DEMYTOLOGISERING
GENOM
SKRÄCK
Kaj Bernh. Genell
Copyright © Kaj Bernh. Genell 2022
”Jeg har ingen
Umiddelbarhed havt, har derfor, slet og ret menneskeligt forstaaet, ikke levet;
jeg er starx begyndt med Reflexion, har ikke i senere Aar samlet lidt
Reflexion, men jeg er egentlig Reflexion fra forst til sidst.”
(S.K.S.V.XVIII.s.130.)
”Min olycka,
mänskligt talat, har helt enkelt varit, att jag är ett geni, att jag är strängt
uppfostrad i kristendomen och att jag har haft pengar.” ( S. Kierkegaard,
Dagboken, s. 358.)
INLEDNING
Søren Kierkegaard var, som ni förmodligen alla vet, ingen
romanförfattare. Han skrev inte poesi heller. Nej, Kierkegaard var givetvis en
skriftställare som – för det mesta perifert – berörde religiösa spörsmål, men
mer intensivt existentiella. Icke desto mindre var han alltid observant på vad
som hände medan han skrev. Han hade en enastående förmåga till observation vad
gällde själva kommunikationen, samt hela sin samtids idémässiga konstruktion.
Ja, så snart han hade påstått något – i den form och i det sammanhang detta var
påstått – så kunde han ägna en halv dag åt att kommentera just själva NATUREN
av påståendet. En stor del av författarskapet ägnas åt antydningar beträffande
vad som händer BAKOM kommunikationen, - vilka motiv som finns hos författaren,
vad man som författare kan komma åt, vill komma åt: vad som är möjligt att både
veta och kommunicera.
Kierkegaard hade nog önskat att han varit en
romanförfattare, men det tycks inte funnits den särskilda förmåga till
gestaltning, som krävs för romanförfatteri hos honom.
Den böjelse för dramatik,
som präglar hans prosa, för tanken till Shakespeare. Kierkegaards hela
förfatskap är ett drama. Men den dramatiska gesten finns överallt. Han
tycks vara extremt mån om att behålla
sin läsares uppmärksamhet, och påminner därför oavbrutet läsaren 0om det
viktiga i det ämne som är förhanden. Ja, så mån om uppmärksamhet är han, att
han hela tiden skräms. Hans ÄMNE är inte explicit skräcken, men han ANVÄNDER
SKRÄCK och går nära skräcken för att väcka intresse för det han säger. Utan att
han benämner skräcken, finns den där, på olika sätt.
Som jag senare kommer att nämna åtskilliga gånger i
fortsättningen är inte skräcken ett filosofiskt begrepp.
Man kan snarare säga att skräcken formar gränserna för
filosofin, liksom den formar gränserna för vår mänskliga existens. En människa
kan rent av definieras som den som håller skräcken inom rimliga gränser.
Kap 1
SKRÄCK – vad är det?
Vad är skräck?
Var och en, som läst lite filosofi, känner till W. van Orman
Quines essäer om problemet med
definitioner. För att över huvudtaget
fråga efter en definition på något, en
term till exempel, så behöver man i själva verket känna till dess mening innan
man frågar efter den. Man kan inte gärna fråga efter definitionen på ”skräck”,
om ingen ( intuitivt eller erfarenhetsmässigt ) visste vad det var. Så är
själva processen att definiera aningen skräckfylld, då det visar sig att man i
språket är instängd i en liten karusell, där alla egentligen redan från början
vet vad alltihop går ut på, vad meningen är, men att man – i en slags
absurditet – STÄLLER FRÅGAN ÄNDÅ.
Så är skräcken ett slags omedelbar reaktion på en fara, där
människan ( eller djuret ) låter kroppens mer omedelbara system i stunden, i
ögonblicket, ta överhanden, och söka avlägsna sig från, eller skydda sig mot en
fara, i en snabb reaktion.
