En subteori hos Hegel.

      Det finns någonstans i G.W.F. Hegels författarskap - en passage, där denne påstår att man aldrig reflekterar, utan att man i reflekterandet har någon annan person, en Annan, i  åtanke. Detta kan vi här kalla: ”adresserat tänkande”. Teorin finns också hos andra spekulativa tänkare. Man reflekterar alltså aldrig, enligt denna teori, för att nu konkretisera detta, ensamt och riktigt ärligt, och gediget, utan att ha en tanke på en adressat! Man reflekterar alltså - för att generalisera – aldrig riktigt själv. Inte i den bemärkelsen, som vi i allmänhet har ... tänkt oss ,- med reflexionen såsom ett ensamt samtal med en själv, en sololoquia,  isolerat och rent. Man tänker - i varje särskilt reflekterande - enligt Hegels teori - ut något, såsom svar på en Annan(s) existerande. Ens favoritförfattare, eller tänkare, hade inte bara sina egna tankar för sig, utan det, som han eller hon skrev, det skulle i alla lägen vara riktat till en annan person, - och detta förhållande skulle ingen människa då aldrig kunna bli av med, aldrig kunna ändra på världs vis! Vi finner liknande uppslag hos den amerikanske språkfilosofen Charles Peirce. Här blommar hos Hegel således en "jagskepsis" och en determinism, helt skild från dennes övriga determinism. Detta skulle implicera, att det existerar en ursprunglig ”fatal dialogiskhet” i allting. Allt jag tänker, är tänkt för någon annan! Och jag är dessutom aldrig säker på vem det är! Jag är ju inte heller säker på, om jag söker en konsensus visavis min reelle läsare, eller min ”verklige adressat”, eller om jag konfronterar denne. Hur var det med Kafka, om vi nu experimentvis menar att det ligger något i denna teori? "Mitt skrivande handlade bara om dig!", menade Kafka själv, syftande på sin far. [1] Var det så, eller var allt skrivet till någon annan, kanske till Anna Pouzarová, som Rieck tror? Ty vad kan man själv veta? Vem är herre i eget hus? Var allt Søren Kierkegaard - för att ta ett annat exempel – skrev, skrivet till hans far, eller månne - som han själv hävdade - till Regine ( Olsen ), hans ungdomskärlek ? Eller till den första kärleken, Bolette Rørdam, eller till … den äldre brodern, Peter? ( Ty Peter var helt visst beundrad av S., jämte fadern, Michael. Kierkegaard fruktade mest av allt i världen ensamheten, men sökte den också. Dansken tycks extremt monologisk, - men allt skrivet måste, enligt Hegels teori vara riktat till någon, - eller kanske till något.  Det kan då inte vara riktat till honom själv, inte heller till ensamheten, - men väl till Gud, eller kanske möjligen till tomheten, i fruktan för ensamheten själv? ). Freud skrev förmodligen, gissar jag, inte alls till sin far, Jakob? Eller? Var allt ändå skrivit i revansch mot förolämpningen mot fadern, den berömda ”rännstensincidenten”? [2] Varför var nu nasiologen ( nässpecialisten ) Fliess så viktig för Freud? Hur viktig var han, som Annan? Var Freuds skrivande riktat till hela världen o.s.v., o.s.v.? Denna teori, både rimlig och orimlig, som är grundad i ren spekulation, och icke det minsta verifierad av fysiologer eller psykologer, har ju som teori extremt vida implikationer: främst den: jag KAN helt enkelt inte tänka själv!  Ty allt tycks - enligt denna teori - vara ett slags svar på vad en annan person står för, eller har stått för. En replik.  I en oändlig radda svar, en evig dialog.[3] Då blir ju i så fall min nutid, i alla fall i en bemärkelse, en parodi på mitt förflutna, och min tankefrihet är en illusion. Och det första yttrandet, det man reagerar på är för alltid förlorat i historiens töcken, i en avlägsen forntid.

---

[1] BadV, s.148.

[2] Då Jakob Freud blivit knuffad av gatan av en av de rike gentlemännen från Wiens jetset. För att JF var jude.

[3] Jfr. här den s.k. dialogfilosofin, och där t.ex. Martin Bubers Die Dialogische Schriften.