara
foglig / att inte begära /att inte Vara /, vem älskar inte dig , som gör oss
fria från kärlek födelse, smärta , och död! Är det så att det som inte är,
genom ett val tagit gestalt för Fursten
för att trösta honom för att han inte kan nå Något annat. Är något annat
detsamma som Intet? -----( Så oförsynt frågat…..) Lider Fursten av att inte ha
kunnat nå detta, eller lider han av att vara fången, av att kroppsligt plågas?
Han är fånge i Vlacherne, sover med huvudet på en sten. ----. ( Vem är
”fursten”, frågade Östen Sjöstrand
en gång Gunnar Ekelöf. Denne berättade då , att han vid en bordssceans i
Marocko hade frågat:”Vem är jag?” - och fått svaret: ”Fursten av Emgionn.” ( Ö.Sjöstrand, Fantasins nödvändighet, s.72.)….. )
Han ( Fursten )har sett
förräderi, och den smutsiga lusten efter makt. har upplevt det möjliga onda
.Han är rynkig och ful. Han har undergått bländningsstraffet. ! ( Detta är någonstans
i Mindre Asien en gång… ) Märkligt nog tycks, - märkligt och märkligt -, ---det
mesta av hans problem uppstå i samband med den åtrådda frälsarinnan , henne. Detta ord ”henne”, och ordet ”hon” laddas med en mjuk tyngd , (
bl.a. när Ekelöf själv läser i inspelningar… ) , ” ta avstånd från mig / från
mig som söker dig!”. Den betungade, kallar han sig, stående på berget ödmjuk.
” O, låt mig värma dessa händer / ….. jag mättar min hunger med
hunger/ är så din mening / skall så bli min föresats”. Han stöper en kula åt
henne för att hon skall kanna vad döden av kärlek betyder. Men om bekantskapen
ibland är frustrerande ,så är den också säker:
” Sedan gick du efter att ha kysst mina ögon. ..”
Men knappast mer, av
det. ----”Hon ger inte, kan inte ge/ och däri ar hon ärlig / Den barmhärtiga
ger vad hon inte ger / vad hon inte kunde eller ville ge /…/ Den gåvan heter
Avstånd ,O du, som är stor i kärlek /...!” Jungfrun är för fursten en lärdom om
Intet, om avstånd och avstående. Genom att avstå vinner han henne, eller bilden
av henne, eller vissheten om henne? En som jag kallar min dotter leder en
bländad som ser. det var någon som var Ingen! Jag vet: en Dotter. . Fursten är
bländad. Men inte bländad på vanligt sätt,---- kan man tolka som hans
uppfattning.---- ”jag vet att det är verkligt att skönhet är ett vapen, som
slår furstar till marken”……
Vi kan ringa in
Furstens situation . …… Jungfrun framstår klarast i sista dikten nr 29. ,:” Moder av tröst / Du som har
Ingen /som väntar dig ingen /vars lilla ansikte/ sticker upp ur filten - / du
som har alla / Moder åt alla/ därför åt ingen/ Bröst har du som räcker åt alla
/Ensam / den enda för alla/ Du som ar utan /Du som är utanför .alla. ( Här är
”någonting annat” ersatt med ”utanför allt”,- men annars är det samma sång…)
Efter sitt livslånga författarskap med negationen i sin tjänst som sitt suveränaste medel till konstruktion , -
negation, upprepning, reduplikation, utan att någonsin släppa kontakten med det
konkreta, - Ekelöf är det sanna proffset, - jag
beundrar proffs….. - är det med en särskild kraft och färg som
Ekelöf kan personifiera i Fursten och låta Fursten vara och låta jungfrun vara
Ingen. På det sätt som Ingen och Intet uppträder i Fursten av E.
”Du som ar Saknadens av
Ingen ……. Ända är du inte ……, Jungfru som ingen äger , som äger Intet
….” ( med den dubbelhet som är erfordrad : vad är subjekt? )…….”därför att jag
inte fattar den verklighet som Finns”….. ”Du som har makt att inte Vara ” …..”
Det var inte din fot jag åtrådde/ men din fot i Hennes /vars steg leder till
Intet.” ställer det oss som inför en
lösning, ett slutord av samma slag som Herren
Någonting Annat, men nu………Senare i Livet är lösningen, i en profetisk
”kung- herakleitos” anda,: Intet.
6.
För Herren
Någonting Annat själv – den tidigare ”fursten” - fanns ingen tröst. Herren Någonting Annat framställs som en
grymt allt gäckande, osynlig mycket tyst
gud, vars lag gäller i all obegriplighet.” osedd, osynlig, förkunnad i
skrifterna /ändå överallt nämnd fastän obenämnd /överallt känd fastan
obekänd!” Grym som bilden av honom
verkar i Gymnosofisten är hans, till
alla givna villkor , i absentia animi
förföriskt lika en vaggsång ,( Ekelöf säger det själv:): Det enda som finns/ är
någonting annat! / Det enda som. finns / i detta som finns/ är någonting annat! / Det enda som finns / i
detta som finns / är det som i detta / är någonting annat./ ( O, själens
vaggsång /sången om någonting annat!)”.
