Spännande avsnitt från min kommande bok om Kafkas Amerika.
§9. Karl Rossmann bor hos sina bekanta,
fransmannen Delamarche och f.d. dansösen
Brunelda. Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket
omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta
kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika.
De är som hela noveller. ) Karls
irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i
oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!
I Bruneldas
och Delamarches våning ( det är
hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har
pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda
och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på
balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har
beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett
en byggnadsarbetarestrejk.). Karl
blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara
parets nye betjänt efter Robinson,
som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av
sin alkoholism. Karl blir
misshandlad, inte bara av Delamarche.
Totalt sett råkar Karl illa ut, blir
utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen.
Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K.
och lantmätare K. ) hamnar i
situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas
hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker
smärtan, förolämpningen? Karl råkar
ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara
och Brunelda. Det brister - för ett
ögonblick i Pollunderkapitlet - för Karl: ”” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” [1]
Karl
går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på
balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där undkommande alla krav, är
ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga
utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu … en balkong. (
Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de
drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är
som ett undantagstillstånd.). Men Karl
är i denna kravlöshet fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B.
och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar
till läkare.:
När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i
hemlandet.( Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som
barn blev utelåst på – men en
”amerikansk balkong”, en annan balkong.). Tillbakablicken är en ganska vacker
bild, men en mycket sval. Karl har
inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om
sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är
gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett
förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens
hos Brunelda. Balkongen – den
tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum.
Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen,
är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla
hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i
liberalismens eldorado. Livet som en
asyl.
På balkongen är han visserligen
nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs.
Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte
leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en
andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong,[3] skimrar
här förbi som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns
endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller
förfelade målet. [4])
Här kan man kanske stanna upp och betrakta den
egenartadhet som Karl Rossmann utgör
i förhållande till Josef K. och
lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks
denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och
han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden,
mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med
den 30-årige Josef K. och
lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser
efter nya möjligheter. Karl Rossmann
tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i
framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där
och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för
medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?
Är det inte ur ett grodperspektiv
som Karl – och andra kafkahjältar -
betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men
ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl
gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är
kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt
som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han
förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den
blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien. Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.
Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning
genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen,
frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda.) [5]
Karl
anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma, som är ofantlig, nästan "skenbar"
på äkta teatervis, med … Salvador
Dali-liknande [6]teaterpodier,
med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar, stående på podierna, där blåsande på
trumpeter.
Det är som det där vore en skog av
podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester,
eftersom Karl blir irriterad, och
lånar en trumpet i det han säger till en ”ängel" ! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen
förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.
Karl
menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det
skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra…..
Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en
kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande
med olika bakgrund o. ursprung.
Kommentarer
Skicka en kommentar