Summa sidvisningar

torsdag 20 april 2017

Spännande avsnitt från min kommande bok om Kafkas Amerika.



  §9.   Karl Rossmann bor hos sina bekanta, fransmannen Delamarche och f.d. dansösen Brunelda.  Detta sjunde kapitel i Amerika är mycket omfångsrikt, som en liten roman i romanen, och det var förmodligen med detta kapitel som Kafka insåg att romanen gled honom ur händerna. ( Kapitlen i Amerika är överhuvudtaget omfångsrika. De är som hela noveller. ) Karls irrande – ty det är hela tiden ett sådant - kan i princip fortsätta i oändlighet: han är bara sexton år, och inget tycks förresten egentligen hända!
      I Bruneldas och Delamarches våning ( det är hennes lilla enrummare, i hyreskasernens översta etage - det är hon som har pengarna …) utspelas inga större äventyr. Brunelda och Delamarche sover på en klädhög, Robinson och Karl tvingas sova ute på balkongen i förstaden i den varma sommarnatten, där de tidigare på kvällen har beskådat ett valmöte nedanför sig på gatan. ( I kapitel 2. har vi tidigare sett en byggnadsarbetarestrejk.). Karl blir då och då ganska så illa misshandlad av Delamarche, denne självsvåldige man, som vill att Karl skall vara parets nye betjänt efter Robinson, som tycks ha blivit sjuk av arbetet med att serva det egendomliga paret, och av sin alkoholism. Karl blir misshandlad, inte bara av Delamarche. Totalt sett råkar Karl illa ut, blir utskälld, förolämpad, trängd, fasthållen, slagen, utnyttjad vid en mängd tillfällen. Det är förvånansvärt hur Kafkas hjältar ( inte bara Karl, utan även Josef K. och lantmätare K. ) hamnar i situationer, där andra människor gör dem illa, och ofta har inte dessa Kafkas hjältar mycket att sätta emot. Och är det inte så att hjältarna rentav söker smärtan, förolämpningen? Karl råkar ut för kvinnor som plågar honom, fysiskt. Klara och Brunelda. Det brister - för ett ögonblick i Pollunderkapitlet -  för Karl: ”” Jag kan ju ingenting.”, sade Karl sedan han slutat sången, och med tårar i ögonen såg han på Klara.” [1]

         Karl går ut på balkongen ensam vid ett tillfälle hos Brunelda, och träffar där läkarstudenten Mendel. Karl trivs på balkongen. ( Han vantrivs inte. ). Han är där undkommande alla krav, är ingenting ( …. ) . Kafkas hjältar är ofta trängda, får nöja sig med trånga utrymmen, kanske en halv säng, en liten stol o.s.v., och nu … en balkong. ( Kafka beskriver ofta balkonger. Människor vistas på dessa, och det är som om de drar sig undan sitt liv ut på dessa. På balkonger finns sällan klocka, där är som ett undantagstillstånd.). Men Karl är i denna kravlöshet fri och kan skäligen lättad undan de tyranniserande B. och D. samtala med studenten på balkongen intill, denne som sitter och studerar till läkare.:

                               ”Det var en helt annan värld som han nu inandades.”[2]

          När Karl ser studenten börjar han tänka tillbaka på sina egna skolår i hemlandet.( Balkongen är ingalunda en böhmisk ”pawlatsche” – som den Kafka som barn blev utelåst på  – men en ”amerikansk balkong”, en annan balkong.). Tillbakablicken är en ganska vacker bild, men en mycket sval. Karl har inga djupa känslor för sina föräldrar, tycks det, hur mycket han än värnar om sitt gamla fotografi. Hans förhållande till den läkarstuderande studenten är gott. ”En helt annan värld.” Här har vi en transcendens (?), eller ett förebådande av det som sedan händer, när Karl i det s.k. Naturteaterkapitlet erbjuds en helt annan tillvaro än betjäntens hos Brunelda. Balkongen – den tillfälliga utanförställningen - är ett interregnum. Balkongen är pausen, fristen. Fristen, asylen, är vanligt förekommande hos Kafka. Detta är så mycket mer märkligt som alla hjältarna egentligen är skäligen fattiga på visioner och mål mitt i liberalismens eldorado.  Livet som en asyl.
        På balkongen är han visserligen nu utträngd, men här en frist i så måtto att här ingenting alls krävs. Balkongen är ansvarsfrihetens plats. Balkongen är en konstruktion som inte leder nånstans. Den hänger utanpå ett hus, och är just bara en andhämtningspaus. Ett helt liv, levt på en balkong,[3] skimrar här förbi som en absurd vision. ( Fr. Beissner menar att det hos Kafka finns endast ett tema, en enda underliggande ton: den misslyckade ankomsten eller förfelade målet. [4])
        Här kan man kanske stanna upp och betrakta den egenartadhet som Karl Rossmann utgör i förhållande till Josef K. och lantmätare K. . Karl Rossmann är en helt ung man, nästan ett barn, och ändå tycks denne inte vare inriktad på framtiden, inte planera, inte önska sig något – och han befinner sig dessutom i ”möjligheternas land”, frihetens ort på jorden, mitt i liberalismen – som vi nyss sagt – i Amerika. Annorlunda är det ju med den 30-årige Josef K. och lantmätaren, som är högst angelägen om sin framtid, och i varje ögonblick ser efter nya möjligheter. Karl Rossmann tycks i detta avseende befriad, utestängd från, en lust att se in i framtiden, patologisk (?) knuten till nuet, helt absorberad av det som är där och då. Har han riktigt fattat vad som hänt honom? Förstår han? Vad är det för medvetenhetsgrad hos denne godhjärtade pojke?
      Är det inte ur ett grodperspektiv som Karl – och andra kafkahjältar - betraktar allting? Ty han både betraktar, noterar och reflekterar mycket, men ofta mycket omständligt kring detaljer. Karl gör aldrig upp en rejäl plan över sina mål i Amerika. Hans planläggning är kortfristig. ( Även Kafkas egen planläggning för romanen visar sig succesivt som obefintlig. Han tycks söka skriva som det faller honom in. Och han förlyfter sig – som han säger. Han misslyckas med sin roman, anser han, och den blir aldrig klar. Han skriver sig aldrig riktigt in i historien.  Men … utgiven blir historien ändå, av Brod.
     Kanske bars han i skrivandet upp av ett absurt hopp, hopp om en räddning genom det absurda. Enligt dem Kierkegaardska tanken att räddningen, frälsningen, alltid måste komma så… , men bara …. om man tror det/vill det. I kraft av det absurda.) [5]
     Karl anländer i det nuvarande slutkapitlet i romanen till rekryterings-platsen för Naturteatern i Oklahoma,  som är ofantlig, nästan "skenbar" på äkta teatervis, med  … Salvador Dali-liknande [6]teaterpodier, med flickor, utklädda i vita klänningar till änglar,  stående på podierna, där blåsande på trumpeter.            
      Det är som det där vore en skog av podier, och en ofantlig orkester, visserligen ett provisorium till orkester, eftersom Karl blir irriterad, och lånar en trumpet i det han säger till en ”ängel" ! Han träffar Fanny som ängel. Han känner henne sen förut. Troligen har han träffat henne på en bordell i staden Ramses.
     Karl menar: "Ni blåser ju så dåligt allihop.", och visar själv hur det skall låta. Nu är väl detta ett löjligt och naivt missförstånd av Karl: det handlar inte alls om att blåsa bra…..
     Själva rekryteringsplatsen är dock eg. en kapplöpningsbana med bookmakerbås omgjorda till antagningskanslier för sökande med olika bakgrund o. ursprung.
                      


[1] A., s.72.
[2] Ib, s.192.f.
[3] På balkar. ( Namnet ”balkong”s etymologiska grund. )
[4] Beisnner, 1958, ss.13f.
[5] Likt Tertullianus, av S.K. mycket uppskattad kyrkofader.
[6]  el. Gordon Craig. -  Jfr. Ekbom, s. 107.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar