Greve Vaktels äventyr. Caput No. 4

Kapitel 4.

Öns beskaffenhet och en lärarutnämning.

        Min ö - om jag nu kallar den så - var tvivelsutan mycket vacker. Här blomstrade det tistel och vallmo på den svarta marken, som emellertid inte överallt var lika jämnsvart, ty på vissa ställen på ön hade förmultnade växter givit upphov till små ängar och det fanns i norrlägen även bland några snörester ringblommor och mitt ibland dem vandrade faktiskt en liten blåstjärt omkring och vid sidan av en björk och på en liten bergssida kunde jag även, genom att kisa, se en fetknopp av den mindre sorten.
       Vi - Elim och jag - hade lyckan - som det heter - att även "upptäcka" ytterligare en ö, utanför vår egen. En mycket mindre. Till bådas vår förvåning syntes på denna vara ett litet kastell byggt, i samma röda sandsten som vårt eget slott… och hur denna sten kommit till ön kan man naturligtvis endast gissa, men det torde ha varit per fartyg.
      Elim avslöjade att han med de andra blivit ilandsatt på huvudön av en allt annat än excentrisk miljonär som ville veta om det fanns guld o diamanter på ön, men sedan hade den girige aldrig hörts av eller setts till mera. Han babblade mycket om detta och tyckte sig vara något slags offer.
      Ja, således var ön förhållandevis bevuxen och vi gjorde en grov uppskattning av öns ålder på basis av våra geologiska och botaniska kunskaper och hamnade i den slutsatsen att ön nog var 200 år gammal och slottet var nog en 80 år. Fast allt detta mellan tummen och pekfingret.
      Sedd uppifrån luften - från en ballong - skulle ön ha sett gråfläckig ut, halvrund, med gula skiftningar samt här o där en blå pöl samt en röd prick på den långa sydsidan. Pricken skulle då vara vårt slott.
Västeröver från vår ö - som enligt Elim hete Auer - en rest från någon misslyckad tysk kolonisation kring förra sekelskiftet, ack, dessa tyska kolonier …. - låg den lilla miniön. Ut från vår egen ös västra spets alltså. Vi döpte den till Theirs, ty vi hade faktiskt upptäckt att den amerikanska patrullbåten nu låg vid en liten brygga där, och alltså roade sig amerikanarna med att bebo kastellet, - som vi för skoj skull, och när vi ändå var i döpartagen - då gav namnet ”USA minor”.

      Åt detta skämt skrattade vi medan vi sakta travande närmade oss slutet på vår cirkelvandring runt den svarta ön. Det kunde likaså noteras att mängden höns tilltog ju närmre slottet vi kom, men någon förklaring till detta kom vi överens om att inte ens försöka gissa oss till. Vi lät helt enkelt detta vara ett faktum. Hönsen var alla vita och kunde sjunga.
      Klockan var ungefär 9 på kvällen när vi kom "hem" och mottogs av gamle Pramalan ( ca.27 år gammal så där ) som var ute och vallade vargarna på slottsbacken invid solstolarna. Vargarna gläfste hurtigt och en av dem, den minsta, ( Grå), hoppade upp och slickade mig i ansiktet.
Och jag tyckte att denna dag varit en bra dag. På Auer. En dag som ännu inte var helt till ända.

       När vi kom in i slottets sal möttes vi av Petronella - nu i röd klänning ( var får kvinnor alla kläder ifrån! ) - och jag tog argt med henne avsides in i en liten absid, dekorerad med små putti, där jag bad henne om en tjänst:
      ”Hjälp mig! Sade jag. Hjälp mig med att rädda dig själv!”
      Den lystna kvinnan endast stirrade på mig. Till slut sa hon hest:
      ”Hur då?”
      ”Du måste ge upp tanken på att "jag skall göra dig lycklig". Du förstår - jag skall vara ärlig - jag är försiktig med kvinnor.”
     ”Nonsens!” , sade kvinnan, vars kinesiska uppenbarelse stod darrande framför mig, och hon tog snabbt min ena hand och lade den på sitt vänstra bröst. Jag tog bort handen, och sade:
      ”Du är helt enkelt problem.”
      ”Nonsens.”, sade hon med en papegojas envishet men nu betydde ordet något annat, och hon tycktes ändå acceptera definitionen. Ty hon gick och satte sig i soffan vid öppna spisen och tog upp en bok (Robinson Crusoe). I en fåtölj intill satt Elena och sov med sin egen öppna mun. Den dövstummas små vita tänder stod i bjärt kontrast mot den skära tungan, som då och då Zara Larssonlikt rörde sig i korrespondens till de latenta drömtankarna. Hon var lik Zara Larsson. Utom att hon var tystare.
      Pramalan plutade med läpparna osvenskt och serverade mig en whisky och så satte vi på radion. Någon TV fanns inte på slottet. Efter de vedervärdiga nyheterna från ett okänt land, nyheter, som lästes med triumfartat tonfall, stängde vi av och satt sen och småpratade som om allt var som vanligt.
      Petronella var dock sannerligen inte glad utan påpekade sporadiskt:
- Ja, lycklig är man ju inte….. och blir det väl inte heller ….
      Då sade jag åt Pramalan att denne följande dag skulle starta skolundervisning i slottssalen och att denna skulle innefatta ekonomisk historia, botanik och filosofi. Det nödvändigaste alltså. Denna samtyckte okoncentrerat.
      ”Så får Elena sluta upp med sitt dövstummande!!!!”, sa jag så högt att densamma vaknade med ett ryck och sa:
     ”Va?!”
     ”Ja, just det, ditt lilla trääpple! Nu skall du börja skolan!”
     Den lilla - hon var 17 år, det hade Elim sagt på förfrågan - började gråta.
     Själv var jag dock ganska nöjd med att nu ha börjat bryta ner försvar på försvar ( och även vissa anfall ) hos mina undersåtar utan att för den skull göra dem ila så värst.
     Jag fick ett symboliskt beröm av den klipske Elim i form av en Havannacigarr, som han trollade fram ur en låda, där den uppenbarligen hade legat. Bolmande på cigarren gick jag - nöjd med mig själv - fram till Steinwayflygeln, jodå, ni hörde ätt, satte mig, skruvade upp stolsitsen och slog an för att framtvinga ett dundrande H-moll. Men - inte ett ljud kom från instrumentet då tangenterna inte gick att pressa ned. De hade gistnat och fastnat totalt. Bedrövad svor jag på mitt hemlands tungomål och skrek sen:
    ”Här arbetar man och arbetar man, och aldrig, aldrig blir det nån ordning!
     Då - bara som för att understryka detta faktum - blottade Elena sin högra axel med ett skälmskt leende och tog fram en trasig mobil och simulerade en selfie. Något GSM-nät fanns ju inte.
     ”Sluta upp med det där! Sa jag. Och fortsatte:
     ”Gå nu upp till era respektive rum allihop! Jag stannar här hos vargarna! De är i alla fall hederliga.”
      Dessa låg i grupp vid brasan och sov, som vanligt proppmätta av höns.
     Alla de kränkta och tillsagda lomade iväg uppför stentrappan, vars trappsteg var ovanligt höga, och tröstad av att man här i alla fall då och då lydde order gick jag så och ställde mig vid ett av de otvättade fönstren och stirrade ut i natten över det glimmande havet. Bakom mig i den skumma salen suckade Gråare djupt och när nu klockan i slottstornet slog tolv tunga slag gick jag själv upp till mitt eget brungrå Kafkakontor - med några hyllor belamrade med fula terrakottagubbar - för att lägga mig där till vila för natten på det svala golvet.