I följetänger, som dem skrivna av Dickens och Dostojevskij, - båda skrev för dagspressen - är det inte ovanligt
med återtag, rekapitulationer för att klargöra bakgrunder, men frågan är - här
- om nu inte denna rekapitulation hos Kafka är bland de väldigaste och mest tekniskt
välmotiverade i klassikerlitteraturen. Att Kafka
nu dessutom av Amerika-manuset sedan låt
hela rekapitulations-”kapitlet” – hela återtaget - bli en novell i sig – han
lät publicera den som sådan under sin livstid - visar på den ironi med vilken Kafka sannerligen kunde behandla sina
läsare när han var på det humöret. Vilket, som vi nu insett, inte var så
sällan. Någon riktig rekapitulation är det ju inte, - men det är dock ett
återvändande till ångaren, till dess inre, den ångare som han skall lämna, och
man får en blick in i den miljö där Karl vistats ett bra tag under överfarten
över Atlanten. Och vi får dessutom reda på en del om Karl under denna
tillbakaväg ner i fartyget.
Beslutet
att hämta paraplyet, och att alltså inte strunta i att hämta det - det är ju sannerligen
bara ett paraply - ger inte Karl någon beslutsångest. Nej, i själva verket
fattas beslutet så snabbt och med en sådan fermitet att vi knappt märker detta
beslut. Det är fattat, som om det faktiskt redan långt tidigare var fattat. Den
unge mannen visar från början, att han minsann är en de snabba beslutens man. Många
gånger i romanen fattar Karl Rossmann
senare liknande snabba beslut, som ibland får oanade konsekvenser. Dessa
beslut, som tycks fattade på måfå, är aldrig senare föremål för någon begrundan
eller ånger. Med ett rappt svar eller beslut kan Karl ofta försätta sig i helt
oöverblickbara situationer, situationer som visar sig alldeles gräsligt
ödesdigra i detta främmande land.
Man kunde annars ha väntat sig en viss
tvekan att lämna väskan och den nyfunne vännen vid landgången – både väskan, som
vi senare får veta bl.a. innehåller: veronesisk salami, … och vännen, kan ses
som värdefulla vid inträdet till Amerika, men paraplyet har ett naturligt
värde, det naturliga värde som en ägodel har, dessutom en ägodel som är av sedd
för praktiskt bruk. Ett paraply är ingen minnessak, något nostalgiskt, men en
tingest man kan ha användning för vid ett hastigt påkommet slagregn eller liknande.
Inga eller i all fall väldigt få invändningar kan resas mot den som vänder om
för att hämta ett paraply, om denne så lämnar aldrig så många andra chanser i
och med detta, ty inför vädret är vi oemotsägligt alla lika! Och den som inte
ses ha respekt för vädret kan man närmast anse som en hädare och hedning.
Här väljer alltså Karl temporärt bort både vännen och hela väskan, kofferten, som
även den kan innehålla nyttigheter. Han lämnar sin koffert och litar på en främling.
Senare i Amerika, i Pollunders villa, - kap.3. -
kommer Karls handlande att styras av att han har glömt – inte sin paraply eller
väska – men sin … hatt!
Han irrar
runt i Pollunders hus i natten med stearinljus, och möter till slut herr Green,
som i stället för hatten halar upp en mössa ur sin ficka. Vad jag förstår bär
Karl i fortsättningen en mössa på huvudet,o ch det visar sig ju att mössan som
herr Green ger till Karl kommer från den väska modern packat. Det sägs att mössan är den huvudbonad man bär i Amerika,
och Karl får alltså sin egen mössa av herr Green. Han återfår något därefter också
sin koffert och sin paraply, samtliga sända till Pollunder av Shubal.
Karl
har inte väl kommit ned en våning i båten, förrän han märker, att
korridoren till närmaste vägen tills hans hytt - där paraplyet med största
sannolikhet ännu finns - är spärrad. Och snart är Karl Rossmann helt vilse i båtens inre. Karl har inte bara glömt
ett paraply, han är nu vilse också. Ångaren
tycks jättelik i denna vilsekommenhet, och vi finner att följderna av beslutet
att hämta paraplyet nu blivit större än anat. Och det skall visa sig, att inför
våra ögon öppnas en hel värld och en hel skola i konsten att inte överblicka konsekvenser. För övrigt
kan man se det, att glömma ett paraply, som något, som har ännu ett
betydelseskikt. Betydelser misstänks finnas. Paraplyet kan stå för något annat.
