Kaj Bernh. Genell, Writing the Fiction of Tomorrow, Amazon,  $12.00.

PHILOSOPHY

 

The term when I took that course, I was thrilled. I had been published in a weekly paper in California. My short story “Night without Ending” got attention from a Los Angeles critic and was deemed “promising.”

So, I entered the course with a light heart and substantial self-esteem.

The professor of the Institution was holding a welcoming seminar all by himself, where he perhaps wanted to see if there were any talented minds among the newcomers.

There were approximately fifteen new students.

Like most professors in the Institution, this professor did not hold Theoretical and Practical Philosophy separated very much, as they initially ought to be. Still, he immediately started to demonstrate a problem that a theoretical philosopher might very much appreciate but not a practical one.

Five of his colleagues lurked in the doorway to the hall, all with broad smiles on their faces.

It turned out that in this Institution, people were always SMILING at all events, during all circumstances.

 

The professor had a large, bald head with many small brown spots on the surface.

Professor Baldness smiled, ogling the small congregation of newcomers.

- Imagine you are looking at a color spot. Like this one. He pointed to a small red spot on the wall.

- It is a red one for me. What I see creates a sensation in my brain, and I always refer to that sensation as “red.”

But I cannot be sure that my sensation is just like yours. When you ( he pointed at a boy named Lester ) see that spot, you also say it is a red spot, but the image in your head is not necessarily the same as mine. The color of the spot in your head might be one that I would call “blue” if I saw it.

We are never sure of what other people are seeing. What I am referring to as “red” you are also giving the name “red” while in your head, you are experiencing what I would call “blue.”

And I will never know. And you will never know. This is the problem of the private mind and subjectivity.

This problem, which borders on the field of paradoxes, is central in what generally is referred to as Pheno-menology, which is the philosophy of phenomena, which means the philosophy of those things that are “visible” or that are in some way objects for our senses.

Phenomenology deals with the problems of perception. Perception is paramount in all philosophy, apart from logic, philosophy of Mathematics, theory of argument-tation, and the like.

Our world is a world of experience.

 

Hence, it is essential to know about this branch of philosophy that deals with the fact that every mind is solitary and that we cannot determine the nature of other people´s perceptions. I don´t know what you see, and you don´t know what I see.

                 Perhaps this wasn´t at all what he said. But this was what I thought Professor Baldness said. Probably, he took it a couple of steps further and made it more interesting. I don´t remember.

I was, however at the time enthusiastic and eager to find a way to solve this puzzle.

 

The main problem of Phenomenology is the one that deals with the nature or essence of something. What IS a thing? What IS a specific phenomenon? What is a pencil? What IS a house? What is a flower? To determine these questions, which are labeled “phenomenological questions” or ”phenomenological research” by its proponents, some phenomenologists conduct this research by putting themselves in a particular state of high concentration, called époché.

 

               Later, when I was slightly more experienced, I never thought phenomenology was anything for me. And I always get highly suspicious of anyone I meet if they claim to be conducting “Phenomenological Research.” This term is some sort of a cover for people who want to speculate freely on pretty much everything without being subjected to any genuine criticism.

 

Regarding the  “jolly” mood of the teachers at the Philosophical Institution and the habit of everlasting smiles, I got very nervous about it. I already in other institutions in the Cultural Department, in connection to courses in French Literature and History of Arts, met a strong attitude of Irony, so that I almost thought I was facing a WALL OF IRONY, an ironic crowd, and if such a crowd is a troublesome and tu tiresome obstacle, irony at least REFERS to something. The irony of the professors in the Literature Department was put in contraposition to actual trends, ways of looking at life, values, and so on.

The enormous smiles of the philosophy teachers, and later on the faces of most of the pupils, on the other hand, were not REFERRING to ANYTHING AT ALL. Smiles in the Philosophy Department were infinite and empty since they seemed to refer to EVERYTHING.