Man talar om ”besinningslös skräck”, som om det vore ett mer
aptitligt förhållande att skåda hos sig själv eller sina medlevande om det
handlade om en ”besinningsfull skräck”. En sådan, en besinningsfull skräck,
vore mer fasansfull ändå, och får antingen hänföras till ett slags logiskt
skräckkabinett, då vi får förutsätta att en sådan är en s.k. ”contradictio in
adjecto”, en ”motsägelse i begreppet”. Ingen skräck kan vara besinningsfull.
Således är uttrycket ”besinningslös skräck”, i själva verket något åt det
tautologa hållet, eller låt oss säga, en
term, där skräcken målat sig i ansiktet med besinningslöshetens tecken.
Man väljer inte skräcken. Skräcken är något som organismen,
den ”själlösa”, väljer åt oss. Så är skräcken ett förhållande, ett
mellanförhållande mellan världen och oss själva.
Vi har att ta ställning till den skräck, som plötsligt kan
slå korna i oss, utifrån vår EGEN organism.
”Nu är det fara å färde, ty nu har skräcken slagit klorna i
mitt bröst!” kan vi utropa, om vi drabbats. Förmodligen kan alla människor
drabbas av skräck, även om vissa människor givetvis inte skulle gå med på det,
av fåfänga.
Skräcken omger det område där vi ordnat till det bekvämt med
förnuftet.
Vi undviker skräcken genom att behandla världen rationellt.
Ändå kan skräcken ligga tyst och lura under, eller bakom vår
rationalitet, och spela en roll genom att göra det.
Vi kan egentligen inte motivera en handling utifrån skräck.
Vi kan motivera att bygga en fästning, eller ett pansar, eller en kanon,
utifrån en fara, men inte utifrån en skräck.
Skräcken tillhör inte vår reflekterande varelse, men är
något vi måste hantera i gränslandet ut mot världen.
”Vi kan ju inte hamna i skräck.”
Ändå är skräcken någonting man kan spela med. Den är något
som existerar, och vi kan överallt se, att skräcken finns med, även om man inte
talar om den, annat än som genre, när det kommer till vampyr- och
katastroffilmer.
Den är det utomrationella, den är det område som existerar,
” when you have lost it all”.
Och idag har vi den situationen, till exempel, att vi känner
skräck inför AI. Vi har nämligen skapat en maskin, som vi tror är så farlig,
att den kan förstöra oss. Och vi kan inte – och detta är skräcken – förmå oss
till att låta bli att bygga den.
Man inser snabbt
att skräcken för AI löper i två spår: 1.) skräcken för att jag själv önskar
utveckla maskinen. 2.) Skräcken för att någon annan vill utveckla maskinen.
( Här ser vi då
att jag kan förmodas tro, att genom att jag misstänker att den Andre vill
utveckla maskinen, så måste jag det också. Om inte annat så för att kunna stoppa
maskinen. )
En annan
sfär, där vi förutsätts kunna hantera skräcken, är det övernaturligas sfär. Som
denna heter.
För att
långsamt komma fenomenet skräck lite närmare, så ägnar vi oss inledningsvis åt
en liten berättelse av viss övernaturlig karaktär:
Kap. 2
Möte med det övernaturliga
VÅRKVÄLLEN hade sänkt sitt mörker
över min bungalow. Den låg ensligt i havsbandet, i en liten dalliknande
bergsklyfta, skyddad av en dunge jättetallar. Jag och min vän, Leiris, satt i
det rymliga köket och såg ut över havet, där det glimmade av en måne, som
tittat fram bland molntrasorna som hastigt flög över den blygrå skyn. Två måsar
satt på räcket på altanen och pratade med varann, just som vi, medan
fjäderdräkten ömsom slets upp över ryggen på dem, ömsom lades slätt intill. Det
var blött efter vårregnet. Regnet hade skapat hordvis med små droppar som satt
på fönsterglaset och kom verkligheten utanför dem att anta ett splittrat,
friskt ärrigt utseende.
