"Det var sena kvällen när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av
slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker och inte ens
den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet. På träbron som förde in till byn från
landsvägen blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara
tomheten."
( Slottet ) [i]
|
D
|
en skenbara tomheten. Här är alltså frågan om, vad som är verkligt eller
sken. Tomheten är skenbar. Men denna
tomhet betraktar K. en lång stund! Vad är det han betraktar?
Troligen en himmel. Tomheten kan man ju inte få syn på. Hos Kafka intar ”det
skenbara” ofta en viktig plats. Det ställs givetvis mot något konkret annat,
men är också en mer allmän påminnelse om att allt inte är vad det synes vara.
Särskilt i fallet : denna text. Samtidigt pekar det på sig självt, såsom (!) skenbarhet.
( Allt (!) är inte sken ju, när det i en kontext påstås, att något är skenbart.
). Det förefaller alltså väsentligt för Kafka att framhålla det skenbaras
betydelse för hjälten, och det skenbaras betydelse i största allmänhet. Att
tomheten är skenbar innebär inte att inte den
skenbara tomheten existerar, som tomhet – för lantmätare K.. ( Enligt Brentano är alla upplevelser lika
verkliga.). Skenbarheten är en av många illusioner. Detta understryks med lätt
hand virtuost av Kafka här, med ironi, vettande åt flera håll. Är det skenbara
objektet i Slottet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar