Kafkas Slottet.


            "Det var sena kvällen när K. anlände. Byn låg i djup snö. Av slottsberget syntes ingenting, det var höljt i dimma och mörker och inte ens den svagaste ljusstrimma kom från det stora slottet.  På träbron som förde in till byn från landsvägen blev K. stående en lång stund och såg upp mot den skenbara tomheten." 
                                                  ( Slottet ) [i]
D
en skenbara tomheten. Här är alltså frågan om, vad som är verkligt eller sken. Tomheten är skenbar. Men denna tomhet betraktar K. en lång stund! Vad är det han betraktar? Troligen en himmel. Tomheten kan man ju inte få syn på. Hos Kafka intar ”det skenbara” ofta en viktig plats. Det ställs givetvis mot något konkret annat, men är också en mer allmän påminnelse om att allt inte är vad det synes vara. Särskilt i fallet : denna text. Samtidigt pekar det på sig självt, såsom (!) skenbarhet. ( Allt (!) är inte sken ju, när det i en kontext påstås, att något är skenbart. ). Det förefaller alltså väsentligt för Kafka att framhålla det skenbaras betydelse för hjälten, och det skenbaras betydelse i största allmänhet. Att tomheten är skenbar innebär inte att inte den skenbara tomheten existerar, som tomhet – för lantmätare K..  ( Enligt Brentano är alla upplevelser lika verkliga.). Skenbarheten är en av många illusioner. Detta understryks med lätt hand virtuost av Kafka här, med ironi, vettande åt flera håll. Är det skenbara objektet i Slottet?


[i] S.s. 9. Inl. till Kafkas Slottet.

Kommentarer

Populära inlägg