Leiris´ finskurna ansikte, under
det kortklippta ljusa håret var upplyst endast av den gamla Strindbergslampa i
mässing som stod på soffbordet vi hade emellan oss. Han lutade sig tillbaka i
korgstolen och svepte filten om benen, då det verkligen var ovanligt kyligt
inomhus denna kväll. Vinden slet då och då i takpannorna på det låga huset, som
inte alls tyckte om att stå här i skärgårdsmiljön, men tycktes vara mer ritat
för att stå skyddat invid en åker i inlandet.
”Lite kaffe?” undrade jag.
Leiris ansikte var som en sluten
mask. Egentligen visste jag ingenting om Leiris. Det var ju i sig egendomligt
eftersom vi hade talat så mycket under de senaste två åren med varann, nästan
varje vecka hade vi haft konversationer på tu man hand om etik och miljö. Men
kanske var det just det, att vi båda varit så uppslukade av vårt viktiga ämne,
att vi försummat att tala om våra mer omedelbara problem, känslor och vår
existentiella förtvivlan. Kanske var det nu dags för något av detta att segla
upp och etablera sig i vårt förhållande. I alla fall var det vad den långa
tystnaden skvallrade om, den tystnad som Leiris nu bröt, efter det han
avvärjande viftat mot den kaffekanna av stål jag höjt intill hans blå
keramikmugg.
”En tanke bara, som jag är oroad
av, och som inte alls har att göra med vårt projekt….”
”Låter intressant,” sa jag. ( Det var sådana saker vi ofta sa
till varann, ty vi var goda vänner, vi var generösa och vi önskade båda att ta
väl vara på livet.)
Leiris glodde med sina små blå
intelligenta ögon ut i natten, genom glasrutan, över räcket med måsarna och ut
i havet, där nu vågorna slets i stycken av sin egen flykt, tycktes dansa och dö
i en slags fåfäng vaggning, vädjande om en barmhärtig dröm och en vila
någonstans ifrån. Men ingen lättnad syntes komma från himlen. Endast en bitsk
nordvästan.
”Jo, ” sa Leiris, tänk om det är
så …. Att vissa saker existerar, och existerar delvis i den illistigheten att
de i sitt projekt har metoden att söka undvika att detekteras av den
vetenskapliga metoden?
”Hur då?” sa jag enkelt, delvis
för att jag inte riktigt förstod.
”Jo,” sade Leiris. ”Förlåt att jag
uttrycker mig så slarvigt. Jag menar, för att vara mer tydlig, att det ju inte
är helt omöjligt att det evolutionärt i universum kunnat länge gynna en viss
art av existenser om denna kunnat, i talrika civilisationer genom eoner av tid,
undvika att bli synlig av den vetenskapliga metoden, som nu civilisationer i
ett i ett tenderar att framhäva som nyckeln till kunskap….”
”Aha” sa jag.
Nu blev det mörkare och mörkare ut
över havet. In genom springorna i fönstret trängde en vass doft av tång och
rutten sill. Det knäppte och krängde i husvirket och månen försvann över havet,
medan vi båda kunde iaktta hur en gammal ångare stävade norröver in bland öarna
långt bort, upplyst av diverse lanternor i mast och för och akter.
Leiris sneglade åt mitt håll.
”Du förstår vad det innebär?”
frågade han, något ominöst, dolskt och nära nog profetiskt.
”Jo jo”, sa jag,” men visst vore
det osannolikt att något skulle göra sig den väldiga omvägen att skydda sin
existens genom att så att säga ha en sköld mot människans, eller för den delen
varje intelligens´, vetenskapliga metod?”
”Visst, jag håller med.” sa
Leiris. ”Men ack så smart!”
Ute tornade sig nu vågorna upp, och himlen
mörknade, månen försvann och med den även de både måsarna, som faktiskt skrek
högt, som av smärta, när de lyfte från det slippriga räcket och försvann i
mörkret. Nu började det återigen regna, och denna gång var regnet relativt
massivt och det tycktes svartare än något annat regn jag sett, som om det
regnade olja, fast det nog var alldeles vanligt vatten.
