Summa sidvisningar

onsdag 8 mars 2017

Det meningslösa fotografiet


De som äger ett fotoalbum, de öppnar detta eller oftast: dessa, med en glad föreställning om att man där finner det Förflutna. Jag kan här, som en kuriositet nämna, att jag tillhör dem, som inte har några foton från min barndom och alltså inte heller på min barndoms lantställe. Min uppfattning är, att fotografier är sådant, som döljer för oss vår insikt om det förflutna. Filmer och fotografier är Djävulens påfund – ”bildlikt” talat. Vad man där ser uppmuntrar till hänförelse över fel saker. Filmtidskrifter går alltid i konkurs och kommer alltid att göra det, eftersom deras objekt är Intighet. Meningen med film är att lura på folk Intet. Verkligheten på fotot är ett platt intet. Film är ett demagogiskt bildkaos, förstärkt av känslodrivande musik. Det är först med orden, dessa sällskapssjuka ord, som man kan komma runt tingen, förflytta sig bland medvetenhet och omedvetenhet, bland känslor och minnen, som inte kan utläsas i ögonen på dem som ”porträtteras” på fotot. Allt stort och sant sker i Ihågkomstens trädgård. Såsom i blixtbelysning, om och om och om igen.
Mening byggs inte av/med fotografier. Man bör betänka att ordet ”porträtt” vad gäller foto, givetvis är helt missvisande. Fotot registrerar det synliga ljuset. Ett målat porträtt – i den hävdvunna meningen – är ett resultat av en kombination av Målarens begär och objektets begär, och är ett resultat av den egendomliga interaktion emellan dessa två begär accentuerat eller åtskilt av en befintlig – eller obefintlig – talang för måleri. Måleri LEKER med ljuset. Så kan man säga att författeri är något i stil med måleri, till dels. Den som berättar begär sitt berättande och sitt objekt. Man LEKER i sanningens intresse med medvetande och verklighet. Men den som berättar kan nu begära så mycket mer av sitt objekt, och den har ett objekt som ofta begär så ofantligt mycket mer av sin ”porträttör”. Ty objektet är inte bara en själv och en familj, en tid, och en telefon, men väl hela världshistorien och Tillvaron, och objektet begär sannerligen mer än vad en brukspatron begär av sin porträttör, objektet begär betydligt mer. Ett foto är en tillfällighet, en världshistorisk målning, en Rembrandts självporträtt, är en gigantisk genomarbetad Sanning, och en författares verk har att ta i beaktande - med oändlig Hänsyn - sin hela värld. Allt, ja Alltet, står på spel. Allt är involverat, och skall nu en bok bli fullkomnad, så bör författaren låta sitt objekt få eget liv, en värld födas på nytt ur den gamla, en ny Sanning träda fram, och man kan utan överdrift säga att det, att lägga ett fotografi vid sidan av ett bokverk och peka på dem och säga att det ena är lika så mycket värt som det andra, det illustrerar en komplett förlust av Ande, orsakad av en missförstådd postmodernism, en tanklös relativism ur vilken det Väsen föds, som bland annat har flera huvuden på en hals. Beträffande Rembrandt förhåller det sig ytterst invecklat. Denne blandade nämligen ihop sin egen blick med måleriet, och vad som sen hände är, som man säger, historia.
Alltså kan man här tänka bort fotografiet som meddelare och som meningsskapare. Fotot är vad det är, nämligen en liten eller större lapp, yta, på vilken skuggor fastnat. Så är det en artefakt bland andra, och jag uppmanar envar, vars hus nu explosionsartat börjar brinna, att inte rusa efter fotoalbumet, som ju alltså inget är värt, men att genast sätta fötterna i sandalerna och utan vidare ta sig ut ur huset i säkerhet, medtagande det enda som har något värde i sammanhanget: sina medmänniskor och katten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar