Greve Vaktel. Caput 3.

Kapitel 3.

Där jag äter min första frukost på ön - och finner en uppgift.

       Vargen Gråast väckte mig med en liten slick i örat följande morgon och omkring klockan 11 AM, lokal tid, ( vad skulle det annars vara ) – så släntrade jag ner för den branta stentrappan till bottenvåningen, nu uppklädd i en av förvaltare Belfrages kvarglömda kostymer, en helsvart tunn rödfodrad dress, och fann därnere ett dignande frukostbord, belamrat med rostat bröd och lite lingon, som jag sedan själv hittade massor av på ön. Vid bordet satt de som kunde förväntas sitta just där, d.v.s. Elim, Pramalan, Petronella och Elena. Petronellas föräldrar var för svaga att ta sig ner från den västra tornet, där de legat - som det berättades - det senaste året. Jag drack mitt té under livlig konversation med mina undersåtar och de hade en märklig förmåga, grundad i öns ordnings- och rättssystem att få mig att axla denna roll tvärt och med pondus.
Jag exekverade därför lätt mina order. Alla på ön var som gjorda för att ledas.
    ”Jag skulle vilja ta mig en titt på ön. Går det att färdas runt den på en dag?”
     Pramalan svarade buttert.
    ”Det går på fem timmar.”
     Elim, som var något mindre till växten - en helt annan typ - sade å sin sida:
    ”Cirka sju timmar, till fots.”
    ”Till fots? Har vi ingen häst eller något?”
    ”No, Sir, vi har ingen häst.”. svarade Pramalan torrt och svalde en smörgås hel.
     Som jag då såg att vädret var vackert, det lyste ljust av sol genom de något otvättade fönstren eller vad det var, så bestämde jag att vi skulle sätta oss på framsidan av Slottet, där jag hade sett några solstolar under ett par kakifärgade baldakiner.
     Så snart befann vi oss alla utomhus, njutande av den vackra utsikten över havet, som låg glittrande några hundra meter snett nedför vårt röda sandstensslott.
     ”Något nytt från Europa?” frågade jag rakt ut i luften.
     ”Börsen stängde ned i New York.” sade Pramalan.
     ”Jaha. Hur mycket då?”
      - 1,5.
      - I see. Nå, jag har en viss huvudvärk. Nu har jag huvudvärk och jag förstår inte hur ni klarar er här utan apotek…
      - Vi har ju vår handelsman, Jenisej, som kommer en gång i veckan med sin båt med varor.
      -  Nå det var ju bra. Egentligen - jag strök här med handen över mitt förmodligen bleka ansikte - vet jag inte om jag skall vandra runt ön idag eller kontrollera räkenskaperna.
      Elim, som ofta var föredömligt diskret, sköt då in:
      - De är i sin ordning!
      - Jaha. Vad lever vi av då?
     ”Vi har tillgångar. Assets.”, svarade Elim med ett litet leende, ” assets, och Greven skulle bli förvånad om Greven visste hur mycket vi faktiskt ägde.”
     ”Ja men det kan du väl tala om på direkten! Ekonomi är inte så svårt.”, sade jag irriterat.
     ”122 miljoner Australiensiska dollar.”
     ”Jaha.” ( Jag visste inte vad jag skulle göra med upplysningen, men det tycktes som om vi hade pengar. Hur lite vi hade anade jag inte. ) ”Då tror jag att vi tar oss en titt på ön. Finns det en karta?”
     ”Ja, den här ön ser ut som detta födelsemärket jag har på armen", sade Pramalan och pekade på sin vänstra arm, där det mycket riktigt fanns en brun fläck, något avlång.
      ”Jaha. Jag tackar, jag tackar.”
     Här skrattade nu Elena så att magen guppade. Petronella , klädd i en vit dräkt, läppjade på lite däven morgonchampagne och skrattade övergivet. Jag betraktade de båda. Elena var inte ett dugg lik sin syster. Elena var en spröd, svagsint artistnatur, medan Petronella var robust och köttslig. Men de var ju inte äkta släkt.
     ”Skall jag göra i ordning en vagn, Sir?”, Frågade Elim.
     ”En vagn???”
     ”Ja, vi drar våra gäster runt ön.
     ”Det här förstår jag inte. Det tar alltså fem timmar får Pramalan och sju för dig. Var kommer då vagnen in?”
    ”Den kommer fram på sex timmar.”, sade Elim, som för mig framstod som urtypen för det diplomatiska geniet, som en sån människa som gör att allting fungerar, att allt till slut ordnar sig, och jag tänkte att utan detta faktotum skulle ön snart stå öde, kall och obefolkad. Säkerligen skötte han allting, med Guds hjälp.
      ”Skall vi följa med?”, rågade Petronella, som nu började verka lite småfull.
     ”Nej. Jag hade tänkt be dig tvätta fönstren eller vad det är i slottet under tiden.” svarade jag och spände blicken i hennes svarta ögon.
     ”Ha!”, var svaret.
     Nu bar det sig inte bättre än att en höna hade kommit upp på hennes bord och av misstag stjälpte omkull hennes höga kristallglas. Det som var kvar av champagnen strömmade nu över duken och ner i knät på den sydländska skönheten från Korea eller vad det nu kan ha varit. Jag förstod att dessa människor, som jag nu av en slump, som det verkade, hade träffat, inte var några ordinära människor. Kanske hade de slipats till det de var på just denna ö, eller så förhöll det sig på något annat sätt, som jag omöjligen kunde reda ut. Men det var en annan klass, ett annat stuk, på dessa fyra "kamrater" än vad jag var van vid från Prexezla. Där talade man om religion och kult, här mer om mat och promenader.
         Jag beslöt att avsluta efterfrukosten och beordrade så att Pramalan skulle stanna i Slottet med damerna och föräldrarna - som vinkade upp ifrån tornet med sina vita hårtestar vajande i vinden - medan Elim och jag till fots, utan kärra, skulle ta oss runt ön medförande en del små rökta korvar av olika form samt vars sin flaska vatten.
     Elena tog fram sitt äpple och erbjöd detta som ytterligare färdkost. När jag tog i det märkte jag att det naturligtvis var av trä, samt försett med en otydlig autograf, och lyckades pressa fram ett leende. Ur det. Jag förstod nu till fullo att jag helt enkelt var satt att utföra en gigantisk pedagogisk uppgift. Det var det det handlade om. Jag hade kommit till denna ö med förseglade order, men nu var förseglingen bruten och alltstod klart: jag skulle uppfostra fyra, nå tre… - jag undantog den förträfflige Elim - till hyggliga människor, eller sex ( föräldrarna ) - alternativt gå under! Det är alltid bra att ha en uppgift i livet.
     ”Om inte fönstren är tvättade när vi är tillbaka så kommer jag banne mig att låta dig slita spö!” Sade jag argt till Petronella.
     ”Det är väl inte mitt fel att Elena lurade dig med det där äpplet.” svarade Petronella listigt.
     ”Vem är jag om inte Greve Vaktel?” , skrek jag med mina lungors fulla kraft.
     ”Fönstren tål inte vatten.” sade den åldriga koreanskan i den nedfläckade dräkten.( Jag förstod inte att hon inte hånade min titel istället.)
     Den rakryggade Pramalan lovade då att tvätta fönstren. Hans mening var att de tålde vatten i viss utsträckning.
     Efter bara en kvart var nu jag och den kvicktänkte matematikern Elim på väg på en svart sandstig iförda fotriktiga skor - kostymen hade jag på - och med en hagelbössa utan ammunition med oss.
     Det skulle för mig visa sig att denna ö var en pärla, en gnistrande oas på det norra halvklotet, en Guds gåva till mänskligheten och till mig.
     Ön var alltså mestadels svart. En vulkanö, svart som sot under solen. Runtom låg en bit av Stilla Havet, grönt. Några kondorer seglade lojt i vinden. I fjärran syntes den amerikanska patrullbåten, då och då avlossande en liten kanon, förmodligen mot kondorerna. Allt var som nytt och mer likt en fantastisk dröm. Eller, som Elim sa, i det han gående motade bort några förvirrade höns från vägen:
     ”Ni måste förstå, Herr Greve, … att denna ö är sjuk!”
     Ja, jag kände mig , för första gången i mitt liv faktiskt, behövd, en slumrande förmåga …… "Trääpple", tänkte jag och slängde muskedundret – alltså geväret - i ett visset hagtornsbuskage. Jag gillade - då som nu, inte skjutvapen.