Smiles are often hostile and similar to how some animals, carnivores, and others show their teeth.

That was not precisely what the smiles were at the Philosophy Department. The smiles of the philosophy teachers were still worse. Their smiles indicated that whatever you say in these rooms will be subjected to infinite criticism and will most certainly have no value. Everything philosophical has been thought and said before, and we merely repeat it at this place. Our smile is to ensure that we can cope with this. Our institution is an institution of utter meaninglessness and pure nonsense.

 

Forord eller emellan

 

Ett  FÖRORD, ett mellan, och ett EFTER och ett bredvid

 

 

                          Kaj Bernh. Genell 2022

 

 

Det sägs att Sigmund Freuds hustru, Martha Freud, inte trodde att hennes man alls ägnade sig åt psykoterapi med sina patienter, men att denne faktiskt hela dagarna, då han inte alls ville bli störd av något som helst, allra minst barnens pianospel, som därför fick helt cacheras …, sysslade med någon slags …pornografi.

Nu kan det ju förvisso vara svårt att avgöra exakt vad som är pornografi. Helt visst är till exempel psykoanalys för somliga, alldeles oavsett allt annat, pornografi, för andra inte. Ty vad som är porr för den ena, är det bland annat alltså ofta inte alls porr för den andre. Somliga går igång på metafysik, andra på kärleksromaner. Nå. Pornografi - vad det nu är för slags ersättning, eller förspel, och till vilket verkliga - brukar väl anses som ett slags njutningsmedel av lägre klass. Mer äkta och långvarig njutning skänks ju av äkta kärlek, av det aktuella, helt tidsliga, det reala, av cigarrer, sprit och av massage av hårbottnen och annat sådant.

TY något slags njutningsmedel är det väl i alla fall? Man läser ju knappast pornografi, eller tittar på det, för att undvika njutning?

Nå,, men är inte romanlitteratur - som helhet - pornografi? frågar sig någon.

Kan vara, kan vara! Man kan säga att det är en öppen fråga, och att man helt visst kan njuta litteratur likt en pornograf ett visst stycke marmor, som föreställer en naken varelse. Men man kan även få ut annat än en pornografisk upplevelse utav litteratur. Litteraturen är i detta avseende, och flera andra, en öppen historia.

Litteratur, som man finner litteratur i romaner, är – som bland andra Umberto Eco menar – ett bedrägeri.

Man drar, som författare, in läsaren i en främmande värld, eller i alla fall till ett främmande perspektiv på den värld man själv så väl känner…..

Pornografi har på något sätt med skönhet att göra. Fråga mig inte hur.

 

Ofta kan man – apropå litteratur, främmande världar och pornografi -  i många sämre romaner från den gamla klassiska tiden finna ett glömskegrepp, ett glömske-skeende: att det i dessa. Till exempel kan det inledningsvis i boken berättas om någon person som låtsas ha glömt något, d.v.s. avsiktligt lämnat något bakom sig, för att bli tvungen att avlägsna sig från ett sällskap, för att ”hämta något”. På så sätt kan man – som berättare - få tillfälle till en liten rekapitulering, och samtidigt som man har börjat berätta sin historia, så avlägsnar man sig, inte sällan övertydligt retfullt, ifrån denna, för att sen återkomma till handlingen, laddad man ny information och ny kraft, till att ta sig an det skeende, som man redan inledningsvis börjat återge.

Viktigt är att den inledande anmärkningen om glömskan utformas på ett så noggrant och sorgfälligt och med en så i själva berättandet övertygande touche, så att man i det man berättar om denna glömske övertygar läsaren om att man själv, som berättare, minsann inte glömmer ett enda dugg, men att läsaren kan känna sig fullt trygg, och känna sig fri att för de närmaste timmarna totalt kunna överlämna sin själ uti berättarens händer.

En god författare är som bekant den, i vars sällskap man kan gå igenom vilka träsk som helst, - som jag påpekade redan 1983 i en liten bok.

 

Nå, glömskegrepp, i det bedrägeri, som litteratur, formellt, är, - hur då?

Exempel:

”När hon stigit på tåget kom Sorgfröken på att hon glömt låsa ytterdörren. Ju längre tåget avlägsnade sig från X-köping, desto mer drogs ångesten åt omkring hennes hjärta vid tanken på att Oscar nu kunde ha fritt tillträde till hennes lägenhet, trots att hon själv inte var där.”

Ty det är ju just det som det handlar om, romanläsandet, att man i stor utsträckning tillåter en berättare leka med ens egen själ.

 

Så handlar romanskrivandet ofta om att man som författare, via en berättare, ( det är lite komplicerat det hela ) tillåter sig att manipulera en läsare till gränsen för vad dennes identitet, nervsystem och fantasi tål. Det roligaste man har som författare är just det, att skriva på det sättet att man riktigt ser, för sitt inre öga, läsaren balansera ytterst ute på kanten av vad hens psykologiska hälsa kan uthärda, ja, intill det rena vansinnets gräns, för att sedan, med en värme lika stark som från ett modershjärta, draga läsaren till sig och översålla läsaren med ömsom kyssar, ömsom insikter i det Sanna, samt ... lite förakt också för den som inte, likt den UTBILDADE läsaren och författaren, förstår det fina i kråksången.

 Så kan författeri vara pornografi, dels lek, dels allvar. Ty även en lek, en ersättning, eller ett präludium är verklighet, på sitt sätt.

( Somliga väninnor till Theodor Adorno menade att denne bara kunde uppskatta och njuta av verkligheten på ett denaturerat sätt. Så kan det vara, när ens största problem är på vilket sätt man skall njuta av verkligheten. Andra har fullt schå med att försöka hålla sig vid liv.)

Även det som inte finns, det finns som just det, som inte finns. Det finns till på det sättet. Det finns SOM något annat, som är nära nog intet.

Författaren kan alltså genom sina berättar-grepp få läsaren att knappt kunna se ett steg framför sig, men att få denne att vara helt beroende av sig, så att läsaren blir just som en liten korpunge som man handföder med majskorn rakt ifrån det den kryper ur det ägg man stulit från korpmamman.

Berättandet LEVER i mycket på att bildlikt talat ställa fram ett fat gröt, för att så omedelbart förklara att gröten är för varm, och att den kan vara förgiftad.

Den författare som inte förstår att varje mening måste vara som en bumerang, den har inte i skrivandet att göra.

Ty allt handlar om – till syvende och sidst – att författaren har något att säga, och att författaren tar ansvar för detta. Om man är i en bransch som så tydligt sysslar med bedrägeri, så är det av högsta vikt att man tar ansvar för ATT BEDRÄGERIET SYFTAR TILL NÅGOT GOTT!

Man måste, som också Kierkegaard t.ex. påpekar, ”bedra läsaren in i sanningen”!

 

    Litteratur och författeri har tgv å syften:

Att avslöja lögnar ( = ge insikter - SANNING).

Att ge och framhålla all världens och allt drömlikt SKÖNT och VACKERT. --- Om någon finner att detta låter barnsligt, så går det bra att spy här och nu.

 

Författarens ansvar är gigantiskt. Jag skulle kunna berätta otaliga berättelser om folk jag har mött och som har frågor om innehållet i mina böcker, och från vilka jag har måst sätta mig i säkerhet på all världens toaletter.

 

Skrivandet är liksom läsandet - som ju är en lustig fortsättning på skrivandet - mycket likt det lilla barnets lek med en trådrulle, som det kastar. Trådrullen försvinner, men sen drar barnet fram trådrullen igen från under byrån, utstötande ett glatt: "DÄR!"

Allt författande är skrattretande nog om att finna och att mista, och så finna igen.

