Taltrasten. En thriller. ( Kap. 1-4.)

Taltrasten

                  

       © Kaj Bernhard Genell 2018

    

Kap 1. Thirnbull och Sankers.

-         Nä, den är oanvänd, sa Koppelt.

        Den han talade till, en ung poliskvinna, stod alldeles bredvid, i en liten jacka, av sommarmodell avsedd för poliser i solsken. Vintern hade emellertid kommit till staden redan i november året dessförinnan. Det var februari nu, och man borde ha vinterjacka på sig. Fast det var knappast tjänstefel att inte ha någon sådan på. Hon tyckte väl att det var varmt nog. Hennes kollega, Bengan Koppelt, hade undersökt en pistol, en Colt, och nu lade han tillbaka den på bordet.

-          Nä, här finns ingenting, som kan förklara något, sa kvinnan, som hette konstapel Brick, utan större övertygelse, och svepte med blicken över bordsskivan där det stått en laptop.

-          Inte ett spår. Den är inte använd. Den luktar inte, fortsatte Koppelt, som nu lyfte upp pistolen igen med två fingrar, granskade den och la den i en plastpåse, som han halat upp ur bröstfickan

-         Men varför alls sitta och leka med en pistol? undrade Brick.

-         Egendomligt.

          En viss Kapten från pansartrupperna, en Egon Sankers kropp låg hur som helst ute i trappan, delvis fast mellan räckena i källarvåningen, eller strax över denna, medan professor Thirnbull, som var en mörk, smal man med begynnande flint i fyrtioårsåldern, alltså fanns här inne med kriminalarna vid skrivbordet, med hakan fortfarande på bordet, knäna på mattan, med ett jack i tinningen varur blodet fortfarande stilla rann. Kriminalarna trodde att även denne man var död.

            En ung flicka, en Alluria Veladière, en student, som hade ringt polisen, stod i sin tur inne i Thirnbulls lägenhet, insvept i sitt tunna nattlinne, med en morgonrock över, en rock som hade en mellanstor pinfärsk blodfläck på sidan. Hon invid ett litet sideboard, på vilken en gigantisk filmkamera stod och rullade på ett stativ. Kameran gick alltså, i detta nu, i det väl upplysta rummet, och fångade således de båda polisernas agerande framme vid Thirnbulls skrivbord, från vilket laptopen och bordslampan hängde intrasslade i en väv av elsladdar, som ett praktexempel på hur man kan strunta i elsäkerheten i hemmet, kanske med katastrofalt resultat. Taklampan lyste alltså, och det gjorde nu bordslampan då inte. Somliga av Thirnbulls böcker låg nedramlade i en röra intill dennes stol.

          Thirnbull, klädd i vanlig kavaj och grå byxor, hade måhända fått en elchock samtidigt som han såg på sin pistol – medan han alltså tydligen filmade sig själv i egen hög person – och i samma stund rivit ner lampa och dator, samt fått ett slag av metallskärmen på lampan, i själva fallet mot golvet, och sen på något sätt, halvt upprätt, inklämd mellan bord och stol, hejdats i fallet och alltså fastnat i en egendomlig pose. Denna pose han nu då intog.

          Kapten Sanker, som varit en blond kraftig karl, låg i en ännu mer egendomlig ställning ute i trapphuset, och denne – om man kan säga denne - hängde i själva verket upp och ner, och huvudet var avslitet, och kaptenen tycks ha fallit två, tre våningar, från Thirnbulls våning kanske alltså, för att sen fastna med huvudet mellan de två riglar som höll de gråvitprickiga helgjutna betongtrappelementen samman i trappan, svängt runt vertikalt och sen förlorat huvudet, eller kroppen, och man får förmoda att döden varit en chockartad sådan, även om döden ofta förmodligen är just det. Den kommer ofta helt oväntad. Kroppen låg alltså under huvudet. En halv våning.

