Pär Lagerkvists Dvärgen

Ang. bilden av it. renässans kan man med intresse se hur den gestaltas av Pär Lagerkvist i romanen Dvärgen. Teckningen av renässansen blir ytterligt vag, då L.s syfte ju är - får vi förmoda - att anägga Ondskan som sin huvudperson. De övriga bli statister utan själ, drivna av enbart lust, maktbegär och slump. Det finns dock här ett portätt av Leonardo da Vinci ( i den rastlöst verksamma målaren och teknikern Bernardo ), där Lagerkvist har på diktmanér omformat L. da Vincis personlighet och beskriver denne såsom en grubblande natur, en man som faller i drömskt romantiskt skådande då och då mellan sina vetenskapliga mödor. Inget historiskt finns som stöd för att L. da V. skulle haft en sådan sida. Det är en egendomlighet, men den tyckts ha krävts av själva boken Dvärgen, för balansen ....., för att ge en strimma hopp. Några drag av Machiavelli har av L. givits åt fursten i boken. ( Enl. min mening är det fursten (!) i Dvärgen som är ond, medan dvärgen själv är ... sjuk. Måhända var det Lagerkvists uppfattning också. Vem vet? )