tisdag 9 januari 2018

Ur Señor Gaffle och andra historier. Kommande verkstil av K. Genell.



I DET TYSTA.

 

[ passage ] Maret kunde inte sitta still framför TVn. Hon längtade alltid efter någon bedövande substans, helst en kraftig. Just som den kända skaldinnan Kristina Lugn, som Maret beundrade vådligt, hade Maret tidigt råkat få sin oro lindrad tidigt i livet genom Librium. Denna substans fanns inte längre att på världs vis få tag i. Den hade utgått ur sortimentet i Sverige. Allting som Maret gjorde, var som i ett dunkelt minne av hur fint livet var med Librium. Så irrade hon omkring i den lägenhet hon levt i i femton år och sökte den bästa möjliga tabletten eller tablettkombinationen. I garderoben hade hon tre ICA-påsar med tabletter, tablettburkar och lösa kartor med olika tabletter. Många mediciner var gamla och utgångna. Hon tittade lystet i vrårna i garderoben, spanade med en ficklampa. Hon andades tungt, och sökte tyst och länge. Såg på tablett efter tablett, burk efter burk. När Mia, hennes älskade, någon gång hade påpekat att hon inte hade någon distans till detta letande, log hon bara som hon inte hade hört, men medgav detta.

       Det fanns emellertid ett annat sätt att se på Maret. Det användes också av Mia då och då. Maret hade ingen självförståelse, och inget intresse av att skaffa någon. Hon var ett naturligt medium, eller ett onaturligt, medierat medium. Med detta kan vi mena att hon på ett omedelbart och kraftfullt sätt processade sin verklighet och sina känslor och såg till att de utan vidare spisning blev till poesi. En gång nerkastade var dessa Marets rader orubbliga. Absolut poetiskt gehör, brukar man tala om. Men Maret var såsom en stor bronslur varigenom livets ljud och bilder vandrade, dess lukter och dess känslor och sen rakt ner på ett papper genom en penna. Hon ägnade de skrivna raderna inte minsta tanke efter det var nedskrivna. Sen väntade nämligen nästa rader på att skrivas. Jo, hon kunde läsa dem högt vid de små festerna. ( Fester=supegillen.)

Ja, hennes intresse för poesi var till den grad naturligt och oreflekterat att hon inte kunde skilja den poesi hon själv skrivit ner på sina lösa blad eller i sina anteckningsböcker, inköpta i Pressbyrån, från de dikter hon kopierat in på bladen och i dessa små häften för att hon tyckte om dem. Hon skilde inte ett dugg på poesi av andra och sin egen. Hon såg inte någon skillnad på poesi och poesi. Hon levde i den vackra värld, där allt vackert är vackert, om det nu än är skapat med Librium eller utan, med rödvin eller utan, om dess skapare är död eller levande, från antiken eller från Göteborg.

     Bakom Marets breda panna, och ovan hennes buckliga näsa, där fanns det en hel och en för allom okänd värld, som bara var tillgänglig på det där märkliga viset, att den avslöjades genom dessa rader nedskrivna medan hon satt på huk vid soffbordet i en paus, en liten tidsstilla mellan tablettsöken. Som för Jane Austen, så kom allt till vid kaffebordet.

    Ack, om nu dagens offentligt verkande poeter blott haft ett uns av denna oförblommerade fräckhet att icke bara på detta sätt kunna, men även så lättsinnigt blott idka, och dessutom abolut ingenting däröver orda! Då mina damer och herrar! Och om nu Maret hade fått något publicerat! Men nej. Så blev det inte. Hon tillhör de som hemligen levt. Dessa är ju det stora flertalet. Men just hennes tysta röst klingar såsom en av de vackrare, ohörd bland de ohörda. Hon är en dånande Tystnadens kanon! Okonstlat bar hon sin talang. Hon var aldrig pretentiös. Givetvis. Hon hade inte ens startposition för att inta preciositetens pose. Hon hade omärkligt passerat alla möjligheter till att inta poser och alla tillfällen att framstå, Allt hon gjorde var att presentera ett resultat av en brand i hjärtat på ett skrynkligt papper, eller en brödpåse.

Vad man nu lär av detta. Jag lär mig ju det, att jag har träffat henne. Jag har läst dikterna. Jag kan vittna. [passage]



  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Art