tisdag 26 juni 2018

DEN BLÅ KATTEN.


                 DEN BLÅ KATTEN.


                                         INLEDNING.



               Det är något visst med stora kattdjur. Givetvis är det förstås så att alla katter är speciella, högst speciella, bland annat i sätt och utseende, sedda i relation till andra djur. Även små och medelstora katter har ju kattens mystik, värdighet och förmåga att hypnotisera gemensam med det stora kattdjuret, särskilt då det största av dem alla – i vissa områden – lejonet. Lejonet har dessa egenskaper, men högst poängterade, i en förstärkt grad alltså, så att man bör bedöma dem efter just det.

           Så kan man t.ex. tänka sig att lejonet är annorlunda än andra katter, och evolutionen – denna egendomlighet som ligger till grund för så mycket konstigheter – i dem har sett alldeles nya marker att utforska, i djurets själ, denna själ som så ofta får stå för sig själv på grund av sitt icke-materiella innehåll, som den antas äga.

           För varje människa på jorden – det måste man här inskjuta – betyder lejon vanligen mycket. Människan är på flera sätt i någon grad definierad i förhållande till detta djur, eller till dess motsvarighet i den världsdel man nu råkar växa upp. Och det är odiskutabelt dessutom så att varje människa på jorden, stort sett, skulle kunna, om än under visst tvång bara, kunna hålla ett litet föredrag på en havtimme eller en kvart om detta djur, om lejonet, eller pantern. Men vi håller oss till lejonet.

            Så har människan utvecklats - antagligen skenbart slumpmässigt - så att hon på anmodan kan tala länge om lejon. 
Inte med dem. 
             Och detta är i sig en fullständig abnormitet, och på samma sätt eller, förstås, på ett annat så är lejon abnorma, menar jag.

           När lejonen ligger där på savannen i grupp och dåsar på en liten höjd på savannen i skuggan av en akacia i middagsslummern, eller likaså, nuförtiden, när de ligger och gäspar intill ett stängsel i morgondimman intill ett staket i någon öken, - eller för den sakens skull: i ett zoo - i väntan på stödutfodring i form av en halv buffel eller häst, då händer det alltsom oftast att det liksom glänser till i närheten av irisen i lejonets öga, och det är då som lejonet börjar rapportera, intensivt, mellan sina inre regioner.

              Allmänt bekant är däremot att lejon inte kan skratta. Det vet till och med ett barn. Liksom att majoriteten av alla djur varken har humor, kan skratta, vara ironiska, kan överdriva eller servera en underdrift. Inte ens inom sig själva. Alltså inte med sådana sidledes rörelser kommunicera, eller reflektera. Ty sidledes är sådana rörelser som humor, ironi och sarkasm. Ty det är ju så att hur rolig eller hur dubbelbottnad man, som människa nu än är, så är ändå sakernas tillstånd exakt desamma. Ingenting förändras av ironin eller humorn, det är bara så att något försvinner för en sekund ur medvetandet. Det är praktiskt taget det hela.

            Nej, lejonets förmåga ligger på ett annat plan. Eller låt oss säga: lejonets förmåga är en djupdimension, där människan, som den ytvarelse hon är, ägnar sig åt en ytrörelse, en parering av sina egna rörelser, sina egna medvetandets banala verktyg. Ty humor och ironi är medel som är ägnade väl för varelser som hela sin vakna tid ägnar sig åt att med begrepp för sig själv omsätta och i det yttre omstöpa världen. För en varelse utan begrepp är humor meningslöst. Så har till exempel alla de små apor som stjäl småsaker från turister i Indien ingen humor, men är enbart gediget elaka. Och det är ju bland de största missuppfattningar som människorna går omkring med, att humor, till exempel, skulle vara något särdeles fint och gudomligt, och en odiskutabelt dyrkansvärd sak. Detta är ju i grunden fel, då humor är nära nog ett platt intet, då det helt enkelt är en funktion av själva Begreppet. Det är det som en del djur halvt om halvt inser, då de medlidsamt betraktar en skrattande människa. Djuren inser oftast just det att människan är slav under sina begrepp, som de då och då tvingas söka komma loss ifrån i dessa konvulsioner. Djuren vet, vanligtvis, bättre. Särskilt lejonen.

            Nå. För att inte gå saker och ting i förväg, så vill jag nu här bara säga så mycket som att i den berättelse jag nu skall berätta, om en blå stor katt, så finner vi mer av lejonets vertikala begåvning förklarad än vad jag nånsin, på detta trista sätt med förvaltnings- och administrationsprosa skulle kunna förmedla. Man kan ju – för att ta till en träffande liknelse - inte mäta stora, nära nog bottenlösa, djup med enkla lantmäteriredskap.



                         Kapitel 1.



              I det gamla Rumänien, på gränsen till Bulgarien fanns en gång en by som dåförtiden hette Wal, men som nu säkerligen har hunnit med att heta en mångfald annat. Men, i det forntida Wal, en mycket liten ort, fanns i varje fall en mycket modest, närapå obetydlig zoologisk trädgård, under några korta, snabbt försvinnande år en gång i tiden. Och denna trädgård, detta zoo, som hade grundats av en forskningsresande, vid namn, Marten Schottsperk, kallades Tiergarten, och innehöll bland annat ett lejon. Som sällskap till lejonet hade även införskaffats från Afrika ett antal djur, främmande för den bulgariska faunan: zebror, pandor och pungdjävlar och annat. 
Det är emellertid själva idén med zoon att djuren man har där inte skall trivas, och att de aldrig nånsin skulle söka sig till dessa trakter av sig själva. Det är därför det i namnet ingår ordet ”logos”. ”Logos” hänsyftar på det upphöjda mänskliga vetande, som bestämmer. Ordet ”zoo” löper tillbaka på det grekiska ordet ”zoion” som betyder ”djur”. Hela idén med en zoologisk trädgård vilar på en hel serie missuppfattningar. Om idén bakom en sådan trädgård bara hade vilat på en! Ack!

         Det blå lejonet blev minsann en attraktion. Men eftersom trädgården låg enslaigt kom endast besökare från länet. 

       Bland besökarna var en som hette Kenedy. För enkelhetens skull refererar vi till denne som ”Kennedy” i fortsättningen. Kennedy, som var en beläst man i sina bästa år kom fram till Marten.

-          Nå vad tnker ni, Dr. Schussperk om detta lejon? Jag ser att det är blått, men vad drar ni för andra slutsatser?

Schossperk tittade misstänksamt på Kennedy.

-          Vaddå?

-          Jag menar, är det något annat besynnerligt med lejonet?

-          Nä, det tror jag inte, sa Schossperk, medan han hostade till.

             De satt i var sin korgstol ett par meter från buren, som var en enkel historia, en kub om 10x10x8 meter. 8 meter på höjden.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Eye