Att glömma ett paraply kan ha en djupare, omedveten innebörd. Karl har glömt
ett skyddsredskap. Men orsaken är höljd i dunkel.
Så är nu den nästan överdrivna villigheten hos
Karl att söka upp paraplyet, och beslutet att göra det, komplicerat av denna
misstanke. Och – för övrigt - hur i all sin dar skall vi vara säkra på att Karl
VILL lämna båten ? Hur skall vi veta om det inte är något ANNAT han glömt än just paraplyet? Och hur skall vi veta om
Karl själv vet om det är så att han vill lämna fartyget, eller om det är något
annat han söker än ett paraply? Har Karl kommit ihåg sin rädsla?
Själva glömskan – må vara då av bara ett
paraply – oroar. Varför just nu, när man skall gå iland i Amerika, landet
Amerika, alls ha ett paraply? Kamraten, den nyvunne, vid väskan har en ”käpp” i
handen. Är det någon stor skillnad på bedömningen av Amerika och vädret i
Amerika som ligger bakom denna skillnad i utrustning, en skillnad som belyser Karls karaktär, eller föräldrarnas
karaktär. Dessa har gett honom paraplyet, men ingen käpp. Med en käpp skapar
man definitivt mer respekt hos de gangsters på kajen som vanligtvis väntar
immigranterna.
Glömskan
är förarglig. Glömskan är alltid förarglig. Hade nu inte Karl vänt om för att hämta paraplyet, så kunde han raskt befunnit
sig i samma predikament som den nyfunne vännen: det, det önskade och primära att
vara nära själva landstigandet i New York, visserligen, då, oskyddad mot regn.
Glömska
är alltså ofta ett tecken på något. Har vi lärt oss. Ett symptom. ( Ty
egentligen glömmer vi ingenting! Glömskan är en chimär. ). Glömska står för
något. Glömskan som tecken! Påminnelse. För glömmaren. Ett memento,
en understrykning. Glömskan själv kan inte gripas. Vi kan veta ungefär
lika lite om glömskan som vi kan vet något om vädret, på sikt. Det handlar om
väldigt stora dynamiska system.
Vissa säger att den som inte glömmer något,
den kan heller inte komma ihåg något. Glömskan är en välsignelse, menar man. All
glömska är patologisk. All glömska har en mening. Den ende som EXPLICIT aldrig
glömmer är den inre demonen, den där som Freud kallar för Censorn. Det är däremot just också Censorn som ser till att vi
glömmer. Det glömmer Censorn aldrig
att se till. Ty Censorn är en perfekt
varelse, allvetande och klok. ( Men såsom allvetande och klok kommer ju Censorn att ställas inför alla möjliga
invändningar, som sedan skolastiken ställts mot en sådan varelse, vilka alla
går ut på att det, i alla tänkbara universum, är omöjligt att det skulle kunna
existera en sådan varelse. Ingen kan på ett klokt sätt hantera ett allveteri. Vet
man inget så dukar man under. Vet man allting så dukar man under. Man orkar
inte ta ett steg. – Mr Know All är en
tragisk hero. Vi kan lära oss en del av Somerset Maughams berömda novell i
detta ämne.[1]
)
Det
är svårt att skydda sig mot glömskan. Man kan så att säga inte skaffa sig ett
paraply mot glömskan. Ty paraplyet, vilket paraply som helst, kan alltid
glömmas. Ett paraply mot glömskan vore det att alltid vara observant på sig
själv. Att i varje handling iaktta och memorera denna handling i minsta detalj.
Ett paraply mot glömskan skulle nog
sätta krokben för oss.
Många filosofer, såsom t.ex. Franz
Brentano, har spekulerat om ett liv med denna sorts medvetenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar