Greve Vaktels äventyr. Kap. 10. ( Roman ).

Kapitel 10.

   Kastelliv men blott för en dag.

    Morgonen därpå var en fin morgon, med ett lätt dis som svepte in den lilla ön, som jag givit namnet Kastellön eller Den andra ön, i ett behagligt töcken, som gjorde det lätt att tänka. Utanför kastellet fanns en långbänk av redwood och där satte jag mig ner och kastade en blick mot huvudön medan jag funderade på mina närmaste planer, vilka först var ganska vaga.
    Snart beslutade jag mig dock för att försöka gräva en tunnel till Kina. Det var ett lika realistisk företag som alla andra i min situation, om ni förstår vad jag menar. Jag tog således tag i en exklusiv skovel av amerikansk kvalitet och började gräva på ett ställe jag tyckte passade. De skulle bli ett enormt arbete. Men jag har aldrig tvekat när det gäller sådant.
    Jag hade inte väl grävt i fem minuter åt sydväst ( där ju Kina låg ) då hålet öppnade sig och en smärt kines i enkla kläder kröp fram med en liten kinesisk spade av mycket enkel sort.
    Kinesen visade sig ungefär heta Chen ( eller Then eller Schen ) och denne var ju nu hjärtligen välkommen.
    Bara efter en kort stund kastade sig dock Chen på marken i förtvivlan, och jag kunde av hans gester och pekanden och gråt förstå att denne grävt fel, att han önskat komma någon annan stans än till kastellön. Detta var bedrövligt. Jag utfodrade honom med lite torkad kyckling, något som han uppskattade.

   Vi satt så och smågestikulerade åt varann , när jag - under förvåning - kom på att om nu Chen kommit hela vägen från Kina ( vilket jag antog ), så borde jag lätt kunna krypa iväg åt andra hållet och snart dyka upp i Kina, alltså vara på kontinenten, och kunna bege mig varthelst jag ville: till Paris, till Berlin, ja till Konstantinopel…..
     Jag bad alltså Chen ta hand om mina tre vargar, Grå, Gråare och Gråast, och tillverkade i all hast ett par knäskydd och begav mig sen ner i tunneln. Chen vinkade till mig orolig och upprepade några varningens ord, som jag naturligtvis inte förstod, då mandarin inte är min starka sida.
    ( Jag skrattade tyst för mig själv när jag tänkte på vad min alltiallo Pramalan skulle säga när han mötte en vilt främmande kines istället för mig vid nästa besök …. )
Väl nere i tunneln var det lätt att krypa. Jag kröp och kröp och här och där hade Chen lagt upp förråd med med franskbröd och apelsiner, så jag tog mig vidare och vidare västerut, och tänkte att jag borde - återigen mellan tummen och pekfingret - vara i Beijing om tre veckor.
    Första natten sov jag i ett litet krypin längs tunneln, där Chen ristat numret 66 på väggen, vilket jag såg i skenet från min ficklampa. Här fanns också ett lager kex, vilka jag satte i mig.
   Alltså hade jag 66 dygn ( längre än tre veckor, tycktes det … ) på mig att nå friheten, ungefär…. Och vad var icke frihet, vad var icke kontinenten, mot det hemska livet i fängelsehålan på Auer.
    Månntro att filosofen ( jag ) var på väg ut i världen från "fel" håll. Fri, fri, fri…..