----- Sålunda förefaller det mig som om Ekelöf har en oro som både kan väckas
och stillas, en outgrundlighet inför vad han inte fått kontakt med, på ett
pessimistiskt grundval. Någonting annat blir någonting annat, blir aldrig vad
det varit efter denna dikt …….dessa rader om någonting annat är så unikt öppna
och lättflytande, så oerhört bedrägligt oroande och rogivande. ”Någonting
annat”,… det är väl att ge efter……. ; Bleka, som en ordlek bland ordlekar står
några rader i slutet av gymnosofisten..
., Och ändå finns den största hemligheten / annorstädes bevarad , / alltid
annorstädes – ”.- Ekelöf byter ord : här är det allvar. eller här är det
…..ännu en lek. Eller ännu inte lek, eller inte lek längre…. man vet inte. men
de står ovanligt öppna, dessa rader. Efter att ha läst Furstens ”lösning” –
rättare: Ekelöfs lösning i och med Fursten -
så ser man dem åter stå ( återstå ) där, bleka, varsamma, öppna mot nya
erfarenheter, för envar …..utåt livet. Ekelöfs trösterska kan skönjas här , ty
lösningen låg kanske inte i Någonting annat.
------------
7.
Man kan här fråga sig vad
det egentligen är för riktning i
begreppet ”något annat” ??? . Vad är meningen
i begreppet ?
( Vi skall senare i denna
bok tala om punkter och riktningar, och får då anledning att tala mer om
problemet med denna kryptiska riktning….) ------Vad är ”något annat”? (…..Etwas anderes. Immer…etwas anderes ?
”Etwas als etwas”? ) Är något annat alls
någonting? Eller är det ingenting. Det syftar på det illusoriska. Eller är det
”det nödvändiga”. Men någonting annat är ju inte som Det Andra…. …. Det infinit Andra, - det cirkulära, det eviga….? Det
är här ändå då… svårt att gå förbi Fr.Nietzsche,
- en något mer kraftfull estet än Ekelöf, ( ”den komplettaste och
räddningslösaste estet som andens
historia känner/…/./.”enligt Th.Mann,
Nietzsches Philosophie im Lichte unserer Erfahrung, 1948.)-,
kanske en kraftfullare poet tillika, skenbart motståndare, men ändå – alltså - en frände , t.ex. i den
förres Anti-Krist, - förbannelse över
kristendomen ( 1888 ):
”Om man förlägger livets
tyngdpunkt inte till livet utan till ett ”hinsides” –ett Intet -, så har man också berövat livet som helhet dess tyngdpunkt.
Den stora lögnen om den personliga odödligheten gör slut på allt förnuft, all
naturlighet i instinktslivet – allt som är välgörande, som är
livsbefrämjande/…./.” Det är ressentimentets
– den borgerliga dygden - produkter som Nietzsche är ute efter att förgöra. Gilles Deleuze har talat om den dubbla
nihilism som finns hos N., ( Nietzsche et
la philosophie ( )) - hur N.
urskiljer den bedrägliga idealismens förräderi, och därför att den förråder,
nihilerar nihilsmen i denna idealism.
Gunnar Ekelöf är på ett
något vagare sätt också dubbel. Det är inte något annat, ty det är något annat
annat han söker. ”Varken varken eller eller.” Han låser sig inte i sin önskan,
- och liksom Nietzsche konkretiserar sig i Zarathustra, gör Ekelöf det i
Jungfrun, - som dock inte talar…..
Ekelöf söker. Lösningen,
- som om allting vore en gåta -,
detta är typiskt 40-tal, att söka så förtvivlat, var befann sig den lösningen ?
: Allting var längtan, - men det var icke då romantikens längtan, - 40-talet
hade en annan längtan…… ? - Jungfrun
som är utanför alla, är där ,…. Diktarfilosofen Ekelöf är inte speciellt
tidsbunden.
Gunnar Ekelöf undkommer
allt möjligt (?) – han balanserar alltid på gränsen till …. odåga ( borgarsonen) - ……
genom sin kamp och förmåga att gestalta – med eller utan stimulantia.
Han förenar känsla och tanke, sense and
sensibility, på ett ….( - om än inte ”lyckligt”, så dock - ) sätt. Ty
Ekelöf gör av sig själv inte två, inte två personer som talar med varandra,
utan en, som talar med sig själv…….
Det är det , som är den stora och svåra konsten i livets monolog, - i livet
som monolog.
Som en tysk
1800-talsromantiker skrev:
” Vi lever ( i stort och smått) i en kolossal roman.” (Novalis )
Inte ”The Truman show”-doku-såpa.
Naturligtvis är livet ingen monolog. Det är någonting helt annat.
Kommentarer
Skicka en kommentar