”Du menar att något finns därute
som hela tiden skrattar åt den vetenskapliga metoden, och som kan ha allt
möjligt fuffens för sig, bara för att vi nu är så inkörda i att tro att allting
kan detekteras av den vetenskapliga metoden, av observation och av
kontrollerade försök?”
Leiris grep om den lilla blå
muggen och tömde i ett svep återstoden av det halvljumma kaffet. Han s ansikte
sprack upp i ett leende.
”Ja, det är otroligt!” nästan
skrek han. ”Att jag inte har tänkt på det förut!”
”Det är väl inte så konstigt” sa
jag lugnande, ”det har ju ingen annan heller tänkt på, - så vitt jag vet…”
”Det är så listigt! Ty vad innebär
det? Jo att någonting smyger omkring i existensen, att någonting just nu sitter
på din axel och på min axel, och skrattar åt våra simpla försök att få grepp om
vad det är som skapar och styr våra liv, i grunden. Medan vi famlar bland våra
teorier om universum och om evolutionen, medan detta osynliga, gäckande väsen
hela tiden har koll på allt som händer, och har nycklarna i sin hand, som de i
sin dimension går omkring och skramlar med, trots att vi inte kan höra minst pling
ifrån dem!!”
Nu syntes nästan ingenting utanför
fönstret och när jag gick fram mot fönstret för att söka urskilja något, så
kunde jag enbart se några stora skuggor, i form av de höga tallar, som stod på
båda sidor av utsikten från min sjötomt, bågna. Kanske de höll på att falla, nu
när vinden tog i?
”Det var väldigt vad det friskar
i.” sa nu också Leiris, som alltså släppte sitt metafysiska grubbel. Som det
syntes.
”Ja herregud, nu tar stormen
verkligen tag. Se på vågorna!”
Vågorna tycktes nu komma närmare i
mörkret och vi hörde plötsligt hur de började slå upp mot altanen och det
skvätte i väldiga drev upp mot rutorna.
”Så här skall det väl inte
blåsa?!” sa jag, medan jag reste mig och kastade min filt. Jag gick bak i
rummet för att tända taklampan, när vinden så kraftigt grabbade tag i huset att
det tycktes flytta sig en halvmeter.
Möblerna kastades omkring, glaset
i rutorna splittrades och elektriciteten försvann.
Efter vindstöten satt vi nu i
blåsten i den brädhög som varit mitt fritidshus, den bungalow jag alltid drömt
om och som varit min lilla arbetslya under senare år.
”Se vad du förstört!!” skrek jag
åt Leiris, som, blödande i huvudet från ett krossår av flygande fönsterglas,
”Ja, det är sannerligen smart!”
Ser du, hur det försöker MÖRDA oss nu också!”
”Ja, det tror fan det,” skrek jag
och letade i mitt sinne efter den plats jag senast gömt min pistol, ”varför
skulle du nu nödvändigtvis rota i tillvarons hemligheter, din fåfänga
jubelidiot!?”
Leiris rusade, vansinnigt
skrattande omkring i bråten, dyblöt av regnet som piskade in i den skadade
bungalowen, där det nu i mörkret släppt loss ett hiskeligt oväsen. Det lät från
himlen, från havet och från träd som bröts loss från den lilla kustremsan.
Min bil stod dock kvar på
baksidan, såg jag i en glimt från köksfönstret, som nu slitits upp och stod och
smällde i den vaggande byggnaden.
”Bilen! Vi tar bilen!” sa jag och
rusade mot den dörr i köket som ledde ut mot baksidan och den lilla
parkeringsplatsen. Leiris tog tag i en rock som hängde i hallen och rusade
efter mig.
