Det Beigea Huset.
Första kapitlet.
Gubben Damian bodde i svängen ner mot havsviken i ett beigefärgat,
imposant hus, en solid trettiotalsvilla med spetsigt brutet tak, kunde
förmodligen ha varit vackert om det inte hade haft just den fadda, beigea tonen.
Någon tycktes nästan ha ansträngt sig för att få fram den absolut mest gräsligt
beigea kulör som var möjlig i hela det färgspektra, som är uppfattbart för det
normala mänskliga ögat. Det fanns nog bara en sådan ton, tänkte Slim, lätt
raljant, när han cyklade förbi på sin gamla Crescent, på vilken växeln knappt
fungerade alls och kedjan hängde och rasslade och nästan skrek ut att denna
tvåhjuling var livsfarlig.
Tomten var måttligt vårdad, men besatt en viss charm, samt en hels
serie av hela trakten mycket beundrade äppel- och päronträd av olika sorter,
som vittnade om att någon av de tidigare ägarna hade varit en ympkonstens
mästare.
Att huset en gång haft en färgton, som av majoriteten grönholmare uppfattats
som guldfärgad, vilket stod originellt mot de lila vindskivorna, som nu mest
uppfattades som mörkgrå, var ingenting som den unge mannen kände till, det var
han för ung för.
Slim var en blek nittonårig pojke med flackt, spetsigt, nästan uttryckslöst
ansikte som aldrig nånsin gjort nån människa glad. Slim, som just nu hade en
period när han tyckte illa om nästan alla människor, inklusive sig själv, tyckte så illa om Damian att han nästan kräktes
vid tanken på gubben. Denne äldre inbyggare på Grönholmen var rik, hade titel
och anseende, men var definitivt ett kräk, enligt Slim. Och så hade gubben,
vars ögon väl var de fulaste i hela Halland, förolämpat honom nere vid hamnen
igår. Det var det som var det värsta. Damian hade, enligt Slim, gjort det enda
dumma man inte fick göra här i livet, tänkte Slim, nämligen att håna just Slim
själv. Speciellt skulle man akta sig för att håna honom när han mådde så
dåligt.
Nu hade Slim tagit en sväng med cykeln nästan mest för att cykla
förbi Damians hus och få tillfälle att hata Damian lite närmare där Damian
bodde.