Kanske är litteratur i den högre formen en högre form av pornografi, liksom litteratur i den lägre formen är en lägre form av PORNOGRAFI, ELLER JUST: PORNO-GRAFI.

Vår visdom etsas fram i all sin skönhet när vi på alla sätt söker finna ut sanningen om varför fröken Sorgfröken är så orolig över att …

Genom att låta oss bli lurade blir vi lurade in i ny kunskap. ( Om detta kunde Kierkegaard orera i timtal, om den indirekta metoden, och om hur författaren var i tjänst åt envar.)

 

Men hemligheten om Människan, hemligheten om livet och om en själv, den avslöjas inte av författaren alldeles gratis och smärtfritt. Författaren vill ha betalt. Ingen vet vad litteratur är, vad som är pornografi och vad som är verkligt. Nej, allting i livet är mycket för krångligt för att man skall kunna veta det.

Från den gode läsarens sida fordras det alltså, med andra ord, en viss slags masochism. Som god läsare måste man tillåta författaren att hålla en på sträckbänken, plåga en lite med ovissheter och orimligheter och lura ut en på det osannolikas tunna is i det absurdas vinter-storm, och omsvept av tvivlets snörök kommer man sedan som läsare blott sent i den djupaste nattens timmar fram till de sista sidornas prunkande trädgård, där man slutligen kan somna in i den oväntade upplösningens opiedoft och efter det man som i ett kärleksrus låtit sig omfamnas av författarens ljuvliga ben.

Jojo, säger ni. "Det förstår sig. Förstås. Jag inser ju det. ", säger ni. "Men varför," säger ni då, Sorgfröken," VARFÖR, skall vi ÄNDÅ HA all denna pornografi?” Jo, förstår ni. Så HÄR kan det vara:

"Vi har att förhålla oss till två magnifika Sfärer. Den ena är verkligheten. Den andra är drömmen. Någon Tredje finns inte!! För att förhålla oss till dessa sfärer har vi en Fantasm, som vi kallar Vårt Sinne. Nå, för att stå ut med denna fantasm, och dess produkter, har nu de mer torftiga sentimentala människor sina Myter, som de skapar. Religiösa eller historiska myter. Det dumma med myter är att de egentligen inte är någonting. De mer blomstrande, pigga och modiga människorna, de har Ironi därför inga myter, men Ironi med vilken de handskas med Fantasmen. Samtidigt är myter något alldeles påtagligt. Myter är som galgar, i vilka människor hängs.

 

 

                           MYTEN SOM GALGE

 

     STOR ELLER LITEN MYT. Kan vara just lika farlig.

 

 

Ironi är det levande sättet att handskas med den mänskliga sinnesfantasmen, medan myten är det döda och erbarmliga sättet. Myter låser fast, litteratur befriar. Och så har vi då den litteratur, vars syfte efterfrågas. Den levande och kämpande litteraturen är ironiens högsta stadium. Det är med litteraturen som vi i ironiens namn bekämpar de mörka sidorna hos Fantasmen och ser oss om efter allt gott vi kan ha med oss på färden tillsammans med alla Fantasmens följeslagare, följder och belackare.

Så kunde till exempel ingenting vara mer felaktigt än att juxtaposera myt med fakta. Motsatsen till myt är inte alls fakta, men i själva verket just …. Ironi. Det är i själva verket ett listigt drag det där att man, när man sysslar med myter, kan kontra gentemot den som är skeptisk till myten och säga, raljerade: ”Är det bättre med fakta då?”, medan den frågande i det samma är fullständigt viss om att några fakta aldrig nånsin går att uppbringa. Så kan mytproducenten fortsätta med sin myt.

Man måste inse att INTET är lättare än att producera en myt. Myter producerar nästan sig själv. Om Artificiell Intelligens skulle sättas in på att producera myter, så skulle den troligen finna att den redan har gjort det.

Man kan över huvud taget knappast ställa en fråga om tillvaron och om de övergripande skeenden man observerar runt omkring sig utan att man, i hypotesform, framkastar en myt. Det är bara det att hypotesformen snabbt faller bort, och ens egen tankeprodukt antar istället, lätt och kvickt, formen av en myt.

Somliga bilder av verkligheten tjänar vissa syften, andra verklighetsbilder tjänatr andra. Utan bilder av verkligheten klarar vi oss inte. Och man kan inte utöva makt över andra, utan att anspela på en verklighetsbild. Denna verklighetsbild är i nära nog 100% av fallen byggd på en myt.

Alla våra verklighetsbilder är mytiska, eftersom helhetsbildens FORM är myten. Detaljens FORM är faktauppgiften.

Sätt en hoper människor i en dalgång, och låt dem vara där, och strax skall de ha byggt sig ett samhälle, skapt ett eget språk, en egen kultur – med egna myter. Snart vajar en egendomlig flagga från en stolpe, och en ny nation har fötts med nya nationalmyter.

Som Einstein hävdade: ”Nationalismen är mänsklig-hetens mässling. En barnsjukdom.”

   ----------------

En annan motsats till myt, än ironien, som någon gång kan framställas, är humorn. Alla löjliga myter, moderna eller klassiska, råkar då och då ut för en parodi eller satir, eller rent av råa skämt.

Detta är myten beredd på. Ty humorn har ju så gigantiska svagheter, att mytens företrädare aldrig behöver bli det minsta oroliga beträffande mytens överlevnad. Ty Humorn lider av samma svaghet som myten. Den är OCKSÅ totalitär, humorn. Den ställer mot myten just HUMORISTENS synvinkel, och denna kan man visserligen ett kort slag njuta av, som en tillfällig lindring, men i längden kommer ju inget av humorn, eftersom humorn aldrig uppmuntrar till något självständigt tänkande. Humorn riktar tvärtom allt ljus mot humoristerna själva.

Så är alltså inte bara myten en stock-konservativ uppfinning. Även de som hänvisar till fakta är stockkonservativa, eftersom de vet att myten nästan alltid är konstruerad så, att det just i det fall, där myten arbetar, om människans ursprung, om makten, om all sorg och all blodspillan, inte finns fakta.

Sen är också humorn konservativ. Aldrig har något uppfunnits som så bevarat status quo som just humorn. Humorn överser egentligen med allt. Efter man har skrattat går man med på praktiskt taget att bli halshuggen frivilligt.

 

Men ANNORLUNDA är det med ironin. Ironien ställer i fråga ALLT. Ironien är på sin vakt. Ironien tolererar inget översitteri, inga hänvisningar till fakta som inte finns. Ironien är den enda, och den mest fullständiga vakten mot all myt, och alltså mot all konservativ makt, allt maktmissbruk och all dumhögfärd och all sann och falsk pretentiositet.

 

                  IRONIN SOM GALGE FÖR MYTEN

 

 

       Stor eller liten ironi? Kan vara just lika farlig!

 

Endast två sätt finns att hantera sinnets Fantasmer, det vi förnimmer av den värld som vi oförskyllt har hamnat i: MYT eller IRONI. Observera inte myt OCH ironi. Ty Myt och ironi avskyr varann som pesten.

Myt ELLER ironi. Vad väljer ni?

 

 

 "Tror ni på det själv att tillvaron är en Fantasm?", frågar ni då, fröken Sorgfröken. Och på det måste jag hosta jakande. På det sättet ställde Sorgfröken den enklaste av alla möjliga frågor, men samtidigt givetvis den svåraste. Svaret på en fråga om tillvaron är en fantasm måste ju bli indirekt. Och en sådan indirekthet, och en av de bästa, det är just berättelsen, fiktionen, litteraturen, romanen.

 

                      ------------------------------

 

 

 

 

 

 

 

                              ©Kaj Bernh. Genell 2022