            Men de båda polismännen gick fortfarande runt i den trånga lägenheten, som var belamrad med bokhyllor och böcker från golv till tak, och konstapel Brick suckade, lade handen mot sin kind och på lite mer läppstift och muttrade svagt. Hon svor tyst, tittade mot Bengt Koppelts spända ansikte och svor igen, för att sedan lakoniskt med ett litet tryck på en röd knapp stänga av den rullande filmkameran, där man sedan förmodligen skulle kunna få se en rafflande sekvens, nämligen den där när Thirnbull faktiskt föll av sin med hjul försedda stol och, i fallet ifrån denna, drog med sig lampa och laptop, omgärdad av alla sladdarna till dessa.

-         Kan det alls finnas något samband mellan denne här och kaptenen, undrade Brick.

-          Mellan två fallolyckor? skrattade Koppelt torrt. Det är uteslutet. Fånig tanke. Men visst är den samtidigt bestickande.

-         Inte olyckorna!

        Alluria torkade, stammande ohörbart lite grann, blodet av sin hand, som hon skadat i det dumma försöket att få loss en stor spik ifrån en dörrkarm just innan polisen kom. Hon pekade mot Thirnbull, men det brydde sig ingen om.

-          Kände de varann? undrade plötsligt den kvinnliga konstapeln, en Leila Brick, som nu stod och pillade på den avstängda kameran.

      Samtidigt anlände nu doktor Blank, och med ett hallucinatoriskt grin trängde sig denne nu förbi Brick och in i lägenheten, som uppenbarligen var Thirnbulls, och alltså även förbi Alluria, som själv sömngångaraktigt rörde sig därinne, torkande sig i ansiktet med sin blodiga pekande hand, som darrade.

-          Äntligen, sade Koppelt till Blank. Äntligen en förnuftig människa! Jag blir galen!

        Plötsligt, och under tiden, rasade nu Thirnbull ner ifrån sin hängande pose vid bordet och ner på golvet, med ett väldigt brak. Hans hand slog ut, och ur hans kavajficka föll en pillerburk, ur vilken ett dussin små vita tabletter av farligt utseende föll och så rullade i en meter eller så på den tjocka mattan, skenbart i olika riktningar.

          Blank, som bar stålbågade glasögon, hejdade sig vid denna syn. Så gick han fram till Thirnbull och tog tag i dennes huvud, som nu låg nära bordets ben, i ena änden mot Thirnbull till, och formligen strök sakta över det, medan han iakttog hur blodet alltfort rann ur ett litet sår i tinningen.

-         Är han alls död? undrade Koppelt halvhögt, som kanske var chockad.

           Blank monterade nu Thirnbull, så att denne så småningom låg utsträckt på mattan, som var mörkblå, och efter att ha puffat och tryckt på honom i en minut, så vaknade Thirnbull till, tog sig åt tinningen och sa:

-         Herre gud. Vad har hänt?

            Doktorn lade då bandage på såret samt ringde efter en ambulans på sin mobil, som bar ett gult skal. Sedan gick han ut i trappan för att se till kapten Sanker, där man dock inte kunde hoppas på samma goda utfall. Denne stackare skulle, med huvudet på en våning och kroppen på en annan, åtskilda genom säkert en meter samt ett väldigt sår, eller mer exakt två, inte någonsin yttra några ord om sin skapare mer. Han skulle aldrig säga ett enda ord alls mer.

        Blank klättrade nu vigt som en apa omkring i trapphuset, och under tiden tog Koppelt med sin mobilkamera kort av kaptenens huvud, där det inte – åtminstone inte längre - fanns spår av något högre tänkande. Pansarkaptenens unga ansikte var nu skäligen tomt. Ögonen stirrade vidöppna.

       Leila Brick hade varit ute i polisbilen för att hämta mer polisavspärrningstejp och kom in i huset igen, spänstig och vacker, och lämnade banden vid kaptenen. Sen upp till Thirnbulls våning för att främst se till Alluria. Denna hade satt sig i en blommig fåtölj och var utom sig av oro, ty hon skulle skriva en tentamen dagen därpå och kände sig ur form, på grund av allt som hänt, särskilt dödsfallet i trappan, som det tycktes. När kriminalteknikerna anlände i sina vita overaller, åkte så Koppelt och Brick tillbaka till kontoret, medan Blank försvann till sjukhuset med Thirnbull, som nu tystnat och med stirrande blick och bandagerat huvud koncentrerade sig på att överleva. Inte för att han hade pratat de andra döva, men i alla fall tyst nu, som en mussla.

       Alluria kunde själv plåstra om sig. Hon hade ju, såvitt man begrep, inget med saken att göra i övrigt, heller. Hon hade ju bara ringt polisen när hon hörde oväsendet i trapphuset, sade man. En sömnig granne, som även var en bekant till henne, fru Lectura, hjälpte henne med tofflorna och in till hennes, Allurias alltså, där de satte på kaffe samt såg till den lilla taltrasten som satt och sneglade i sin bur.

-          Det vill mycket till, sa Koppelt, att krångla sig emellan de båda räckena för att kunna falla tre våningar här. Hur kan man alls falla utan att fastna med en gång, redan på våning två. Kanske om man verkligen vill så kan man möjligen falla ända ner. Jag förstår inte detta.

-          Nä, kanske bara om man inte var vid medvetande kan man falla ända ner, sa den kvinnliga polisen.

-         Och om nån siktade med kroppen. Här är typ 40 centimeter brett. Och offret, eller den döde, är ju en stor karl.

    Snön föll stilla över Tynnered och alla de trista bostadslängorna, där nu döden så blodigt slagit till under natten.

  Kap.2. Koppelt och Brick.

      På förmiddagen dagen efter satte sig nu Koppelt och Brick för en genomgång av situationen med kommissarie Porter. Hela den spaningsgrupp, som var redo för denna typ av fall, fanns med. På diverse stolar och vid diverse bord, satt alltså även Regelhielm, Hallongran, Wester och Böök. Samt Vilhelm Olsson.

Ljuset föll skarpt in från Skånegatan. En ensam fiskmås tränade jakt utanför fönstret.

-         Jo, hade Koppelt sagt, det är så här:

-          Vi fick ett samtal till vår bil om att nån ringt från en lägenhet i Tynnered, norra, och sagt att en man fallit i en trappa. Vi, Brick och jag, åkte dit och möttes utanför av inringaren, en ung student, en flicka. Alluria. Nånting. Ja, hon stod och frös. Vi gick in i trapphuset och en halvtrappa ner ifrån ingången där så låg då delar av en ung man, en kapten Sankers från pansarregementet och hängde där.

-          Vilken tid? undrade Porter, som stod med morgonkaffet i handen.

-          Klockan var väl så där ett. Ja, - här såg han på en sida i sin laptop, som stod framför honom -: ett och fem.

-          Fem över ett?

-          Ja, och huvudet låg strax bredvid. De måste ha varit ett förfärligt fall. Han hade nog en väldig fart, så det borde ha varit ifrån en av de övre våningarna. Så därför gick vi upp och kollade, och såg då att en dörr var öppen, till en som hette Thirnbull på tredje, och alltså översta våningen. Dom e inte högre husen där just. Så knackade vi, men inget svar, och så gick vi in och där såg vi då en gubbe, en man som stod på knä vid sitt skrivbord och blödde. En professor Thirnbull. Han tyckts ha varit online, filmat sig själv men något gick snett.

-          Var han naken?

-          Nänä, inget sånt. Han var klädd i en snygg kostym och hade slips. Och så hade han en pistol framför sig. Ljuset var tänt i taket.

-          Konstigt, sa Porter.

-          Ja, sa konstapel Brick, men det där med Thirnbull var nog en olycka. Båda två grejerna kan ha varit olyckor. Båda kan ha varit brott.

-          Har ni frågat Thirnbull?

-          Nä inte än. Skall åka till sjukhuset nu strax å tala med honom, sa Koppelt och strök sig om sin lilla svarta mustasch.

-          Det reder nog upp sig. Vad som är konstigt är nu att han samtidigt satt vid laptopen och filmade sig, medan han hade dörren öppen!? sa Porter och stirrade i golvet framför sig.

-          Vi får höra, sa Koppelt.

-          Han kanske är en youtuber, sa Brick. En youtuber kan filma allt möjligt konstigt.

-          Du, Leila – Porter såg på Brick – får ta reda på allting om pansarkillen. Allting! Hela livshistorien.

-          Å, herre gud. sa Leila. Jaja, jag vet. Jag har ju betalt för det hära.

-          Och så får du tala med obducenten om fallet i trappan, sa Porter.

-          Ett fall är väl ett fall? sa Brick.

        Porter stirrade som om han inte förstod. Sen förstod han.

-          Dödsorsak! Och kolla om Thirnbull verkligen är en youtuber? sa Porter.

-          Okey.

-          Ja skjuten var han inte, sa Koppelt, för pistolen var inte använd. Ingen av dem var skjuten, tillade han.

-           

          Kap. 3. Alluria.

         Allurias hår föll vackert över hennes axlar. Hon satt tidigt på morgonen, ordningsamt vid sitt skrivbord och skummade återigen igenom de böcker hon skulle tentera på samma dag. Hon var blyg och ordningsam, men nu verkade hon även förströdd på et sätt som hennes husflugor aldrig hade upplevt förut. Hon reste sig, gick till kylskåpet, tillbaka, satt en stund, reste sig, gick åter till kylen, åt ett kallt ägg, tillbaka, o.s.v..

        Till slut gav hon upp och satt och såg på tv, zappade och såg på vad som helst. Det blev mest reklam. Bettingsite efter bettingsite. Det var egentligen inte måttligt så mycket Sveriges alla casinospelare bidrog till tv. Begrep dessa alls hur mycket av den reklam, som de alla hade hatat om de hade sett på tv, som de betalade? Nu såg de inte på tv, eftersom de alla var skuldsatta, och nu försökte tjäna igen de pengar de spelat bort, antingen på nya spel, eller genom nätkriminalitet.

   Hon suckade. Sen ställde hon sig nära dörren och lyssnade. Hon tycktes alltså vänta på någon, tänkte flugkungen, som satt i lampan. Förste flugkungspoeten, som satt bredvid menade att hon såg på något sätt skuldmedveten ut också. En tredje fluga, som bara flög förbi, meddelade genom en doftsignal, att tjejen var rädd. Som för att bevisa sin tes flög denne sen och satte sig på flickans näsa. Flickan ryckte till alldeles väldeliga, och så var saken bevisad.

    För en polis, som fröken Brick, så hade det varit intressant att se lyssnerskan. Ty den vackra lilla Brick hade nog tänkt att Alluria kanske väntade på att herr Thirnbull skullekomma tillbaka. Kanske, hade nog Brick tänkt, skulle Alluria heller inte bli särskilt förvånad om Thirnbull ringde på.

    Men det är klart. Flugorna hade inte det överflöd av information som lilla Brick satt på. Men hon satt ännu så länge på mindre än hon behövde.

        Taltrasten satt tyst i sin bur och lekte stilla med några förtorkade majskornsstjälkar.

  Alluria tog fram sin mobiltelefon, och slog ett nummer, ett av dem hon hade i telefonboken.

         Kap.4. Professorn.

         Oscar Thirnbull blev professor i filosofi helt ung, vid 33 års ålder. Nu var han tio år äldre, och hade inte gjort någon karriär utöver att ha blivit professor i kontinental filosofi.

        Med ”kontinental filosofi” avses ju, normalt, ungefär den filosofi som producerades i Mellaneuropa under 1900-talet. Det är således en märklig term.

        Thirnbull var nu på väg hem från sjukhuset med spårvagn med ett stort bandage om huvudet. Någon större skada var det inte fråga om, det menade AT-läkarna. Thirnbull kom hem vid 10-tiden. Dörren hade låst av kriminalarna, och de hade förstås inte berövat honom några ägodelar, - det hade varit olagligt. Om de ansåg att hans lägenhet var en brottsplats, så fick de förklara detta för en åklagare, för att få tillgång till den. Vad Thirnbull visste, så hade en man hittats död i trapphuset. Thirnbull kände inte mannen. Men visst hade han mött honom.

     Mannen hade ju sökt upp honom.

  Men nu steg alltså Thirnbull, omplåstrad och dan, in genom sin ytterdörr efter att ha låst upp. Han hängde av sig sin vinterrock, en lång, svart kappa som onekligen såg överklassig och lite advokatlik ut. Han tog också av sig luvan, som en underläkare lånat eller gett honom för att han inte skulle bli blöt på hemvägen. En snäll läkare, tänkte Thirnbull och tog försiktigt ovanpå sitt bandage med mittfingrarnas fingerblommor för att se att alltstod rätt till och att det inte var alldeles för ömt vid platsen för såret.

        Han gick ut i köket, som var rymligt och välstädat, för att ta sig lite vatten.

       Sedan gick han in i sitt stora arbetsrum, som ju samtidigt var stora rummet och tv-rum för att städa upp efter olyckan.

        Böcker och dator låg fortfarande på golvet eller hängde i sina sladdar intill skrivbordsstolen. Laptopen hade stängt av sig själv. Lampan var det enda som poliserna hade rört vid bordet. Den var åter uppställd i ett av hörnen på detta. Under viss möda, och efter att ha tagit av sig sin mörka kavaj ( slipsen hade försvunnit någonstans ) så möfade sig nu den gänglige mörkhårige mannen att åter bringa ordning på bordet genom att placera laptopen där den skulle, samt att försöka dra sladdarna i en något mer förnuftig sträckning mot bortre kanten på bordet och se till att lampsladden åtföljde denna diskret ner mot väggurtaget, som nu, efter händelsen igår, hängde lite lös. Förmodligen hade rycken av sladdarna i denna varit lite mycket för den. Thirnbull brydde sig inte om att se närmare på kontakten för att se hur trasigt det hela var. En viss irritation fanns i hans rörelser.

    Han tyglade denna genom att yttra:

-          Papapaaa, papapaaa, padam, padam.

       När så bordet var i ordning och lampan på detta var tänd igen, så gick Thirnbull till kameran som stod på sitt stativ på bordet i hörnet. Han öppnade ett fack, såg att sd-kortet, som var kamerans enda minne, satt kvar, plockade ut det med vana naglar och tog det till datorn där han satte in det i ett för sådana kort avsedd plats, samt satte sig vid laptopen och efter en liten stund hade han transporterat det filmmaterial som tycktes finnas på kortet till datorns hårddisk, partition C:..

         Innan han öppnade filerna lutade han sig tillbaka mot stolens ryggstöd och suckade. Så reste han sig och gick till fönstersidan av rummet, som låg snett bakom platsen vid datorn och fällde ner persiennerna, som varit helt uppdragna mot den innergård de vette mot. Det var en förskräcklig insyn här.

       Sen tog han med iver itu med att granska filmerna hans kamera tagit.

       Huset var lyhört, liksom alla likande hus i Tynnered. Man hörde grannar, särskilt genom badrummen och dess väggar och ventiler. Ja, man kunde i badrummet t.ex. höra grannen snyta sig, nästan två lägenheter bort.

fort följer