Väl ute invid bilen såg vi nu hela katastrofen. Mitt hus var utan tak,
flera träd hade fallit, och man kunde inte ta sig med nån bil nånstans. Träd
låg över vägen och regnet piskade våra kroppar och ansikten, medan himlen
formligen röt ovan oss, från de jättelika svarta moln som oupphörligen, som i
en jättelik himlafors, skred in över land. Molnen hade händers form och man
hörde hur hela världen skakade i fogarna.
”Sånt jävla liv, bara för att man
framlägger en teori!” ropade nu Leiris in i mitt öra medan vi lutade oss mot
den meningslösa bilen, en grön Audi.
”Ta tillbaks den då!” flämtade jag
dräglande, och gned mitt ben som skadats på något vis i flykten.
”Det kan man väl inte göra!” skrek
Leiris tillbaka medan han försökte knäppa rocken och strök vatten från
ansiktet. Stormen syntes inte visa något som helst tecken på att avta. Snarare
tvärtom.
”Det kan man väl!!” skrek jag. Sen
tänkte jag i mitt stilla sinne, att bara jag nu kunde få tyst på Leiris, så
skulle allt återgå till det normala.
Ja, kanske var det så, att om jag
nu bara kunde avlägsna Leiris från existensen så skulle de osynliga makterna
lugna sig. Men nästan omedelbart slog det mig att det inte spelade så stor
roll. Ty nu visste ju inte bara Leiris hur det låg till, men … även jag.
Alltså var nu hoppet ute.
Jag sjönk ner i det blöta gräset
invid bilen.
Leiris tittade på mig.
”Vad är det?” frågade han.
”Man vet alltså aldrig hur slutet
skall se ut?”
”Asch, ta dig samman!” skrek
Leiris och lyfte upp mig från marken. ”Du är väl inte vidskeplig heller!!??”
I samma stund avtog nu regnet och
efter en kvart eller så kunde b vi lugnt i natten, under månens sken gå omkring
i bråten och inspektera förödelsen efter stormen.
”En sån storm!” sa Leiris
skrattande, pekande på skorstenen som låg intill oss på gräsmattan.
”Ja, det är klimatförändringarna.”
sa jag, samtidigt som jag blickade ut mot havet där fartyget lagt sig vid ankar
mitt i bukten och gned min nacke.
En fiskmås gick knyckigt tyst
bredvid oss och stirrade då och då upp i våra ansikten för att successivt
förmodligen kunna notera hur dödsskräcken långsamt tycktes försvinna från oss
och hur vi långsamt sökte återta vår mänskliga värdighet.
-------------
Kap 3
Skräckens värld
En berömd fransk ide´historiker har skrivit en ganska
omfattande bok med titeln Skräcken i Västerlandet ( La peur de l´Óccident ).I
denna kan man på ett sansat sätt följa hur skräcken har HÅLLIT
västerlandet I SITT GREPP under hela den
tid som förflutit sedan Kristendomens uppkomst i Romarriket, och fram till
1900-talets modernitet. Krig, farsoter och helvetesdomar plågade nämligen under
denna väldiga tidsrymd människorna i en omfattning som är svår att fatta. Inte
nog med det. Människorna var dessutom lurade att tro, att dom förtjänade att
leva i denna skräck.
Skräcken var så att säga denna tidrymds naturtillstånd.
xxxxxxxxxxxxxxx
Kap4
UTESTÄNGD
Kierkegaard levde ensam. Efter en olycklig kärlekshistoria,
som förmodligen mest var olycklig för att Kierkegaard troligen var särskilt
kroppsligt handikappad efter ett fall från ett träd som femåring – så ägnade
Kierkegaard, åt att polemisera mot den övre borgerligheten i Köpenhamn, där
han, p.g.a. den övre borgerlighetens nedärvda förakt, aldrig fick tillträde.
Borgerligheten dominerades dåförtiden i Köpenhamn av J. L. Heiberg, en
akademiker och skribent. Denne hade litterär och intellektuell salong i sitt
hem i centrala Köpenhamn. Där var Kierkegaard, som betraktades mer eller mindre
som en uppkomling, en parvenu, inte välkommen.
-------------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar