Kafkas ögon lyste...

 

                                     ENTUSIASM

 
                                     

                                                                     

DET BERÄTTAS OM Franz Kafka, att denne hade mycket lätt att bli begeistrad. Ja, man kan nästan vända på resonemanget och påstå att han hade svårt för att se någonting alls i det dagliga livet, eller i idéernas värld, som något ”normalt” eller ”alldagligt”. Redan ett besök på Posten, på postkontoret, fick honom att tappa andan i beundran över hur snabbt och lätt allt hanterades av personalen: kuvert flög hit och dit, och det tog inte mer en sekunder, så hade flera brev och paket redan hamnat precis där dom skulle! Kafkas ögon lyste. Samma var det när han gick på bio: aldrig upphörde han att vara som ett barn. Han kunde inte alls lugna ner sig inför miraklet med alla de rörliga bilderna. Så lyckades han irritera sin följeslagare på bion med att fårtga om man inte kunde STOPPA filmen, så att man kunde titta efter mer noga på några bilder som han tyckte var speciellt bra. Och under ett föredrag av antroposofen Rudolf Steiner, vars idéer om människosjälen Kafka – som ateist och anarkist – ansåg rent strunt, var det inte heller lätt för Kafka att sluta begeistras, då Steinder använde så hänförande bilder, när han talade om människosjälen. En kvinna som betraktade honom berättade efteråt för en vän, hur Kafkas ögon lyst som fyrar under hela föredraget. Så beställde författaren till Processen och Förvandlingen tid hos Steiner, för att kanske kunna få några ledtrådar om hur han själv kunde  må bättre psykiskt.  Genast vid mötet med Steiner kände sig dock Kafka tvungen att säga att han inte trodde ett ord på antroposofin. Snart, vid det närmare (!) personliga mötet, ebbade fascinationen ut och Kafka lämnade rummet utan att ha blivit klokare på sig själv.

Kafka sökte sig hellre till förstahandskällor, för att just också KUNNA entusiasmeras. Så var det till exempel så, att när Kafka med sina vänner ( han var familjekär och vänkär livet igenom, och hjälpte gärna folk gratis vid behov, som jurist ) åkte till Paris för att bese världsstaden, så förbluffade han återigen vännerna: dessa hade beslutat sig för att gå på Louvren. Detta lockade inte Kafka. Hela sällskapet var visserligen kulturintresserade, liksom Kafka, som läste alla nykomlingar inom poesi i Prag, och hade åsikter om alla. Men Louvren lockade inte. Så gick då kamraterna på Louvren, medan Kafka tog sig för vad han helst önskade: att gå på hästkapplöpning. 

Det verkar lika troligt att Kafka, när han på sitt stamcafé, bland vännerna på Café Arco i Prags Altstadt, blev entusiastisk när han första gången hörde talas om psykoanalysen. Inte förrän långt senare skulle han läsa några tunna skrifter av Freud. Men eftersom Freuds tankar var – redan när man hörde om den i andra hand – så präglade av det självklaras aura, och dessutom var så inspirerande och tillgängliga, för gemene man – som det tycktes, så föll Kafka direkt. Ja, faktiskt var det inte bara Kafka som blev entusiastiska, Nej: ALLA TYCKTES BLI SOM BARN!

I själva verket var det nästan INGEN som läste Freuds böcker: man gick helt enkelt på referaten och började omedelbart att psykoanalysera varandra, och tyda varandras drömmar, med särskild hänsyn till sina relationer med fader och moder. Freuds böcker sålde nästan ingenting. Men talades desto mer om. På samma sätt som inför Postkontoret, på bion, på Steiners föredrag och Parisresan, så var det själva förbluffelsen och begeistringen, som var det primära – och kanske nästan det enda - resultatet vid mötet mellan psykoanalysen och Kafka.

Och det tycktes som om Kafka hade en enastående förmåga att behålla – om än inte den första begeistringen – så dock minnet av densamma. Om så inte hade varit fallet, så hade Kafkas böcker inte sett ut som de gör! 

( Nu är ... förmodligen detta återgivande av ett historiskt skeende överdrivet, men, som Mark Twain sa: Genom överdriften kommer man närmast sanningen. )

Hur Kafka kom att integrera delar av psykoanalytiskt idéstoff i sina berättelser är en gåtfull historia. Det är den jag i min förra bok: Kafka och det Kafkaeska, har försökt reda ut. I denna nya bok är ämnet: Hur såg den MYT ut, som snabbt vävdes kring psykoanalysens människobild? Ty det är ju så i historien att vad som presenterar sig som vetenskap snabbt får ett magiskt skimmer över sig, och vad som presenteras såsom denna magi, det ses sedan snart som vetenskap.