Greve Vaktel Kapitel 2.

Kapitel 2.

     Om Prexezla och något om varför jag blev förvisad därifrån.

        Staden, den mycket lilla staden, som jag lämnat, Prexezla, låg dåförtiden i en liten av berg dold vik på kusten, söder om X, med utsikt över en vik av Oceanen. Omgiven av berg som det lilla samhället var, och eftersom befolkningen talade ett eget, svårförståeligt språk, samt hade en egen religion, och var argsint, så fick den mestadels vara i fred.

        Jag själv föddes in i det ledande skiktet, och var greve.  Tidigt märkte man min enastående klokhet och uppfinningsrikedom. Nu var dessa egenskaper inget som gjorde mig anpasslig. Och anpasslighet var just vad staden premierade, mycket genom sin devota dyrkan av gudinnan Oleifanta.

       Varje helgdag lade sig befolkningen på torget inför monolitstatyn, alla utom jag, som inte hade abstraktionsförmåga nog att begripa vikten av denna framåtrörelse under gudinnans bistra öga. Detta vållade i början inte mer ett överseende småleende, men som jag fortsatte med min vägran genom tonåren, så växte efterhand en hätskhet fram. Hela familjen drabbades. Min syster Gorgola slog mig med den heliga skriften och min farfar tog, 99 år gammal, livet av sig genom att stava sig igenom denna baklänges, det ädlaste sättet att lämna denna värld, enligt ortodoxa oleifantianer.

       Slutligen, när jag nu blivit 23 år, vårt samhälles magiska ålder, så tog stadens råd beslutet att befria mig från medborgarskapet, samt förklara mig biltog. Jag kysste min syster, den fromma, till avsked, lät sy in några diamanter en decimeter under huden samt tog till flykten undan en rasande folkmassa, som slängde uttjänta granater.

”Ve! Ve! ”, ropade de medan prästerna vred sina bönekvarnar.

        Jag kunde inte få med mig en enda bok, inte ens en tidning, ingen dator, ingenting.  Men var jag glad att jag ändå fått en god utbildning och hade mitt goda huvud! Starotsken bad mig trots allt stanna och visade mig i detta ärende ett lönnrum i en krypta under stora katedralen, men jag kunde och ville alls inte ta denna ynnest i åtnjutande, men menade att jag lika gärna, eller rentav hellre, kunde söka lyckan ute i världen, och ägna mig åt et liv som fri författare.

        Jag begav mig alltså i väg till kusten och spanade i höstdunklet efter S/s Tina. I staden, har jag sport, anordnade man en jättelik fest.

        Detta är min enkla förhistoria.